Omodalen i Etiopien

Ninetine

Första kvällen i Mursi, Omodalen, sitter jag uppe och pratar med hövdingens andra fru, Ninetine. Hon visar stolt upp ett getskinn som hon dekorerar genom att skrapa bort hårstrån i ränder och sätta på metalldelar från använda patroner och sedan gnugga mjukt. Det tar lång tid, flera månader. De använder hela getskinn som kläder, höftskynke. Ninetine berättar om sina sysslor, ta hand om getterna, mjölka korna, hämta vatten i floden, laga mat och att hennes man slår henne om hon inte är snabb nog. Hon pekar på ett ärr på sin rygg och undrar om Micke slår mig också. Jag berättar att det är olagligt i Sverige, då vill hon följa med mig. Ninetine kommer ursprungligen ifrån grannbyn, men fick flytta hit när hon gifte sig. Hon gillar livet i den här byn. Som hövdingens fru har hon hög status. 

Att gifta sig

Kvinnorna i Mursi väljer inte själva man, utan mannens familj betalar för kvinnan med boskap till brudens familj. En brud kostar ca 40 kor. Männen i byn tycker det är konstigt att Micke bara har en fru trots att han inte behövt betala något för mig. 

Barn är status. Ju fler desto bättre. Genomsnittsmannen har 15 barn med tre fruar. De tycker det är illa att vi bara har två barn. Ninetine klämmer mig på brösten och undrar om det är något fel på mig. Vår guide förklarar att det finns p-piller. Det vill hon ha. Även om barn är status inser hon snabbt fördelen med p-piller. Det är slitsamt för kvinnorna att föda så många barn.

Att vi kommer på besök är ett utbyte åt två håll. De ser att en kvinna kan vara självständig utan att lämna sin man och en man kan vara nöjd med bara en fru och två barn. Och vi ser deras fantastiska kultur där alla har en uppgift att fylla, där de tar hand om varandra och har ett socialt skyddsnät, en samhörighet och nära gemenskap, som jag tror att vi har tappat i vårt stressiga karriärsamhälle. Det är så lätt att tro att vi har det bättre i allt, men det är inte så enkelt.

Hyenorna

Vi sitter och äter middag i skymningen och bredvid oss hörs klingandet från kornas bjällror. Herdarna leder in boskapen i byn för natten och tänder en eld åt dem, så de inte ska frysa. Runt husen i byn finns gärdsgårdar av pinnar och taggiga grenar, som håller de vilda djuren ute, men vårt tält är i utkanten av byn. Alla byborna har gått in till sina hus och vi är ensamma kvar utanför byn. Bara en liten bit bort hör vi hyenorna. Jag tänker på den smarta lilla killen i ”Gudarna måste vara tokiga”, som håller en träbit över huvudet för att han lärt sig att hyenorna aldrig anfaller någon som är längre än de själva. Vi får sköta toalettbehoven i buskarna i sällskap i natt, så att den ena av oss alltid står upp.

Vägen till floden

Varje dag leder folket i byn djuren till vatten och bete. Idag ska vi få följa med till floden där de vattnar djuren. Vi frågar hur långt det är för att veta hur mycket dricksvatten vi ska ta med oss och om vi behöver hämta solskyddet i bilen. Det är nära, alldeles bakom trädet där borta, säger de och pekar. Vi hänger på direkt. När vi kommer fram till trädet är det alldeles bakom stenen där framme, väl där alldeles efter svängen osv. Vi går i närmare en timme i den stekande solen innan vi är framme, rödbrända och törstiga. När vi kommer tillbaka berättar vår guide att det är så man förklarar och tänker här, hela tiden en liten bit i taget. Det finns inga problem och allt är alldeles nära.

