Kina

Högklackat i fjällen

Jag går långsamt genom snölandskapet. Höstgula träd, snöklädda fjälltoppar och blågrönt vatten omger mig. Framför mig betar jakar och färgglada tibetanska böneflaggor blåser i vinden på träbron jag nyss gick över. Det är första dagen på tibetanska höglandet i Sichuan. Vi är redan på 4000 m höjd och det känns i huvudet. Vinden från sjön biter i kinderna, men solen värmer skönt när jag kommer i lä. I natt ska vi tälta här uppe bredvid sjön.

Efter att vi har vandrat i många timmar och kämpat oss upp ytterligare 500 höjdmeter ser jag en kinesiska i högklackat, strumpbyxor och röd kappa. Fullt sminkad och fin i håret poserar hon framför sin partner med stor kamera. Jag kan inte låta bli att bli imponerad, samtidigt som jag tycker det är helt galet.

Den övergivna tibetanska byn

Jag tittar ut över en dal fylld med typiska tibetanska hus samlade i små byar omringade av träd i höstens alla färger. I bakgrunden snöklädda fjäll och längst ner i dalen forsar floden fram. Alla hus har ett eller flera torn med fyra hörnpelare med flaggor. Det är vitmålade stenhus med röda detaljer och på hustaken ligger majskolvar på tork och lyser gult. Det är väldigt vackert. 
Vi är på väg upp till en övergiven tibetansk by på andra sidan floden. Den låg för avlägset för att barnen skulle kunna gå till skolan. Det går riktigt brant uppför. Vi ska 1000 höjdmeter, eller motsvarande 400 våningar, upp längs med den branta klippväggen. Jag förstår att de inte kunde bo kvar här när enda vägen hit är den här smala branta stigen. Men de bodde här tills för bara 10 år sedan. Otroligt imponerande. De tar oss många timmar att klättra upp.
En anledning till att byarna ligger så otillgängligt är att de har fått vara ifred här. Minoritetsfolken i Kina har haft det svårt genom historien. De förlorade kriget om den bästa odlingsmarken för flera tusen år sedan och fick fly upp i bergen.

Minusgrader på rummet

Klockan ringer. Jag är utvilad, men drar mig ändå för att gå upp. I sovsäcken är det varmt och mysigt, men rummet är nollgradigt. Vi bor i ett typiskt tibetanskt stenhus, som de har gjort om till vandrarhem. Efter vi tvingat oss upp samlas vi runt vedspisen i köket, husets enda värmekälla. Det är flera minusgrader ute nu och vattenledningarna har frusit i natt, så idag får de hämta vatten i bäcken. Så kommer det att vara hela vintern. Vi blir bjudna på varmt te med fermenterad jakmjölk, en mycket speciell smak. Så sitter vi alla hopkurade på små låga pallar fullt påpälsade i det lilla köket. Det är mysigt. Vi kan inte prata, men det är ändå en påtaglig gemenskap i upplevelsen. Resten av huset är isande kallt. Ännu är det bara november. Jag undrar hur de ska klara vintern.

Fyra pandaungar

Vår guide pratar högljutt med en man utanför ingången. Jag förstår inte, men det låter väldigt intensivt. Efter en vecka i Kina har jag insett att argumentation ofta låter argare än den är. Vi har kommit lite sent till pandaparken och vår guide försöker få in oss ändå. Plötsligt blir det full fart. In i bilen. Det visar sig att en av souvenirförsäljarna känner en av vakterna. Vi har mutat oss in med bil bakvägen. Väl inne visar det sig att parken är under uppbyggnad efter jordbävningen förra året. Det är inga riktiga betalande gäster där utan bara andra som också mutat sig in. Nästan ensamma får vi en timme med fyra pandaungar. De är otroligt söta och lekfulla. Fantastisk upplevelse.

