Uganda

Lägereldar

Jag tittar ut genom fönstret på flygplanet. Det är natt och klart väder. Jag kikar efter städer, men nere på marken finns inte ett enda elektriskt ljus. Däremot ser jag ljuset av eldar utspridda på marken. Kanske sitter folk runt lägereldar därnere  och pratar om dagen som varit, tittar upp mot stjärnorna och berättar historier eller sjunger. Så var det i södra Etiopien när vi var där. Kanske är det Omo-dalen vi flyger över nu. Jag fylls av värme av minnena från den resan. Jag tittar på flyginformationen på TVskärmen framför mig, men vi befinner oss över nordöstra Kongo om den kartan stämmer.

Bröllop

Vi går över den stora öppna platsen framför moskén. Läget är fint med utsikt över hela Kampala. Solen värmer. Så hör vi musik, skratt och sång från stora trappan och ser ett sällskap i fina färgglada muslimska festkläder. Nyfikna går vi dit. De spelar mer och mer och dansar i takt till den afrikanska sången och trummorna. Så börjar hela sällskapet dansa sig fram mot moskén. Helt underbart och medryckande. När de är nästan framme avbryter de. Skrattade och pratande går de tillbaka till stora trappan igen. Det var bara genrepet vi fått se. Snart börjar de jubla, sjunga och dansa igen. Brudparet har kommit. Sången och dansen kulminerar. I stora trappan upp till templet stannar bruden och tar av sig skorna. Tre söta brudnäbbar går i spetsen, bruden skrider fram i en fantastisk brudklänning med slöja och långt vitt släp bredvid brudgummen och med tärnor på slutet. Brudföljet omringas av de trummade, sjungande och dansande gästerna. Kombinationen med brudföljet som kunde varit taget ur vilken svensk kyrka som helst tillsammans med den afrikanska dansen, musiken och de muslimska festkläderna är helt underbar!

Oväntat middagsbesök

Det är fortfarande 30 grader ute trots att solen gått ner för ett par timmar sedan. Restaurangen saknar väggar och bortsett från en svag glödlampa i taket finns inget annat ljus än stjärnorna på himlen. Lodgen vi bor på har ingen ström utifrån, utan får sin el från solceller på taket. Vi är de enda gästerna här. Ljuden från grodor, syrsor och fåglar fyller natten. Det låter mer än man kan tro, men är ändå rofyllt. 

Rätt vad det är knakar det till ordentligt alldeles nära. Vi spanar med ficklampan. Bara 10 m bort står en stor elefant och mumsar på en palm. Egentligen är det inte så konstigt för lodgen ligger bara någon kilometer från nationalparken där det lever vilda djur. Men vi tycker ändå det är lite coolt att äta middag med en elefant. 😀

Djävulens öga

Ljudet är öronbedövande och luften är fylld av yrande vatten. Ovanför oss flyter Nilen fram lugnt och stilla, men så kommer den fram till den smala klyftan och stupet. Hela vattenmassan trängs ihop och kastar sig utför i ett stort vitt dån. Vi står nästan högst upp. Fukten gör att kanterna är gröna av alger och hala, så vi rör oss försiktigt. Här uppe är klyftan som smalast bara 4-5 m. Smalt för floden, men brett att hoppa över. Förr använde ett av stamfolken här klyftan som ett mandomsprov. Endast de som kunde hoppa över klyftan fick gifta sig. De var utvalda av gudarna att föra stammens gener vidare. Klyftan kallades också djävulens öga eftersom väldigt många unga män dog. Vi ser var pojkarna sprungit och tagit sats. Vad måtte de inte ha tänkt inför hoppet. De ser bästa vännen i kön framför sig. Han tar sats, springer, hoppar… det är ett bra hopp, men ska det räcka. Han sträcker sig, får nästan fäste, glider och faller…        så är det din tur…

Som tur är tvingades galenskapen upphöra då alltför få valdes ut av gudarna, men desto fler föll ner.

Jordbruk med hacka

Han lyfter hackan högt upp i luften och tar i med hela kroppen. Det är ett tungt arbete. Åkern behöver förberedas för sådden innan regnet kommer. Han har ingen oxe eller traktor till hjälp att plöja utan gör det för hand. Han är blank av svett. Det är redan 30 grader trots att klockan bara är tio på förmiddagen. Vi reser genom Ugandas bördiga jordbruksområde. Vi ser enstaka traktorer med plog, men många arbetar fortfarande för hand. Landskapet böljar fram i olika gröna nyanser och mellan fälten lyser den typiskt röda afrikanska jorden. Det är vackert. De traditionella husen är små och byggda av lera och halm. Mellan odlingarna ser vi folk som bränner tegel de gjort av jorden. De som har råd bygger sig ett mer hållbart hus. De andra säljer teglet för att få in pengar. Det är ett hårt liv.

