Bhutan

Vår guide Sonam

Vi blir mötta på gränsen av en ung man i traditionella kläder.  Det är en fotlång rock som binds omlott med ett brett skärp i midjan. Rocken dras upp till knäna så att tyget bildar en stor påse ovanför midjan. Där förvarar han alla saker han behöver ha med sig. Rocken är av lite grövre tyg och går i naturfärger, men de uppvikta ärmarna är vita. Till detta har han knälånga stickade mörka strumpor. Han hälsar glatt och presenterar sig som Sonam. Sonam är ett namn som används av både tjejer och killar. Han kommer att vara vår guide de kommande två veckorna här i Bhutan.

Ett ras är inget problem

Grusvägen slingrar sig fram längs bergväggen genom regnskogen. Det är vackert nästan magiskt. Vi åker i höjd med molnen och ibland är dimman tät, men så lättar den och vi kan se hur brant det är. I natt var det kraftigt monsunregn och på sina ställen har det rasat ner stora stenar och grus på vägen. Vi hör hur det brakar till ordentligt framför oss och vår chaufför stannar bilen. Ett stort ras har blockerat vägen och det fortsätter rasa med jämna mellanrum.

Vi blir stående i två timmar i väntan på röjning. Grävskopan som röjer har med sig en man med visselpipa som hela tiden bevakar bergväggen. Vid minsta tecken på nytt ras visslar han och grävskopan backar undan. Det är ett farligt jobb. De största stenarna här väger ett par hundra kilo och faller 25-30 m. När de ger tecken att det är klart att passera kör vi snabbt förbi. Vi slirar ordentligt i leran men vi klarar oss både från att köra över kanten och från att få ett nytt ras i huvudet. Vi pustar ut. Längs vägen ser vi många ras som är nya från igår. På ett ställe ligger ett jättestenblock mitt på vägen, minst en kubikmeter stort. Vi ser också en helt demolerad lastbil, men den har legat ett tag.

Böner i takt

Vi hör hur de läser böner i takt till trummadet av stora trummor. Vi närmar oss templet och ser munkar i röda kåpor bära in silverkannor med heligt vatten. Vi tar av oss skorna och stiger in. Ett trettiotal unga munkar sitter på  rad i sina röda dräkter och läser böner under en stor buddha-staty i guld. Så blåser ett par av dem i två långa silverhorn. Det låter som när Styrsöbolagets båtar backar hemma på Styrsö. Ett kraftfullt ljud tillsammans med bönernas och trummornas mer lågmälda. Det hela är estetiskt väldigt tilltalande med det låga ljuset genom fönstren, de unga munkarna i sina mörkröda dräkter mot de breda golvplanken, stora trummorna och långa silverhornen. Jag hade älskat att fånga det på bild, men vi får spara det i minnet och njuta av upplevelsen. Utanför hörs regnets droppande. Hela templet är omgivet av tät regnskog. Så vackert.

Bhutans nationalrätt – Chilli cheese

På fatet framför oss ligger chili cheese, men det finns ingen likhet med snabbmatsrestaurangernas friterade bollar med samma namn. Det här är en sallad bestående endast av chilifrukter i bitar med smält ostsås på. Det är vansinnigt starkt, men jättegott. Här äter man chili som vilken annan grönsak som helst. Vi äter chili cheesen som krydda till de andra rätterna. Vi är hembjudna till Bhutan första inrikesminister Minjur Dorji och hans fru Deki. De driver numera, efter att han har gått i pension, ett litet charmigt hotell. Det är lågsäsong och vi är de enda gästerna, så istället för att äta på hotellets restaurang har vi blivit hembjudna på middag. 

På väggen hänger ett foto där kungen lämnar över makten till Minjur 15 år tidigare då landet blev en demokrati på kungens initiativ. Han hade kommit fram till att det var bättre för folket. Kungen finns kvar och är väldigt omtyckt, men har inte makten. Lite som i Sverige. Vi blir bjudna på massa goda rätter och vi får smaka deras hemgjorda ara (snaps) med friterat ägg i och deras hemgjorda yoghurt. De har odlat det mesta själva och det är verkligen gott. Vi har trevligt och pratar om allt möjligt. Tiden går fort. Efter ett par snapsar berättar Minjur om sitt möte med Yeti (snömannen) längs vägen vi ska vandra om ett par dagar. Yeti är verklig för folket här i trakten. De vet alla hur han låter, men få har sett honom och de som gjort det dör inom en månad. Kanske även vi får höra honom när vi tältar där uppe om ett par dagar. Spännande!

