Svalbard

Utsikt mot Longyearbyen och Spetsbergen

Vi åker långsamt uppför berget i en stor bandvagn. Det finns ingen väg utan bandvagnen svajar lätt fram och tillbaka när den klättrar över den ojämna bergssidan. Uppe på toppen är utsikten magisk. Vi ser ut över de snöklädda Spetsbergen med Longyearbyen i mitten. Solen lyser igenom molnen och glittrar i havet och på fjorden glider ett tvåmastat skepp ut. Trots den vackra utsikten och våra varma dunjackor längtar vi snart in i värmen igen. Det blåser här uppe och är -16 grader, så vi blir snabbt nerkylda när vi står stilla. Guiden har med sig varm blåbärssoppa till oss. Jag värmer händerna på muggen och tänker på alla de upptäcktsresande som gav sig hit runt  1900-talets början för att nå nordpolen. Vad de måste ha frusit. De kan inte ha haft en aning om vad de gav sig in på.Det finns ett helt museum sprängfyllt med prylar från alla som försökt ta sig dit. Skrämmande insiktsfullt.

Solnedgång och fullmåne

Min nyinköpta tjocka ansiktsmask i ull är alldeles stelfrusen och har fastnat på näsan. Jag försöker vrida den för att få fram en ny torr sida, men den blir snart lika stelfrusen den också i den kalla vinden. Vi är på väg upp till platåberget ovanför Longyearbyen för att se på solnedgången. Vi har tur. Det är ovanligt klart väder ikväll och det är sagolikt vackert. Himlen övergår från blått till rosa och fullmånen klättrar upp bakom de vita fjällen. En mycket ovanlig syn här uppe. helt klart värt en stelfrusen näsa.

8 mars en högtidsdag i Longyearbyen

Återigen förundras jag över de människor som bosatt sig här uppe i norr. Det är fantastisk vackert, men samtidigt otroligt kargt och ett väldigt tufft klimat. Men alla vi möter verkar trivas med livet här uppe. Vår guide tittar på fullmånen och säger: Det är inte ofta vi har fullmåne i solnedgången här. Solnedgång är det bara tre månader om året. 6 veckor på hösten och 6 veckor på våren. Däremellan är det antingen en enda lång dag med midnattssol eller en enda lång natt. Redan nu ser vi solen lysa upp himlen rakt i norr mitt i natten. Den 8 mars är en stor dag här i Longyearbyen. Då kommer solen tillbaka efter fyra och en halv månads mörker. Tidigare kom vårens första solstrålar på trappen till sjukhuset. Det gamla sjukhuset har sedan länge försvunnit, men trappan står kvar alldeles själv för att fira solens återkomst. Då samlas hela byn runt den gamla trappan. Barnen sjunger och alla är glada.

Inne i glaciären

Den smala gången vindlar sig svagt nerför framför mig. Det är högt i tak, men bredden är bara någon meter. Ibland svänger gången kraftigt och lutar, så vi måste ta oss fram på alla fyra. Mestadels är väggarna vita av hårt sammanpressad snö, med ränder av grå och brun sand. Det känns som att gå genom blankpolerad marmor med svag dragning mot blått. Otroligt vackert. På några ställen är isen alldeles klar och vi ser långt in i väggen. På andra ställen ser vi fossil. Vi går i en smältvattentunnel mitt inne i en glaciär på Svalbard. Här kan man bara gå på vintern för om ett par månader kommer nytt smältvatten forsa fram här genom tunneln. Förutom våra pannlampor finns inget ljus här nere. Vi släcker lamporna en stund. Det blir helt kolsvart och alldeles tyst. Kontrasten mot den vinande vinden och vita snön utanför är slående. Efter ett par hundra meter vänder vi och går tillbaka. Jag vill inte att det ska ta slut. Det är som en egen värld.

Betande renar i solnedgången

De går nere vid strandkanten. Den tjocka ljusa vinterpälsen är det enda som skyddar dem mot vinterkylan och den bitande vinden. De blir lite magrare för varje dag som går nu. Jag närmar mig försiktigt för att inte skrämma dem. Renarna har det extra tufft i år och jag vill inte att de ska behöva springa för min skull. För några veckor sedan var det töväder här, så nu är det ett tjockt islager på marken. Renarna får därför leta efter de torra grässtrån som sticker upp ur isen. En renhona tittar upp mot mig, men bestämmer sig för att jag är ofarlig och fortsätter att beta. Hon har ett stort vackert horn och solen är på väg ner bakom henne. Den ljusa pälsen lyser i motljuset mot det mörkblå havet och vid horisonten syns snöklädda bergstoppar och glaciäris. Svalbard bjuder på många vackra vyer, speciellt så här i solnedgången. Solnedgången på Svalbard är väldigt lång så här års. Som midsommar hemma ungefär. Det blir aldrig helt mörkt. Om bara en vecka är det midnattssol. 

Den knäppaste frågan

Hugo frågar alla våra olika guider om den knäppaste frågan de fått av turister. Här är ett par roliga exempel. 
En turist kommer till Svalbard mitt i sommaren och frågar: När börjar midnattssolen idag?
En annan turist kommer med kryssningsfartyg till Longyearbyen och frågar: Är detta Reykjavik? Jag trodde det var större. Vi är väl på Island?