Tegeltillverkning

Vi åker på små grusvägar genom det kuperade jorbrukslandskapet tills vi kommer fram till den lilla byn. Vi stannar vid ett hus där trädgården är full av tegelstenar på tork. En man står i hörnet av huset och formar tegelsten för hand. Han är täckt av lera från topp till tå och har trasiga arbetskläder. Vi ska besöka Anna en äldre kvinna som bor i huset. Hon har klätt upp sig i fin blåvit långklänning och har ett halsband runt halsen. Kontrasten är underbar. Överallt springer det runt barn. Några finklädda och andra leriga. Anna visar stolt sitt hus. Det är ett gammaldags hus av pinnar och lera, men snart ska det få tegelväggar. Huset har fyra rum, alla med stampat jordgolv. Köket består av tre stenar direkt på marken med en eldstad i mitten. Det glöder fortfarande efter lunchen. Anna visar sina två kastruller som hon lagar mat i. Vatten får de hämta i byns pump. Ofta är det barnens uppgift. Vi ser barn så små som 6-7 år som går och hämtar vatten själva. Vi har med oss en liten fotoskrivare och fotograferar och skriver ut bilder till alla som vill. Först är de lite skeptiska, men när de första modiga får sina bilder vill alla bli fotograferade. Gärna flera gånger.

Trädklättrande lejon

Vi kör långsamt och spanar ut över savannen. Vi ser flockar med hjortdjur och vattenbufflar och små grupper av vårtsvin. Men här i närheten har en bil vi nyss mötte sett ett lejon. Vi åker runt och letar en bra stund. Det börjar skymma och vi är nära att ge upp. Då får guiden plötsligt fart. Han har fått ett nytt tips. Lejonet har skymtats en liten bit bort. Vi kör av från den lilla grusvägen rätt in mellan buskarna och snåren. Så ser vi något som rör sig i ett träd framför oss. Det är en liten lejonunge som ligger på en gren och vilar sig. När vi kommer närmre  tittar han nyfiken fram mellan två grenar, bara 2-3 m ifrån oss. Han är otroligt söt. Efter en stund lägger han sig och sover tvärsöver grenen med benen dinglande rakt ner. Plötsligt ser vi något mer som rör sig bakom ungen. Det är lejonmamman. Hon tycker nog vi är nära. Hon sätter sig upp och tittar på oss. Hon är i jämnhöjd med våra huvuden och bara några meter bort. Jag hinner tänka många tankar. Så lägger hon sig ner igen. Jag pustar ut. Vi rundar trädet lite så vi ser bättre mellan grenarna. Då upptäcker vi ytterligare ett vuxet lejon och sedan två ungar till i samma träd. Vi har träffat en hel familj med trädklättrande lejon. Trädklättrande lejon är väldigt ovanliga och finns bara på ett par platser i världen.

Giftormarna kommer ringlande

Det brinner på andra sidan den lilla kratersjön. Det är dags att förbereda jorden för sådd. De bränner gräset för att skrämma bort giftormarna så ingen ska bli biten under arbetet. Det finns gott om giftormarna här i området. Nu har dock elden spridit sig för långt och närmar sig skogen nedanför. Vi hör hur det sprakar i träden. Det är riktigt torrt i markerna. Enda utvägen för ormarna är ner i vattnet och över till vår sida. Vi bor i en stuga precis nere vid vattnet och vi är de enda gästerna. Här är vackert med en krydda av spänning. Vaktmästaren hittar en orm och ber oss vara extra försiktiga. Vi går en promenad bort till byn intill, men kollar hela tiden var vi sätter fötterna. Vi ser inga ormar. 

I byn odlar de bananer vilket aporna gillar, så vi hoppas få se apor. Vi klättrar ned för en brant sluttning och där är de. Vi blir jätteglada och börjar fotografera, men människorna i byn är inte lika förtjusta i aporna. Det är hela tiden en kamp om bananerna och ofta vinner aporna. Aporna samarbetar i team, där några lurar iväg vakten, medan de andra plundrar fältet. Tyvärr har ett antal apor mist livet i kampen. Vi besöker en annan by. Här har byborna istället börjat odla bananer till aporna och ordnar guidade apturer för turisterna. Trevligt för både oss och aporna och mer lönsamt för byborna.