Läpplattor och grisbetar

Mursi-folket gör ärr på sina kroppar som dekoration, blommor, cirklar och rader med korta streck. En del ärr betyder något speciellt, t.ex. att en man har försvarat sin by och dödat ett lejon. Ninetine erbjuder sig att göra fina ärr på mig och intygar att hon är väldigt duktig när jag ser tveksam ut. Några kvinnor har ett hål i underläppen där de sätter en stor keramikplatta när det är fest. Mursi-folket är ett stolt och starkt folk med många traditioner och ceremonier. Micke visar bilder på Danifolket från Nya Guinea med grisbetar i näsan och fjädrar i håret för Mursifolket. Det är underbart att se deras reaktioner. De tycker det ser väldigt konstigt ut. Att de själva har läpplattor och stora hål i öronen är helt normalt i deras ögon. Jag är själv förvånad över hur fort jag vant mig vid läpplattor, kotekor och grisbetar.

Dunga

Som många unga män vill även Mursimännen imponera på de unga kvinnorna. Vi har hamnat mitt i en Dunga-ceremoni, där de unga männen tävlar mot varandra med sina herdestavar. De tävlar 2 och 2 på en stor öppen slänt medan de andra står i cirkel runt om och hejar på. En liten bit ifrån står de unga ogifta kvinnorna uppklädda med blänkande armringar, stora örhängen och finaste frisyren. De pratar och pekar. Alla har nog en egen favorit de håller på. De ser omväxlande förskräckta och glada ut.

För att skydda sig mot slagen virar männen in sig med allt vad de kan hitta, gamla sandaler, träbitar, korgar mm fästs på utsatta ställen på kroppen med tygremsor. Det finns en domare, men vi har svårt att greppa reglerna. Det gäller att hänga med i tävlingen och titta åt rätt håll. Allteftersom de tävlande avancerar måste man backa eller gå åt sidan annars kan man råka hamna mitt i ringen och det är farligt. Även de tävlande kan skada sig om motståndaren får in en olycklig träff, så myndigheterna vill förbjuda tävlingen, men det vill inte stamfolken lyssna på.

Helande morgonceremoni

Vi blir väckta tidigt på morgonen. Krafterna är som starkast då. Vi leds bort till kohagen. Två män har fångat in en ko och en tredje skall just till att skjuta kon i halsen med en pil. En naken ung pojke står bredvid. En stråle med blod sprutar ur kons hals och pojken börjar krypa fram och tillbaka i strålen, så att han blir alldeles nerblodad. Han gnider in sig i blodet. Solen är på väg upp och strålarna reflekteras på hans blodiga kropp. Det är vackert och makabert på samma gång. Därefter tar han på aska och slutligen kodynga. Vi har fått vara med om en helande ritual. Ett par månader tidigare hade pojken blivit sparkad av en tjur och fått en skada på knät. Förra gången vår guide varit i byn hade han haft med sig antibiotika och nu är pojken nästan helt frisk. Det här är den sista helande ceremonin. De är väldigt måna och rädda om sina kor, så den tog inte skada.

Årets fetaste man

Bodi-folket har en speciell tradition, där de rikaste familjerna väljer ut en son som under 2-3 månader ska äta så mycket som möjligt och få en stor rund mage. Han äter bara blod, mjölk och honung. Blodet dricker de direkt från korna. Korna är deras viktigaste ägodel, så de tar inte mer än kon kan avvara varje dag, och korna lär inte må dåligt av det. För att ingen ska se dem innan tävlingsdagen sitter de ensamma i en hydda och går bara ut under natten för att göra sina behov. På tävlingsdagen har de blivit så runda att de behöver hjälp att ta sig till byn där tävlingen äger rum. Där utser kungen “årets fetaste man” under en speciell ceremoni. Vinnaren får en egen ko och alla de unga flickorna vill vara med honom. Fet = vacker. Det ger hög status att ha vunnit tävlingen. Efter tävlingen återgår de till sin ursprungliga vikt, eftersom övervikt är väldigt opraktiskt. Så här på våren ser vi inga feta män. Tävlingen är i slutet av sommaren. 