Merak – en liten by i Himalaya

På sängen ligger tvååringen och sover middag. Bredvid henne i en korg ligger huskatten med sin kattunge. Farmor sitter bredvid och klappar flickan på huvudet. Katten spinner och det knastrar från elden. Själva sitter vi på golvet och gör mommos (dumplings) tillsammans. Det är mysigt. Vi börjar få kläm på tekniken nu, men de första var inte så vackra. Huset är byggt som ett enda stort rum med eldstaden på golvet i mitten. Vi bor hemma hos en familj i Merak, en liten buddhistisk by uppe i Himalaya på 3500 m höjd. Byn ligger långt från närmsta stad och vägarna är i det närmaste oframkomliga, speciellt under regnperioden, så de försöker vara självförsörjande. De odlar sina egna grönsaker och föder upp djur. Vi ser jakar, får, hästar, kor och en blandras av jak och ko som betar runt byn. De gröna ängarna, de traditionella vitmålade stenhusen med sina trädekorationer, de buddhistiska templen, böneflaggorna, allt omgivet av dimhöljda berg klädda med regnskog gör Merak till en av de vackraste platser jag har varit på.

Den smala vägen slingrar sig fram mellan stenhusen. Husen ligger tätt och gårdarna är avgränsade med meterhöga stengärdsgårdar, som ramar in vägen. Så öppnas vägen en aning, till ett litet vattentorg, där byborna hämtar vatten. Ett par höns sprätter runt och en tupp gal.

Byborna själva är klädda i traditionella röda kläder och svarta hattar med fem spröt på. Det ljuder till uppe från templet och i motljuset ser vi munkar i röda kåpor blåsa i silverhorn, andra läser böner och klockorna från bönerullarna klingar. Det känns som att vi flyttats bakåt i tiden, som att vandra i en medeltida by, fast det är på riktigt.

Lång vandring till nästa by – Sakteng

Det har börjat mörkna. Vi hör buddhistisk musik på håll. Äntligen är byn Sakteng inom synhåll. Det regnar och vi stapplar fram på mycket trötta ben. Efter 10 h vandring i väldigt tung terräng är vi rätt möra. De sista 4 timmarna har vi vandrat i ankelhög gyttja blandat med hinderbana av hala stenar och stockar. 

14 km fågelvägen lät ju helt ok när vi planerade hemma, men med en starthöjd på 3500 m och en väg som slingrar sig fram som Trollstigen, ett pass på 4200 m, oavbrutna branta backar uppför eller nedför och mycket stenig terräng, så motsvarar ansträngningen minst ett Vasalopp.

Dock har vägen bitvis varit mycket vacker. Högst uppe vid passet betade jakar, får och hästar på blommande ängar och därefter gick vi genom ett blommande hav av rhododendron i alla möjliga färger. Sedan började regnskogen…

Nu ska vi bara vada genom floden innan vi är framme i byn. Broar är visst onödigt här, men vad gör väl det när vi ändå har gyttja upp till knäna… Tror vi kommer sova väldigt gott i natt.

Mitt i festivalen

Han har en röd drakmask på ansiktet och en matchande dräkt med en stor drake på magen och ett svärd i handen. Så slår en munk på en trumma och musiken startar. Mannen med drakmasken dansar runt samtidigt som han hoppar högt så att dräkten svänger i en vid båge. Munkar blåser i silverhorn och slår på trummor, och unga kvinnor i traditionell dräkt sjunger.

Vi har haft turen att komma till Sakteng samtidigt som det är festival i byn. Just nu pågår maskdansen framför templet. Ett 20-tal män med olika masker och dräkter deltar i dansen. Vi är de enda turisterna och hela byn är här. Alla har sina traditionella röda broderade festdräkter på, med tillhörande svart mössa med fem spröt. Det är en häftig känsla att vara omgiven av tusen människor i likadana kläder.