Besök i skolan

Våningssängarna står tätt. Några har tre våningar och andra två. Rummet är inte stort, ungefär som ett Attefallshus, och det är väldigt varmt. Här inne bor 37 flickor. Tre barn i varje säng. Pojkarna har ett likadant rum. Vi besöker en skola på landsbygden i Uganda och en av fröknarna visar runt oss. De elever som bor i närheten av skolan går hem varje dag, men ett 70-tal elever bor kvar. Det är deras rum vi ser. Klassrummen är också små. De minsta barnen är 70 st i ett mycket litet klassrum. 7 och 7 hopträngda på varje bänk. Fröken berättar att antalet elever har ökat kraftigt och de hoppas få pengar för att bygga ut snart. Trots de mycket enkla förhållandena har skolan uppnått mycket bra studieresultat. Barnen är glada och lärarna känns engagerade. Idag är det helg och ingen undervisning, så när barnen tagit hand om sin tvätt får de leka. De har kul. Ändå vill alla komma fram och hälsa på oss. Vi är spännande och de undrar varifrån vi kommer. Det hänger en handmålad karta på väggen i ett klassrum, men Europa är förenklat, så hela Norden saknas. Vi pekar utanför världskartan. De tittar storögt. Kan man bo utanför kartan?

Hos bergsgorillorna

Vi stiger upp tidigt och åker på väldigt skumpiga småvägar mot regnskogen. Det lutar mer och mer och vi ser inga andra bilar. Så kommer vi fram till en grind. Härifrån får vi gå. Vi lär oss vad vi får och inte får göra. Så ger vi oss av. I början finns det en stig, men ju längre in i regnskogen vi kommer, desto mer får guiden hugga sig fram med macheten. Hon pratar i walkie talkie med spanarna som gått i förväg. De har fått upp ett spår. Vi ökar takten. Nu är det spännande. Vi ser spillning av olika storlek. Det är bra. Då är det inte bara en. Så brakar det till bland träden framför oss. Jag ser något skymta till. Är det en silverrygg? Jag sträcker på mig, men ser inget. Det knakar till igen och där är en stor gorilla bara några meter framför mig, en silverrygg. Han tittar rakt på mig. Och jag tittar tillbaka. Så vänder han sig om och lufsar iväg. Vi följer efter och kommer in i en glänta. Här finns fler gorillor. Vi ser en mamma som ammar sin bebis, en busig sexåring och ytterligare en silverrygg. Sexåringen springer fram till mamman som ammar, och försöker ta bebisen. Hon säger ifrån och då kommer silverryggen sättande i full fart och kör bort honom. Sexåringen sätter sig och äter en blomma istället och mamman går iväg med bebisen.

En av silverryggarna, ledaren för flocken, reser sig upp på bakbenen och slår sig för bröstet, låter och rusar mot Micke. Micke stelnar till. Jag tittar på guiden, men hon ser lugn ut och visar att vi ska vara stilla. Gorillahannen vill bara visa vem som bestämmer. Han går iväg igen och vi går bort till en annan mamma som leker med sin bebis i gläntan bredvid. De är så söta. Mamman ligger på rygg i solen och bebisen klättrar, busar och rullar runt. Han är inte still i två sekunder. Mamman fångar in honom och rullar iväg honom igen och kramar honom. Det ser hur mysigt ut som helst. Vi är så nära. Bara några meter. Vi stannar hos flocken i en hel timme. Det är helt fantastiskt.

Batwafolkets grotta

Det ser bara ut som ett litet hål i marken under ett stort träd, men stenar formar som en trappa ner under jorden. Här nere breder en stor grotta ut sig, över 100 m lång. Det är lågt i tak, så vi hukar oss när vi går. Här inne bodde Batwafolket, pygmeer, till 1991. Då var hela golvet täckt av torrt gräs med djurhudar på. Vår guide har själv bott här nere. Han visar på en upphöjd sten. Där satt kungen när han talade till sitt folk. Här nere bodde över 400 personer i totalt mörker. Eftersom det bara finns en liten utgång kan de inte tända någon eld. Men de bodde inte alltid i grottan. Bara vid storsamlingar och när de var jagade eller låg i krig. Annars bodde de i runda gräshyddor i skogen och levde som jägarfolk.