Bodi

Vi kör rätt in bland buskarna där bebyggelsen tar slut. Det finns ingen väg utan vår chaufför trixar sig fram där det är som bredast. Efter någon kilometer går det inte längre utan vi lämnar bilen och fortsätter gå. Efter ett par hundra meter kommer vi fram till en liten by. Här finns 7-8 runda hyddor med grästak. Några män sitter och spelar ett kulspel, andra vaktar getterna och korna, kvinnorna flätar korgar, ammar eller förbereder mat. Det vilar ett lugn över hela byn. De tittar upp och nickar till hälsning när vi kommer. Vår lokala guide visar hyddan han växte upp i. Han är numera klädd i jeans och T-shirt och bor vid marknaden där han arbetar med att vakta en mobilmast. Kontrasten är stor. I byn finns ingen el och livet pågår på samma sätt som det gjort i tusentals år, men med de ungas tillgång till Internet kommer troligtvis allt att förändras på bara en generation.

Kameran och själen

Det är inte många turister som besöker Bodi-folket. Några har inte sett vita människor och mitt blonda hår är helt oemotståndligt. De bara måste ta på det, barn som vuxna. Men de allra minsta barnen blir rädda när de ser mig och springer gråtande till sina mammor. Ett par kvinnor vi möter har aldrig sett en kamera och vill inte bli fotograferade. De tror att en del av deras själ kan försvinna in i kameran.

Ärr som tatueringar

Bodi-folket har en tradition att dekorera sina kroppar med ärr. De skär snitt i huden i olika mönster och håller sedan såren öppna och uttänjda för att ärren ska bli bulliga och fina. Vid ett par tillfällen ser vi när någon fyller sina snitt med en massa som påminner om deg. I andra fall skär de upp såren flera gånger. De är ett stolt folk som gärna visar upp sina vackra tatueringar.

Dobi

Vi sitter runt elden i Banna och pratar med byäldsten, Dobi. Vi har tagit med bilder från Sverige som vi visar, på våra barn, den röda stugan i Blekinge, snöiga landskap, ett fruset vattenfall, skärgårdsbåten och havet. Vår guide hjälper oss att berätta. Han börjar med att berätta var vi kommer ifrån, men Dobi som bara varit i de närmaste byarna vet inte att hon själv bor i ett land som heter Etiopien. Hon bor i Banna och känner inte till något utanför. Hon har aldrig sett havet eller en sjö. När hon ser bilder på havet tycker hon det är orättvist att vi har så mycket vatten nära, när hon får gå så långt för att hämta. Men när vi berättar att havet är salt och inte går att dricka utbrister hon “Usch” och tycker det är värdelöst. Snö och is är väldigt svårt att förstå här, men det händer att det kommer hagel, så det vet Dobi vad det är. Vår guide förklarar att snö är som hagel, som fortsätter komma vecka efter vecka tills det ligger ett tjockt lager på marken. Under tiden kan man inte odla och djuren måste vara inne och vattnet blir hårt. Dobi ser helt förskräckt ut. 

Bull jumping

På vägen mellan Banna och Hamer möter vi 5 pojkar som snart ska bli män. De har rakat håret helt eller i ett mönster och har vila pärlor runt halsen. För att få gifta sig och bli man ska de delta i en Bull-jumping ceremoni. Pojkarna hoppar då nakna från rygg till rygg över ett tiotal uppradade kor och fortsätter sedan rakt ut i naturen där de ska klara sig själva i 2-3 månader. Därefter får de komma hem och räknas som vuxna. Om de har tur har familjen sett ut en fru åt dem.

Under ceremonin piskas deras systrar blodiga på ryggen. Piskandet är frivilligt, men det är hög status och ett tecken på tålighet att ha stora fina ärr på ryggen. Systrarna dricker sig berusade innan piskandet och retar upp den som piskar. Kvinnorna visar gärna stolt upp sina ärr, men önskar samtidigt att det inte ska behöva vara så här.

