Vandring genom djungeln
Vi stiger upp före solen går upp och vandrar iväg genom djungeln. Vi vandrar raskt och ser många färska jaguar- och ozelotspår på stigen. Vi kan se att jaguaren jagat för den har sprungit fort och glidit i gyttjan. Antagligen ligger den och tuggar på sitt byte nu. Kanske en kapibar. Det är väldigt svårt att få se en vild jaguar, men det är spännande att veta att den är så nära och har järnkoll på oss. Efter ett par timmar kommer vi fram till en sjö. Det är fortfarande tidig morgon när vi paddlar iväg ut på sjön. Vi har tur. En familj med jätteuttrar är ute och fiskar. En utter dyker upp alldeles framför oss med en stor fisk i munnen. Den ser riktigt mänsklig ut där den håller fast fisken med ”händerna” medan den äter. Vi följer dem en lång stund. Vi får även se Hoatzin fågeln. En väldigt speciell och vacker fågel som idisslar maten som en ko.
– Vill ni se pirayor, undrar guiden och slänger ett par kex i vattnet. Plötsligt sjuder det av liv i vattnet omkring oss. Kexen är borta på några sekunder. Pirayorna kom från ingenstans. Vi går extra försiktigt ur kajaken.
På vägen tillbaka besöker vi ett träsk där det bor Anakondor och Boa constrictor.
Riktiga Enter
Vandrande pinnar har man ju hört talas om, men vandrande träd? Det trodde i alla fall jag bara fanns i Sagan om ringen. Men nu har vi sett riktiga Enter. Det är inga små buskar jag pratar om utan stora träd, 15-20m höga.
Träden har 1-2m långa ben (rötter över jord) som går ihop till en stam. När trädet vill flytta sig skjuter det ut nya ben åt det hållet och så ruttnar de gamla bort. Det går inte fort, men under sin livstid kan träden vandra ett par meter för att hitta en plats som de trivs på.
I mörkret skärps hörseln
Vi står stilla och runt oss är det kolsvart. Vi har precis släckt våra pannlampor. Långsamt vänjer sig ögonen vid mörkret och vi ser stjärnor genom lövverket. Vi är mitt i Amazonas och omfamnas av alla ljud från regnskogenens nattaktiva djur. En intensiv upplevelse. Så många djur! Fantastiskt.
Vi går vidare och guiden visar på en håla i en sluttning. Han rör försiktigt med en liten kvist framför öppningen och då springer en jättestor tarantella ut. Vi är helt fascinerade. Spindeln är bara någon meter ifrån oss och den leker med kvisten som en kattunge. Den är nästan söt.
Regnbågsbergen
Vi går långsamt. Det sluttar bara lätt uppför. Jag tar några steg i taget, ändå är pulsen hög som om jag sprang. Huvudet spränger och det haglar och blåser. Vi är på väg upp till regnbågsbergen utanför Cuzco. Vi har precis nått 4900 möh. Här ska utsikten vara som vackrast, men de berg vi ser är dolda av ett tunt lager snö och sikten är inte lång. Vi är lite besvikna, men fortsätter ändå mot toppen.
Då händer det magiska. Det slutar snöa, molnen spricker upp och solen kikar fram. Till och med snötäcket smälter bort och de randiga bergen kommer fram. Färgskalan går från grått till regnbågens alla färger på bara en kvart. Helt fantastiskt!
Jag och Mira skyndar oss bort till ett berg för att fota. Vi går så fort vi kan här uppe (antagligen ganska långsamt), när en lokal kille promenerar förbi oss. Lätt och smidigt går han minst tre gånger snabbare än oss. Vi förstår inte hur det går till. Som snabbspolning av en film. I kombination med de regnbågsfärgade bergen omkring oss och fåren med lång hals (alpackor) känns det som vi befinner oss i en saga. Syrebristen i hjärnan kanske också bidrar 😉
Vägen till Machu picchu
Grusvägen slingrar sig fram längs bergväggen. Långsamt klättrar den högre och högre upp. På vänster sida om oss stupar det flera hundra meter rakt ner. Det finns bara plats för en bil. På sina ställen har stora stenblock rasat ner som vi svänger runt. Då är vi nära kanten. Jag tittar bakåt och ser att gruset under vägen vi nyss kört på rasat oroväckande mycket. Guiden berättade just att förra gången det var lika kraftig El Nino som i år rasade en stor del av denna vägen ner och begravde en hel by under lera. Vi kör under en uthängande klippa. En bil dyker upp framför oss. Det går inte att mötas här. Som tur är börjar den mötande bilen att backa. Han har sett en lite bredare plats ett tiotal meter bakom sig. Jag blir nervös bara av att titta på, men är samtidigt oerhört tacksam att det inte är vi som backar och att vi är närmast berget.