Bilåkning

I många länder har jag upplevt att bilförare likställer att köra bra med att köra snabbt och våghalsigt. Så även här. Vår chaufför tittar stolt på Micke efter ytterligare en livsfarlig omkörning i en ytterkurva runt en bergvägg utan sikt. Han söker uppskattning för sin prestation, men får inget gensvar. Vi vill inte uppmuntra honom. Han förstår inte engelska och våra gester har inte fungerat hittills. Vägarna här uppe i bergen i Sichuan håller inte länge. Det är jordbävningsområde och med jämna mellanrum har halva vägbanan och räcket rasat ner i floden under oss eller så ligger det stenblock och grus på vägen som vi får köra runt. De är ändå ganska snabba på att reparera skadorna här. De nybyggda vägarna är släta och fina, men efter en kort tid är de gropiga igen. En kortare sträcka kör vi på en grusväg. Det är nog det gropigaste jag någonsin åkt på. Bilen studsar fram trots att vår chaufför här kör långsamt. Vi pustar ut när vi till slut efter en veckas bilande i bergen i Sichuan blir avlämnade på hotellet i Chengdu. Vi har överlevt.

Skarvfiskarna

Vi stiger upp tidigt, långt före solens uppgång och går ner till floden, där en flotte väntar på oss. Långsamt vänjer sig ögonen vid mörkret och jag kan urskilja sockertoppsbergen vi glider förbi. Jag ser ett par lampor en bit framför oss. Det är några fiskare som är uppe tidigt och fiskar. Vi stannar till vid en strand, där vi stämt träff med skarvfiskare. De ska visa oss hur man tidigare fiskade med hjälp av skarvar och nät. Nu för tiden fiskar de med nät eller genom att skicka en stöt i vattnet så att småfisken blir bedövad och flyter upp. Fiske med skarvar förekommer inte längre här, men de gamla fiskarna är stolta över sin tradition och visar oss gärna. De lyser upp vatten med en gaslykta och lockar till sig fisken, sedan får skarvarna dyka i och fånga dem, men de får inte svälja fisken, utan de måste spotta ut den igen på bambuflotten. När de varit duktiga får de några småfiskar i belöning.


Vi följer med hem till två äldre skarvfiskare. De är bröder och bor tillsammans alldeles vid floden. I trädgården sitter skarvarna på en bambuflotte. De bor väldigt enkelt, som många gör utanför storstäderna. De lagar fortfarande mat över öppen eld, men de har en elektrisk riskokare och en TV. Det verkar vara de första saker alla skaffar här när de får el.

Miaofestivalen

Hon står mitt på vägen med två stora resväskor och en enorm hattlåda. Ur väskorna plockar hon det ena plagget efter det andra. Alla plagg går i röda toner, vackert vävda och utsmyckade med mycket silver. Hon får hjälp att klä sig av sin mamma. Det är många plagg och stora silversmycken som ska tas på. Hon är vacker. Efter en stund kommer även hennes syster. De skyndar sig. Tiden börjar bli knapp och det är många plagg och smycken som ska tas på i rätt ordning. Snart börjar paraden. De sneglar bortåt samtidigt som de flätar håret och fäster det i en knut på huvudet. Allra sist tar de fram den enorma huvudbonaden i rent silver. Den består av hundratals små blommor som verkar växa rakt ut från huvudet, på några av blommorna sitter fjärilar och högst upp en påfågel. Det är ett otroligt hantverk. Speciellt de lite äldre huvudbonaderna. De moderna är nog masstillverkade. Nu börjar paraden och tjejerna skyndar sig iväg. De är bara två av flera tusen som klätt upp sig och ska vara med i paraden. Vi är på den årliga Lushengfestivalen som Miao-folket anordnar. Här träffas alla olika stammar av Miao-folket. Genom historien har de splittrats och bor nu utspridda över ett ganska stort område i Kina. Men en gång om året träffas de under tre dagar för att umgås, träffa partners mm. Tjejerna vi sett förbereda sig hör till den del av Miao-folket som är mest uppklädda, men alla har fantastiska utstyrslar. Vi ser nästan inga andra västerlänningar och vi är huvudet längre än de flesta. Miao-folket är ett minoritetsfolk i Kina och har därmed lägre status. Men de är stolta över sina traditioner och sin kultur. Det är enormt häftigt att se deras parad och få delta i deras festival.