Som en filminspelning

Vi är på marknad hos Hamerfolket. Det är en närmast overklig känsla att gå runt här. Nästan alla är traditionellt klädda i getskinn dekorerade med snäckor och pärlor, kvinnorna har armringar i mässing och koppar och tunna tvinnade flätor i håret insmorda med smör och röd ockra. Några har format små bollar på huvudet istället. De ska snart gifta sig. Alla detaljer betyder något och visar på samhörighet och status. En kvinna med en toppig cylinder framtill på sitt översta halsband är första fru.

Folk samlas i skuggan under de enstaka träd som finns utspridda på marknadsplatsen. Där umgås de och säljer sina varor. Vi sätter oss också i skuggan en stund på en sten. Genast kommer det fram två små barn och börjar fläta mitt hår. Efteråt får de var sin Mango. De blir jätteglada och följer sedan efter oss vart vi än går.

Get till middag

Idag ska vi äta get till middag. För en timme sedan stod den bunden vid ett träd här bredvid oss och nu håller kocken på att laga till den. Vi såg på när de slaktade den och skar rent skinnet och styckade. Skinnet använder de till kläder och det märktes att den unga killen som skar loss skinnet hade gjort det många gånger. Det gick snabbt och blev väldigt fint. Inälvorna åt de upp på en gång råa, delade i mindre bitar och doppade i en stark sås. Vi vågade inte smaka. Man äter nästan allt med fingrarna här och oftast från ett gemensamt fat. Det går inte att hängmöra kött här på landsbygden. Det är för varmt, så man får tillaga direkt, röka bitar eller torka i smala remsor.

Runt elden

Vi sitter runt elden och pratar med Hamer familjen vi bor hos. Det är stjärnklart och Karlavagnen är upp och ner. En äldre man undrar var vi kommer ifrån. Sverige säger vi. Det vet han inte var det är, inte heller Europa, Afrika eller Etiopien. Vi letar upp polstjärnan, pekar mot norr och säger långt bort. Han nickar och säger att där har han varit en gång, där bodde det konstiga människor.

Det bor 18 personer i familjens hydda. Det är en rik mans hus. Han har tre fruar och 13 barn. Äldsta sonen är gift men bor hemma med sin fru tills de får första barnet. Då bygger de ett eget hus bredvid. Det blir ganska snart för hon är höggravid. Andra och tredje frun är betydligt yngre än mannen och jag frågar om de är nöjda och trivs. De intygar att de är nöjda och verkar mena det. Mannen är snäll och ger dem vad de behöver. De är inte avundsjuka utan alla hjälps åt med hushållet och barnen. Jag bjuder på mitt vin jag köpt på marknaden. Jag räcker fram det till första frun med min högra hand och med vänster hand på min armbåge som guiden instruerat mig. De blir mycket imponerade att jag kan och respekterar deras kultur.

Te-ceremoni

Innan vi lämnar Hamer-familjen vi bott hos blir vi inbjudna till Oloaike, pappa till Aike. Husen har inga stora dörröppningar, och pinntaket sticker långt ut, så man får halvkrypa in. Det är precis så Micke kan tränga sig in. Där inne brinner en brasa och te på kaffeskal doftar från en stor rundbottnad keramikkruka med smal hals. Vi sätter oss ner på vita oxhudar. De vita hudarna räknas som finast och erbjuds alltid gästerna. Hudarna ligger direkt på det stampade jordgolvet. Väggarna är av oregelbundna pinnar med stora glipor för att släppa in ljus och ut rök. 

Först blir vi serverade te i stora kalebasser. Efter en stund tar Oloaike en stor mun med te och sprutar ut mot oss, så det bildades ett stort moln av finfördelat te i luften. Sedan uttalar han en välsignelse och upprepar sprutandet några gånger till. Jag sitter en bit ifrån och får inget te på mig och Micke får bara lite på skorna. Men jag har sett ceremonin på TV och då har de sprutat på varandra, så jag tror att han är lite försiktig med oss. Nyvälsignade kan vi sedan resa vidare.