Så börjar dansen förflytta sig ut från tempelområdet. Tillsammans med alla andra kastar vi majskorn på festivalparaden och önskar bort alla hinder i vår väg. Så rör vi oss till en äng nedanför byn. Här fortsätter dansen och ceremonin. En tjur hittar färska blad som ser goda ut på en liten hydda som ingår i ceremonin. Han smiter in mitt i dansen och knycker en kvist. Dansarna gör en extra sväng och jagar bort honom, men kvisten var tydligen väldigt god för han gör ytterligare ett par försök att knycka fler.

Livslång relation mellan Sverige och Bhutan

En man kommer fram och lägger en vit silkeshalsduk om min hals. Det är en symbol för god lycka. Så för han fram mig till hedersplatsen på ceremonin. När jag kommer fram ser jag att Micke också är där. Vi blir visade att sitta ner och så blir vi serverade lokal ara (snaps) och sött te med mjölk. Jag får en temugg fylld med ara. Det går inte att tacka nej. Jag doppar ringfingret i aran och skvätter. Det är tradition har jag lärt mig nu. Så smakar jag lite. Genast får jag påfyllning. 3 gånger ska det vara. Vi dricker och ler mot alla omkring oss. De ler tillbaka. Vi är i centrum på finalen av festivalen, omgivna av bybor i traditionella kläder. En man reser sig upp och håller ett tacktal till oss. Han tackar för att vi har rest ändå från Sverige till deras by för att vara med på festivalen. Han önskar en livslång fortsatt god relation mellan Sverige och Bhutan. Helt fantastiskt att få uppleva. Sakteng byn vi är i kan man bara komma till genom att vandra, så hit kommer väldigt få turister.

Har dom sprängt bort stigen?

Hästarna kämpar fram på den branta och bitvis gyttjiga stigen. De är tungt lastade med vår packning. De är otroligt duktiga på att klättra både uppför och nedför. Vid flera tillfällen måste vi själva ta hjälp av händerna för att klättra fram. Det är nästan ofattbart att folket i Sakteng forslar alla sina varor till och från byn på denna smala branta stig.  Plötsligt stannar hästarna. Vägen är borta. Den har rasat ner för branten under det kraftiga regnet i natt. Nu kommer vi inte längre. Hästarna kan omöjligt ta sig förbi detta.

Våra två hästförare, guiden och en äldre man, som också ska åt samma håll, klättrar ut i rasområdet. Det ser otäckt ut. Lösa stenblock hänger ovanför dem och nedanför stupar det otäckt brant ända till forsen 100 m ner.

De sätter igång att försöka spetta loss ett stort stenblock. Det ser ut som det kan fortsätta rasa när som helst. Stenblocket flyttar sig lite och skapar ett utrymme innanför. De ger sig på nästa block. Det rasar ner för stupet, men tar som tur är inte med sig fler block.  De vinkar till mig att komma. Jag tar mig till mitten på raset. Sedan är det bara för brant och ingenstans att få fäste med fötterna. Den äldre mannen hjälper mig. Han puttar mig de sista tre metrarna rakt upp till raskanten. Jag förstår inte hur det gick till. Hur kunde han få fäste i leran och hur kunde han vara så stark? Jag lyckas själv ta mig sista biten över raskanten. Jag pustar ut och tittar tacksamt ner på männen som kämpar på i raset. De försöker skapa en stig. Så är det hästarnas tur, med all packningen. Det kan omöjligt gå. Först vägrar de, men till slut ger de sig ut i raset. Jag ser rädslan i deras ögon, där jag står tryggt uppe på kanten. De kämpar, glider, tar i och lyckas slutligen ta sig upp för branten. Helt obegripligt. Jag är så imponerad av männen. Men rasen är deras verklighet under regnperioden. Det här är deras enda väg, så de bara måste lösa det. Ingen annan kommer att göra det åt dem.

En pinsam lärd man

Han har väldigt udda kläder på sig, blommigt och randigt blandat. Kläderna matchar inte i färg, hans stövlar är olika och så gör han pinsamma saker. 
Tanken är att festivalpubliken ska tycka att han är konstig, medan han egentligen föreställer en lärd man som kommit till insikt att det yttre är oviktigt. Jag gillar de buddhistiska tankarna och värderingarna. Allas lika värde. Aldrig tycka att man är mer värd än någon annan. Att alltid hjälpa varandra utan egen vinning. De pratar mycket om det här i Bhutan och det genomsyrar allt de gör i vardagen.