Man skulle kunna tro att vi är på någon avlägsen plats där ingen kör, men detta är bilvägen till världens mest kända sevärdhet, Machu Picchu. Det är dock mest backpackers som tar bilvägen. De flesta andra åker tåg. Även vi när vi ska tillbaka.
Stoppa huvudet i väggen
Alla 12 stoppar vi in huvudet i var sitt hål i stenväggen. Hålen är jämt utspridda längs väggarna i det lilla rummet. Så börjar vi säga ”AOM” i takt. Ljudet skapar resonans i väggen och i våra huvuden. En märklig känsla. Det låter lite som när man drar med fingret runt ett vinglas. Kan tänka mig att det ser rätt kul ut också. Vi är i inkakungens mötesrum i Macchu Picchu. Här träffades de högst uppsatta i samhället och AOM:ade tillsammans, som en form av meditation inför viktiga beslut.
Macchu Picchu är betydligt större än jag trott. Det är en hel stad med terrasser för jordbruk, bevattningssystem, dränering, bostadshus, tempel, badhus, broar, vägar mm. Stenarbetet är imponerande, både till omfattning och precision. Läget högt uppe på det sockertoppsformade berget, omgivningen av liknande bergstoppar och dimman som hela tiden ändrar landskapet ger platsen en magisk inramning. Helt klart värt ett besök!
Byn vaknar upp
Det är något speciellt med byar som vaknar upp om morgonen. Tuppen gal, korna råmar, fåglarna kvittrar, barn ropar på mamma, det tänds i spisarna och folk gör sig iordning. Jag har stigit upp tidigt och vandrar runt i quechuabyn, Chumpe. Landskapet omkring mig är otroligt vackert, kuperat med terrassodlingar så långt man kan se. Husen är byggda av torkade lerblock och det blommar överallt, både på odlingarna och mellan husen. Nu tittar solen upp över bergskammen. Den värmer mot huden i den annars friska morgonluften.
I quechuabyn arbetar alla tillsammans och hjälper varandra. ”För dig idag, för mig imorgon.” När någon gifter sig och behöver ett hus hjälps alla åt att bygga det. Samma är det med odling, växtfärgning och vävning. Även när en familj har personliga problem, t.ex. inte kommer överens eller kan ta hand om sina barn, så hjälps alla åt att lösa det. Så har det varit ända sedan inkatiden. Man känner att det här är en harmonisk by med glada, men hårt arbetande människor.
De är så härligt starka här uppe i bergen också. Nyss sprang en äldre kvinna upp för en backe alldeles framför mig. Så vände hon sig om och skrattade. Det kunde lika gärna ha varit ett barn i rörelsemönstret.
Golvet i vårt rum är ett stampat jordgolv. I taket hänger en presenning för att det inte ska drösa ner jord på oss när vi sover. Dörren har stora glipor. Ändå har vi fått ett jättefint rum av familjen vi bor hos. Vi besöker en Quechuaby. Quechua är ättlingar till inkafolket. Byborna här lever väldigt enkelt och trots att temperaturen på natten går ner mot nollan eldar de inte för att värma sig. De tar på sig yllekläder istället. I just denna byn är de duktiga på att spinna, växtfärga och väva vackra och varma tyger.