Mode

Det är viktigt att visa samhörighet på marknaderna, ha rätt frisyr och kläder, så det tydligt syns vilken stam man tillhör. Men det finns också ett mode i detaljerna. På en marknad vi besöker har några unga tjejer satt färgglada hårspännen på sina flätor i pannan. Tärningar och klocklänkar används som halssmycken. Fotbollströjor är väldigt populärt hos de yngre männen, medan de lite äldre gärna har färgglada solglasögon. Och några kvinnor använder en kalebass som hatt.

Beroende av turisterna

Vi bor hos Karo-folket i byn Korcho. Byn ligger vackert belägen på en kulle vid Omofloden, men snart kommer de att flytta för att ge plats åt ett bomullsplantage. Utländska och inhemska investerare köper upp mark kring byarna och stamfolken får mindre och mindre yta att röra sig på. Samtidigt blir de fler och fler. Alldeles nedanför byn arbetar stora maskiner dygnet runt med att anlägga det nya bomullsplantaget. På samma plats som Karo-folket brukade ha sina djur på bete. Det är hemskt.

När vi kommer dyker det upp barn och vuxna i massor, som alla ville bli fotograferade mot betalning. De har blivit beroende av pengar från turisterna. De målar sig med traditionella prickar och mönster i ansiktet och på kroppen och poserar högt och lågt omkring oss. Mönstren efterliknar olika djur. Prickarna föreställer piggsvin, ränderna zebror och tre streck ut från näsan ett lejon. Några av de lite större barnen är väldigt fantasifulla och dekorerar sig även med blommor i håret, men då blir de tillsagda av den lokala guiden. De får inte spöka ut sig, utan bara visa upp sin riktiga kultur.

Shewki

Efter frukosten besöker vi Shewki, en ung kvinna i byn. Hon är ungefär lika gammal som Mira, runt 20 år, men ingen här vet sin egentliga ålder. Det är ointressant. Shewki bor i ett runt litet trähus med halmtak som alla andra i byn. Varje morgon går hon ner till Omofloden och badar och hämtar vatten. Det finns stora krokodiler i vattnet som med jämna mellanrum attackerar både djur och människor. Shewki är rädd för krokodilerna. Liksom de andra kvinnorna i byn mal hon mjöl av sorgum på en lutande sten i skuggan av huset och gör degbollar som kokas och äts morgon, middag och kväll, med getmjölk eller som de är. Shewki har tre egna getter, men hennes man har många. Det betyder otur att räkna dem så ingen vet riktigt hur många de har. Innan vi går får vi ett fint pärlhalsband av Shewki till Mira. 

Elefantfolket i öknen

Den stekande solen har gått ner sedan någon timme. Det börjar äntligen bli lite svalare ute (37-38°C). Vi är hos Nyangatom-folket. Vårt tält står mitt i byn och runt om oss är det fullt av liv och rörelse, barn som leker och sjunger. Det låter jättehärligt. Det är på kvällen efter solnedgången som byn lever upp, på dagen är det för varmt.

Landskapet omkring byn är helt öppet, i det närmaste öken och folket bor i små runda gräshyddor med spetsig topp, som man får krypa in i. Liksom i resten av Omodalen har en man ofta 2-3 fruar och en kvinna får i snitt 5 barn. Så det är många som ska få plats i de små gräshyddorna. Rikedom mäts i barn och kreatur. Typiskt för Nyangatom är att de har väldigt många halsband (6-8kg). Frisyrerna varierar, men många har små flätor som följer huvudet. En kvinna hänger på sig ett finstrimlat skinn för att efterlikna min frisyr. Folket är också väldigt långa och har gemensamt språk och kultur med stammar både i Kenya och Syd-Sudan, som de gränsar mot. De har utbyte med dem och det händer att de gifter sig över gränserna. Nyangatom betyder elefantätare för de har haft en tradition av att jaga och äta elefanter, men det är olagligt nuförtiden.