1991 bestämde Uganda att alla barn skulle gå i skola. Inget folk skulle längre leva som jägare i skogen. Nationalparken Mgahinga skapades för att bevara gorillorna. Även om Batwa inte jagade gorillor, så fastnade de ibland i deras andra snaror. Så de blev utkörda ur sin skog. Istället fick de mark och utbildning i jordbruk. Men de har det ganska tufft. det är inte så lätt att ställa om livsstil. Men några från Batwafolket jobbar som guider, spårare och bärare i nationalparken. De visar hur de jagade antiloper med pilbåge och elefanter med spjut och hur de gjorde fällor. Ett par av våra guider har själva varit med och jagat elefant med spjut. Det var så de levde tidigare. Guiderna berättar och spelar teater med stor inlevelse. De har kul och skrattar. Det smittar. Det märks att de älskar sin skog och vill berätta sin historia.

Hela byn hjälps åt med skörden

Luften fylls av doften av nyplockad lök. Byn är mitt i skördeperioden av rödlök. Överallt finns stora högar med lök. Kvinnor och barn rensar bort blast och jord och männen packar i säckar för transport till huvudstaden. De ser ut att ha det trevligt. En bra gemenskap i arbetet. Ute på åkrarna jobbar alla för hand, med hackor och grepar, ofta barfota. Många kvinnor har en bebis på ryggen. På landsbygden föder kvinnorna fortfarande många barn. Alla är med och hjälper till i jordbruket. Men de sliter hårt och bär tungt. Medelåldern i hela Uganda är 58 år. Antagligen lägre på landsbygden. På vägarna möter vi ofta överfyllda små lastbilar med säckar fyllda av nyskördade grödor. Gärna med ett par män på toppen som åker med. Landskapet omkring oss är fullt av gamla vulkankullar, några med kraterhål i mitten. Askan har gjort jorden bördig. All markyta upp och ner längs vulkansidorna är fylld av åkrar. Det är väldigt vackert. Vulkankullar med åkrar sträcker sig så långt ögat kan nå och allra längst bort skymtar de dimhöljda bergen där gorillorna bor.

I stenbrottet

Det är ingen skoldag idag, så hon har följt med mamma till jobbet. Hon är i sjuårsåldern och sitter på en hög med sten. I handen har hon en hammare som hon slår mot en sten. Mamma jobbar i stenbrottet liksom många andra kvinnor i byn. Männen hugger loss stenblock ur berget för hand och rullar dem ner för sluttningen. Unga pojkar delar dem med hammare till mindre stenar. Kvinnorna hamrar dem slutligen till storleken av makadam. Flickan ser ut att ha kul. Hon har en kompis på högen bredvid och lillebror leker med de färdiga stenarna. Men för hennes mamma som gör detta varje dag är det slitsamt. Lite längre bort ser vi män bära långa tunga stockar på axeln från ett hygge. De bär i sluttande och ojämn terräng till en såg. Sågen är som en fyrkantig fristående altan två meter upp i luften. De hjälps åt att få upp den tunga stocken på altanen. Sedan sågar de plankor av den färska stocken för hand med en jättelik grov handsåg. En man står under altanen och drar och en annan står på altanen och drar tillbaka. Ofattbart att denna typ av arbete fortfarande existerar.

Men Uganda satsar mycket på skolan. Förhoppningsvis kommer flickan inte att behöva jobba i stenbrottet när hon blir stor.

Leopard runt knuten

Vi kommer tillbaka från safarin och går upp till restaurangen på lodgen. Vi är lite besvikna för vi hade hoppats på att få se en leopard idag. Det ska finnas flera här i området. Lodgen ligger mitt i parken, så vi har en chans till imorgon. Restaurangen är öppen och saknar väggar. Den ligger på en kulle med fantastisk utsikt, men nu är det mörkt, så vi ser inget. Vi hinner precis sätta oss när vi hör en leopard utanför. Den är mindre än hundra meter bort i den riktning vi just kom gående från. Vi måste ha gått nära förbi den. Den såg oss garanterat även om vi inte såg den. Det är en stor hanne berättar ägaren. De har sett den här uppe tidigare. Vi hör den flera gånger under middagen. Den rör sig där ute i mörkret runt restaurangen. Efter middagen ber vi en vakt följa oss tillbaka till vårt boende. Vårt tälthus ligger några hundra meter bort i den riktning vi senast hörde leoparden. På vägen hör vi en flock hyenor, men leoparden avslöjar inte var han befinner sig. Det här blir en spännande natt.