Innan vi reste hit trodde jag att det var en fasad, men det känns verkligen äkta. Människorna i Bhutan eftersträvar kunskap och insikt. De söker efter hur de kan bidra till sitt land och folk. Det är inte ekonomi eller makt som styr. Det är fantastiskt.

Bruttonationallycka

När den unge kungen på 70-talet i en intervju nämnde att folkets lycka var mycket viktigare än landets ekonomi skapades begreppet bruttonationallycka. Först visste de inte hur de skulle hantera det, men efterhand har det blivit tydligare. 
Minjur, Bhutan första inrikesminister, som vi bor hos åker runt i världen och håller föredrag om bruttonationallycka. Igår vid middagen fick vi ett kort sammandrag av vad det innebär i praktiken. De har fyra punkter som ligger till grund för politiska beslut:

1. Miljön – ett beslut får inte försämra miljön – ekologiskt odlat, ren luft och giftfri jord är mycket viktigare än ekonomi.

2. Socioekonomisk status – alla bebodda hus har fått el framdraget. Alla barn går i skolan. Fri sjukvård till alla. Vägar byggs till alla byar. Fibernätet byggs ut. Nästa steg är att kunna dricka vattnet direkt från naturen. 

3. Bra ledarskap. Nolltolerans mot korruption och fusk. De har inrättat en oberoende granskning. 

4. Bevara det Bhutanska kulturarvet, så att medborgarna känner samhörighet. Det innebär påbud att bära traditionell klädsel i olika sammanhang. Buddhismen och dess värderingar ligger också till grund för många beslut. Det finns religionsfrihet att utöva vilken annan religion man vill, men man får inte sprida den.

Bhutan är ett väldigt litet land, men det känns som att de har fattat vad som är viktigt och de är på väg åt rätt håll. Så härligt att se ett land som går sin egen väg och tänker på folkets välbefinnande i första hand. Hoppas fler länder följer efter.

Indiska gästarbetare bygger vägar i Bhutan

Husen ligger precis vid vägen och är byggda av sidorna på uträtade oljefat. Det är väldigt enkla hus, närmast skjul. Här bor vägarbetare som kommer från Indien till Bhutan för att arbeta. Det byggs många vägar nu över hela Bhutan och det är främst indier som bygger dem. Oljefaten har blivit över från när de har gjort asfalt. Oftast bor de i husen ett år, sedan plockar de ner det och flyttar hem till Indien eller vidare till nästa bygge. En del har familjen med sig och bygger små byar av oljefatsskjul. Det är ett tufft liv, men vår guide berättar att de jobbar hårt och tjänar pengar under några år för att sedan få det bättre när de flyttar hem till Indien igen. 

På festival i Guwahati (Indien)

Alla vill ha selfie med KajsaKarin. Poliserna viftar att vi ska gå
men hon kommer inte många meter…

De fyra männen blåser förtvivlat i sina visselpipor och viftar med armarna. Det ser väldigt roligt ut. Jag kan inte låta bli att le. Jag undrar vad de håller på med och vänder mig mot Micke. Han har fattat. De vill att vi alla fäller ihop våra paraplyer. Vi är på väg mot en lite trängre passage. Det regnar kraftigt och vi trampar runt barfota tillsammans med tusentals indier på väg upp till det gamla tantra templet. Det är hinduisk festival och regnvattnet på marken färgas rött av färgpulvret människorna sätter på templets statyer när de ber. Uppe vid templet finns heliga män i sina orangea tyglindor och stora hårknutar av rastaflätor. Där finns kvinnor utklädda och sminkade till en gud med lång tunga som ber om pengar, andra kvinnor i vackra sari som tänder ljus och rökelse och ber, ungdomar som skrattar och umgås, samt barn och gamla som sitter i trappan ner mot templet och vilar. Det är ett otroligt vimmel av människor och en underbar blandning av andlighet och fest. 

Vakterna manar hela tiden på folk med sina visselpipor. De vill ha ett jämt flöde och inga köer. Vi skapar kaos överallt där vi går fram. Som enda turister på platsen vill alla ta selfie tillsammans med oss. Vi försöker undvika allt för mycket trafikstockning där vi går fram, men så fort jag stannar och vill fotografera något blir jag omringad. Det blir lite komiskt när till slut även vakterna vill ta selfie med oss.