Hembjudna till Miaosystrarna

Vi sitter runt middagsbordet och turas om att sjunga dryckesvisor på svenska och kinesiska. Vi är hemma hos två systrar som tillhör Miao-folket. De har gjort eget risvin som de matar oss med samtidigt som de sjunger. Det är tradition. Sedan är det vår tur att sjunga en svensk dryckesvisa och skåla. Det är ganska starkt risvin, men inte riktigt som snaps, vilket är tur för det blir många skålar och visor. De gillar att sjunga och de klappar i takt när vi sjunger. De har lagat jättegod hot-pot till oss och de har klätt upp sig i sina traditionella Miao-festkläder med många silversmycken. De kommer in med den ena rätten efter den andra. Allt är väldigt gott. Systrarna bor med sina familjer i ett typiskt Miao-hus i två våningar med en stor balkong runt hela övervåningen. Vi sitter på balkongen. Balkongen använder de även till handarbete under de regniga månaderna när de inte kan arbeta på fälten. De är duktiga på hantverk här. De olika byarna har specialiserat sig på olika hantverk. Några väver och färgar tyg med riktigt avancerad batik, andra gör träsniderier, några tillverkar papper av mullbärsträdens bark och ytterligare andra arbetar med silversmide. Vi besöker några olika byar och ser deras hantverk. De är riktigt skickliga. Papperstillverkningen är i en arbetsmiljö som aldrig blivit godkänd i Sverige, bullrig, dammig och stor risk att bli skadad av hammaren, men batiken och träsniderierna är fantastiskt att få se.

Lika för alla är inte alltid rättvist

Innan jag kom till Kina trodde jag att det skulle vara lite som i Indien. Att det levde folk nästan överallt i små byar, men redan på flyget såg jag att jag hade tänkt fel. Väldigt stora delar av Kina är obebodda. Istället bor det jättemycket folk på låglandet längs kusten i söder och väster. Där finns enorma städer med höghus i massor och risfält däremellan. Sedan glesar det ut när man närmar sig bergen för att sedan helt avta. Stora delar av Kina består av öken, stäpp och höga otillgängliga berg. Minoritetsfolken har gömt sig i byar uppe i bergen. Där har de fått vara ifred och kunnat bevara sin kultur, men på senare år har staten bestämt att alla ska ha det lika och vara lika. I sig en god tanke, men ändå synd. Städer byggs nära minoritetsfolken och majoritetskineser flyttas dit. Minoritetsfolkens skolor stängs och deras språk lärs inte ut mer. Om en generation eller två kommer mycket att vara glömt.

Moderna tåg

Vi har gått igenom säkerhetskontrollen på tågstationen och väntar nu på att få checka in till spåren. En stor tavla talar om att nästa tåg är vårat. Vi ställer oss på led och väntar på att de ska öppna biljetterskanningen. Två prydliga led. 
Så öppnar de. Omkring oss utbryter kaos. Alla armbågar sig fram och ska igenom först. Kvinnan som hjälper till vid skannern har stora problem att hålla ordning på folk. Det konstiga är att det är gott om tid. Det finns verkligen ingen anledning att stressa, men det här beteendet är lite typiskt här i Kina. Vi har sett det flera gånger. Märkligt.

Bonden och vattenbuffeln

En äldre bonde i stråhatt med en vattenbuffel går över en gammal stenbro i motljus med disiga sockertoppsberg i bakgrunden och en vattenspegel framför. Det är nästan för bra för att vara sant, en fotografs dröm. Enstaka bönder använder fortfarande vattenbufflar i jordbruket även om de börjar bli ovanligare. Vi är i Guangxi i södra Kina. Vår guide är också fotointresserad och hjälper oss hitta pärlorna i området. Vi är långt ut på landet, men medan vi fotar mannen med vattenbuffeln stannar ett par andra bilar intill vår och ut hoppar finklädda kinesiskor och börjar posera framför män med stora kameror. Det är väldigt typiskt här i Kina. Om någon har hittat ett fint fotomotiv stannar alltid ett flertal andra bilar på samma ställe. Kvinnorna agerar nästan alltid fotomodell och poserar, medan det nästan alltid är män som fotograferar. Bilderna publicerar de på WeChat, kinas motsvarighet till Facebook, Instagram, Swish, Messenger mm. Det är väldigt viktigt här att synas online och WeChat är där allt händer.