Sova med skorpioner

Det är fascinerande hur mycket ljus månen ger när allt annat är släckt. Vi sitter ute i bara månskenet och äter middag. Vi kan inte tända våra lampor för lampskenet lockar fram småkryp och skorpioner. Marken i och runt byn är full av runda små hål och vi går försiktigt. Vill ju inte trampa på en skorpion av misstag.

Folket i byn tycker det är väldigt spännande med vår ljusa hy och till skillnad från dem, som knappt syns på kvällen, så blir vi självlysande i månskenet. Det gör det ganska svårt att smyga iväg och uträtta sina behov i det platta ökenlandskapet.

När vi ska sova är det fortfarande väldigt varmt trots att vi bara har innertältet av myggnät uppe. Men vi vågar inte öppna helt pga. skorpionerna och malariamyggorna. Fast ingen annan här verkar bry sig trots att marken är full av skorpionhål. Själva sover de på koskinn direkt på marken. Undrar om de som växer upp här klarar malaria bättre än oss.

Avtal med krokodilerna

Vi är hos Dassenach-folket. Byn får nästan inga besökare för det finns ingen väg hit. Vill man besöka byn får man simma eller paddla över Omofloden i en traditionell träkanot gjord av en stock. Imorgon ska vi ta oss tillbaka den vägen. Spännande med tanke på hur ranka de kan vara och att det finns krokodiler i floden. Men Dassenach-folket har ett avtal med krokodilerna i floden, så att de inte blir attackerade av dem om de smörjer in sig med en speciell lera innan de simmar. Hoppas deras avtal gäller även oss, men helst utan att vi behöver smörja in oss i lera först. När vi kom till byn mötte vi en grupp Dassenachmän med pilbåge. De tittade på oss och en av dem spände sin båge och siktade rakt mot mig. Läskig känsla. Men vår guide ropade en hälsning till dem och då tog han ner bågen och så vinkade de tillbaka.

Skinnhyddor

Hyddorna i Dassenachbyn skiljer sig från alla andra hyddor vi sett i Omodalen. Här är väldigt torrt på marken och det finns inte mycket gräs att bygga tak av, därför är hyddorna klädda med djurskinn. De senaste åren har några börjat laga sina hyddor med korrugerad plåt, men det blir väldigt varmt i den stekande solen och de kan inte vara i hyddorna under dagen för att få skugga. Det är också svårt att odla och hitta bete till djuren här. Men de har nära till floden och kan fiska och hämta vatten.

På kvällen sitter vi uppe och pratar med vår guide, kock och hjälpreda som alla tre vuxit upp i Etiopien, nära Omodalen. De är intelligenta och en av dem läser till läkare, men när vi kommer in på naturvetenskap märker vi att en del av det vi anser självklart inte alls är det för dem. Det är en kulturell skillnad att bara tro på det de kan se. Rymden kan man t.ex. inte ta på och det räcker att titta på månen för att se att den är ihålig och ljuset lyser ut ur hålen, förklarar vår guide, och att människan skulle ha varit på månen är bara lurendrejeri och trickfilmning.

Obeskrivliga vägar

Regnet är på gång och vår guide spanar bortåt himlen. Vägen vi skall åka på är delvis en flodfåra som snabbt kan bli oframkomlig om det kommer regn. Vi riskerar att bli stående i vatten. Vi stoppar en mötande bil och vår guide frågar hur vägen är. Han pekar mot regnmolnen på himlen. Mannen i den mötande bilen säger att det var inget problem när han körde. Vägen visar sig vara nästan oframkomlig även utan regn. Periodvis är den helt bortspolad eller fylld med nedrasade stenar. Vi kör på branta rasslutningar bredvid vägen, ner i flodfåror, backar mellan stenblock och kör över buskar för att komma fram. När vi inte kastas fram och tillbaka i bilen sneglar vi ut mot regnmolnen och håller tummarna.