Trots att byn ligger på närmare 4000m odlar de nästan all sin mat själva. Vi åt fantastiskt gott till lunch. En quinoaröra med ost och grönsaker och nyfångad fisk från ett vattendrag i närheten. Allt smaksatt med örter från byn. Det godaste jag ätit sedan vi kom hit. Tillagat med väldigt enkla medel. Nu är det snart middag. 😀
Potatisplockning på hög höjd
Jag står dubbelvikt med en hacka i handen i en potatisåker i Anderna. Vi hjälper till att ta upp potatisen vi ska äta till lunch. När jag reser mig upp snurrar det till i huvudet. Det är mycket jobbigare än man kan tro att gräva i jorden på den här höjden. Det finns många olika sorters potatis här. Av de tiotal plantor jag gräver upp är det 5 olika sorters potatis. De har många olika sorter för att klara det hårda och omväxlande vädret.
Tidigare idag besökte vi en förskola. Alla barnen även de yngsta har röda väderbitna kinder. De ser nästan frostskadade ut. Det måste vara väldigt kallt att aldrig ha värme inne. Speciellt när man är liten. Alla husen är kalla, men när solen är framme blir det väldigt varmt och man bränner sig lätt i solen, men i skuggan är det fortfarande kallt. Det är lite omvänt mot hemma. Här sätter jag på mig mössan och dunjackan när jag går in.
I Aymarabyn
De tre kvinnorna väljer ut de finaste kokabladen och grupperar de tre och tre. Ett för ormen, som symboliserar jorden ett för puman, som symboliserar livet och ett för condoren, som symboliserar himlen. Vi får var sin hög med tre kokablad. Vi håller dem i båda händerna och så ber vi till pachamama för många och stora potatisar och för styrka till oss som ska gräva upp dem. Vi river sönder bladen i små bitar och blåser iväg dem över jorden. Nu är vi redo att ta upp potatisen.
Vi är uppe på det andinska höglandet. En oändlig slätt med bördig jord omringad av berg. Det kalla klimatet gör dock att det inte går att odla så mycket här, nästan bara quinoa och potatis. På marken runt oss växer gräs och salvia och där betar lamor och alpacka. Luften fylls med doft av salvia när djuren trampar runt.
I natt ska vi bo i Aymarabyn Atuncolla, som de tre kvinnorna bor i.
Hos Urosfolket på Titikakasjön
Hon går barfota och bär på sitt barn. Så vinkar hon till oss att komma. Vi går in i hennes hus. Det är helt byggt av vass och har bara ett rum och inga fönster. Förutom en säng finns inga möbler. Det är ett fint hus, men det är en glipa i taket, där det kan regna in. De två bor tillsammans i det lilla fuktiga huset. Eldstaden, som är gemensam för ön, är på utsidan. Här lagar de all sin mat, även om vintrarna, då temperaturen kan gå ner under nollan.
Vi är hos Urosfolket, som bor på flytande vassöar i Titicacasjön. Ön vi besöker är ungefär 50m tvärsöver och här bor 6 familjer. Basfödan är vass, fisk och fågel, men de byter också till sig varor från fastlandet. De bor fint, men allt är fuktigt. Från början flydde de hit, men det är svårt att förstå att de fortfarande bor kvar efter 1200 år, när de kan få ett så mycket enklare liv på någon av de riktiga öarna i sjön.
Vi tycker det är lite jobbigt…
Ju fler länder jag besöker desto mer inser jag hur bra vi har det i Sverige. Vi tycker det är lite jobbigt att gå ut till toaletten på andra sidan gården i kylan i mörkret mitt i natten och spola med vatten från en tunna, medan de som bor här är stolta över att ha en toalett. Vi tycker det är lite jobbigt med stampat jordgolv och ingen elektricitet i rummet, men de som bor här har gett oss det finaste rummet med en riktig säng. Vi tycker det är lite jobbigt när det är kallt och fuktigt på natten och ingen värme på rummet, men de har gett oss de varmaste och finaste sängkläderna. Vi tycker det är lite jobbigt när det runnit in vatten på golvet när det regnat under natten, men det finns de som får sova i en blöt säng. Vi tycker det är lite jobbigt när det ryker in genom dörren, men vi behöver inte stå ute i kylan och regnet och laga mat. Vi tycker det är lite jobbigt med stanken från djurens urin när vi ska sova, men de är stolta att de har djur. Vi tycker det är lite jobbigt med bara kallvatten i duschen, men vi är på besök en dag. De som lever här har det hela livet.