Risfälten i Long ji

Husen i byn har två till tre våningar och är byggda i mörkt trä, dekorerade med spröjs och sniderier. I bottenvåningen bor djuren, främst grisar och höns till mat, och åsnor och hästar för transport och till jordbruket. Byn klättrar upp för sluttningarna mellan terrassodlingarna med ris. Här är otroligt vackert. I morse steg vi upp tidigt och klättrade med pannlampor upp till en utsiktsplats, för att se soluppgången över risfälten. Någon sol såg vi inte, men däremot dimmor som flöt fram mellan terrassodlingarna. Nästan magiskt.

Frukost i Ping An

De sitter på små låga pallar runt elden i det mörka rummet. Elden är direkt på golvet i en liten grop i betongen. Det finns ingen annan värme i huset. Inte heller finns det någon skorsten, men trots elden och mannen som röker är luften frisk i rummet. Det är högt i tak och fullt av springor och glipor ut. Det duggregnar ute och temperaturen är bara några få plusgrader. Jag blir snart kall trots min dunjacka och mössa. När elden falnar efter frukosten har de ingen värme. Vi är hembjudna på frukost till en liten Zhuang-familj i byn Ping An i Guangxi på kinesiska landsbygden. Familjen är ett äldre par som tar hand om sitt barnbarn, en liten flicka. Även katten stryker nära elden och vill ha värme. Farligt nära ibland, pälsen blir svart av sot. 

Lång väntan på Pekings flygplats

Det var en lång natt på flygplatsen i Peking. Det hela började med att vi inte fick checka in vårt bagage hela vägen till Göteborg utan bara till Frankfurt. En ganska ilsken dam tittade bestämt på mig och sa, – Omöjligt. Det gick inte att prata med henne. Dessutom var hennes engelska begränsad till No och Impossible. Kina är inte ett land där man diskuterar sig fram till en lösning.

Sedan var vårt flyg från Guilin försenat med en och en halv timme, så vi missade vår anslutning. Efter att ha blivit skickade fram och tillbaka med tåg mellan inrikes och utrikeshallen, varje gång genom säkerhetskontrollen, har vi nu äntligen kommit fram till en disk där vi tror att vi kan få hjälp med ombokning. Det är bara ett problem. Ingen jobbar eftersom det är mitt i natten. Vi är bra trötta nu och det hade varit väldigt skönt att få sova lite, men här finns inte ens stolar, bara en skylt med Waiting Area, mitt på golvet. Bara att försöka hålla sig vaken några timmar tills de öppnar. Jobbigt.

Tre timmar senare har vi fått nya biljetter. Denna gång via Stockholm. Nu mot väskuthämtningen. Hoppas inte väskorna åkt till Frankfurt.

I väskuthämtningen händer ingenting och ingen kan engelska. Under de två timmar vi väntat har det inte kommit ut en enda väska. De enda orden de verkar kunna på engelska är “No. Maybe later.”

Sex timmar efter vi landat, och efter ett antal vändor till Air Chinas Manager desk, får vi ut våra väskor. De timmarna har vi ägnat åt att köa, vänta på tåg, vänta på personal och vänta på besked. Jag har försökt att sova sittandes på en bagagevagn, dubbelvikt över mitt handbagage. Inget jag kan rekommendera. Väldigt obekvämt.

Ingen gång under hela tiden har någon bett om ursäkt. Efter tolv timmars försening och en hel natt utan sömn är det enda vi blir erbjudna en plastinpackad muffins och en dricka.

Nu kan vi i alla fall äntligen börja om med incheckning, bagageinlämning, passkontroll, emigrationskontroll och säkerhetskontroll. Hoppas verkligen att resten av resan flyter på utan problem.