Vi klarar oss och kommer fram till Arbore. Bakåt ser vi att regnet kommer. Här är bördigt och det växer papyrus som de använder att bygga stora hyddor av. Nästan alla hyddor har en stor förgård där de kan sitta i skuggan och arbeta under dagen. Husen är också större, De har en dörr man kan gå in genom, istället för att krypa. Tjejerna har pärlhalsband med långa raka pärlband, skinnkjolarna är tillklippta i en stor fyrkant och de har metallringar runt fötterna.

Elefantbyn

På håll ser vi hur det sticker upp höga mörka kullar mellan träden. De påminner om jättestora elefanter. Det är husen som är vävda av bambu och formade som elefanthuvuden, med ingång genom snabeln och skorstenar som ögon. Vi blir inbjudna i ett hus. Det finns inga fönster, men i mitten av huset finns en eldstad, som ger lite ljus. När mina ögon vant sig, ser jag att det ligger kor och getter i små bås mot ytterväggen. De kalla nätterna här uppe i bergen gör att folk valt att bo tillsammans med djuren för att hålla värmen.

Utanför huset sitter en kvinna och spinner för hand. Hon har en slända som hon snurrar snabbt i ena handen och med den andra tar hon bomull och drar ut tunt, medan det tvinnas av sländan. Hon vinkar till mig och jag får prova. Det är svårt att snurra sländan tillräckligt fort, men till slut får jag till det.

En liten bit bort sitter en annan kvinna och gör kocho, ett tunnbröd av fruktkött från falsk bananplanta. Massan ligger nedgrävd i marken och jäser i tre månader innan det bakas över öppen eld och serveras varmt med chili, ingefära, vitlök och honung. Jättegott! Till kochon dricker vi lokal snaps, Araki, och lär dem en svensk snapsvisa.

Dorze marknad

Det är något särskilt med marknader. Det är här alla möts. Marken är full av upplagda varor. Stämningen och förväntningarna är höga, folk pratar, skrattar och prutar om vartannat.  Marknaderna är viktiga för stamfolken. Det finns inga andra affärer. Det är här de köper och säljer sina varor. Jag har snart en skara barn omkring mig. De kan lite engelska och frågar vad jag heter och kommer från. Alla vill vara min bästis och gå armkrok. De springer iväg och ropar mitt namn och vill att jag ska komma och titta på olika saker.

Vi stannar länge. På kvällen när marknaden börjar avta stannar folk kvar för att umgås och dricka vin eller öl. För att visa sin vänskap dricker de två och två ur samma kalebass. Kvinnorna, som flyttat till en annan by när de gift sig, får möjlighet att återförenas med nära och kära. Det är kallt på kvällen uppe i bergen, så de sveper in sig i sina vackra handvävda tyger.

Väveriet

Vi har hört mycket om de vävda tygerna från Dorze och nu ska vi få besöka väveriet. Det ska bli spännande. De producerar mycket tyg här och säljer till hela landet, bl.a. tyget till flygvärdinnornas dräkter på Ethiopian Airlines.

På väg upp till väveriet ser jag framför mig en bild av de asiatiska väverier vi besökt under tidigare resor, stampande vävmaskiner med hålkort för olika mönster eller flinka kvinnor på rad som väver tunna sidentyger för hand i hög takt. Så kommer vi in i en nästan tyst byggnad. Det är ljust med stampat jordgolv och högt i tak och männen sitter vid enkla vävstolar gjorda av hopbundna bambustavar. Här finns ingen stress. De väver noggrant i ett behagligt tempo och de blir glada över vårt besök. De visar stolt upp sina vackra tunna vita bomullstyger. Det är så befriande att se att de fortfarande värderar livskvalitet, när resten av världen rusar fram i allt högre takt.

Hönor och getter i mjölfabriken

Det är skördeperiod och Arba Minch är ett myller av djur och människor. Överallt händer det saker. Åsnor kämpar fram på de ojämna lervägarna med tungt lastade kärror ledda av män i slitna kläder. Mitt på vägen står arbetare och häller ut säd och gryn i stora högar på presenningar.  Runt omkring springer barn och leker. Vår guide kliver rätt in i en mjölfabrik och vinkar till oss. Lite tveksamt följer vi efter, men de blir glada för besöket och skrattar och pratar med oss. Fabriken saknar dörrar och luften är full av mjöldamm, likaså är ögonbryn och hår på de som jobbar där. Längs väggarna står stora bullriga maskiner som mal olika sorters gryn. Män bär säckar till och från maskinerna. Mitt på golvet sitter kvinnor och sorterar gryn och med jämna mellanrum sjasar de bort hönor och getter som försöker smita in. Några lyckas ändå ta sig förbi och knipa några gryn innan de blir utjagade. Vi klättrar fram mellan och över grynhögarna. I rummet innanför silar de mjölet rakt ner på golvet, där det skyfflas ihop och hälls i säckar, som bärs ut till väntande åsnekärror.

Sprittillverkning som kräver smedhänder

Redan när vi kommer till Ari-byn möts vi av nyfikna barn och fler ansluter när vi går genom byn. Vid ett litet hus utan väggar håller en kvinna på att tillverka sprit, Araki. Vi blir inbjudna att titta och får varsin låg stubbe att sitta på. I taket hänger kalebasser och plastdunkar och på marken finns tre brinnande eldstäder och på dem stora runda keramikkrukor med hals och öron. Kvinnan häller en jäst välling av gryn, vatten och hackade blad i en av krukorna, fäster ett destillationsrör och tätar med blöta lindor. Ångan blandas med svett. Efter en stund börjar det droppa fram en klar vätska ur röret. Kvinnan har fullt upp med att täta, tappa av, tömma, fylla på nytt och röra runt i de tre stora krukorna. Röken från elden sticker i våra ovana ögon. Ibland måste vi gå ut trots att hyddan saknar väggar. Arakin säljer de sedan på marknaden, men den jästa sörjan dricks även som den är, bara filtrerad och ibland smaksatt med honung. Förvånansvärt gott.

Konso Marknad

Det är fest, folk skrattar, pratar, dricker och har trevligt. Vi har stannat till vid en marknad utanför Konso. Stämningen är hög och de flesta affärer är redan avklarade, så här fram mot kvällen. Traditionellt är kvinnorna här klädda i vida randiga färgglada kjolar och vi ser fortfarande många av dem, men allt fler har moderna T-shirtar till. Vi sticker ändå ut med vår ljusa hy. De är lika nyfikna som vi och de talar till oss när vi går runt. Jag önskar att jag kunde förstå och svara. Det hade varit så roligt att kunna prata med dem. Nu kan jag bara le tillbaka, men jag suger i mig atmosfären, ljuden och dofterna.

Addis Abeba

Vi blir mötta på flygplatsen av två stora afrikanska män i en mycket liten bil. Vi är själva inte så små och inte heller våra väskor. Dessutom jobbar en av killarna till vardags med skyltar och i bilen finns ett par otympliga skyltar som också ska få plats. Det är omöjligt, säger jag och då gillar jag ändå tredimensionell Tetris. Men på något helt osannolikt sätt lyckas de två männen få in allt plus oss och så kör vi mot en av Afrikas största marknader. Ett par gånger på vägen dit måste bilen tankas. Inte för att det är långt, utan för att de bara tankar för några få kronor åt gången. Vi förstår inte varför. Andra bilar verkar göra likadant, för det är långa köer till macken. Kanske ransonering??

Vi gillar marknader. Myllret av människor, varor, dofter och möten. Och så är det så fascinerande att se hur folk binder ihop och bär stora paket på ett sätt som man aldrig ser hemma. Inte nödvändigtvis tunga paket men jättestora.

På Addis museum möter vi oväntat Lucy. Så häftigt! Speciellt nu när vi har bott hos stamfolken. Här är mänsklighetens vagga. Vardagsföremål från stamfolken finns också på museet. Det är en märklig känsla. Deras vardag ställs ut som museiföremål. Igår var det vår vardag också.