Nya Guinea

På promenad

Vi steg upp tidigt imorse för att ta en promenad innan det blev för varmt. Skolan börjar klockan sju på morgonen, men några elever var där redan vid sex och satt på skolgården i sina skoluniformer och läste i sina böcker. Det är alltid kul att se ett samhälle som vaknar upp på morgonen. Någon ställer upp bord med bullar och grönsaker till försäljning, en annan matar grisarna och en tredje tvättar. Alla hälsar glatt på oss tycker det är kul att vi tagit oss utanför turistområdena. 
Vi besökte även ett par utsiktspunkter och en fiskmarknad idag. Det kom in kanoter och små ekor fullastade med fisk, som de la upp direkt på marken till försäljning. Havet var alldeles fullt av fisk. Det kommer nog inte så många turister dit, för de var lika nyfikna på oss som vi på dem.
Imorgon ger vi oss ut i regnskogen och hoppas att få se paradisfåglar.

Vilse i regnskogen

Vi stiger upp tidigt. Det är ännu mörkt ute och skogen är full av ljud från alla nattaktiva djur. Vi klär oss snabbt och så traskar vi iväg. Vi skyndar på stegen för vi vill inte missa spelet som snart ska börja. Det är första morgonen i Nya Guineas regnskog och vi ska snart få se paradisfåglar. Tre vägvisare har vi med oss. De är onklar till vår reseledare Nicky Mehue och ska leta upp det träd där fåglarna spelar denna morgon. Paradisfåglarna spelar alltid i toppen av en viss sorts träd och det finns några att välja på. Onklarna delar på sig och smyger i förväg och spanar. Vi står tysta och väntar. Så viftar en av onklarna. Han har hittat det. Vi hinner precis fram och får se slutet på spelet. Fåglarna är högt upp i trädtopparna. Hannen burrar upp sig och spelar för honan och hon spelar tillbaka. Det är som en dans. Helt fantastiskt.

Nästa morgon ska vi stiga upp ännu lite tidigare för att hinna se mer av spelet. Väl tillbaka i lägret, saknas en av de tre onklarna. Då han ännu inte hade dykt upp vid lunchtid skickas två nya onklar ut för att leta efter honom. Sent på kvällen kommer den borttappade onkeln tillbaka. Han hade gått vilse efter att han sett en orm som han följt efter. Han vandrade i många timmar genom skogar helt utan spår av människor tills han slutligen kom till en väg och kunde lifta tillbaka. Han hade inte ätit på hela dagen och är väldigt trött. Nya Guinea är världens näst största ö och nästan helt täckt av regnskog, så man kan gå ordentligt vilse. Det svåra i en regnskog är att man inte kan orientera sig efter solen eller landmärken. Man ser inte himlen genom lövverket och skogen är för tät för att man ska kunna urskilja några landmärken. På vägen genom skogen hade onkeln sett flera kasuarer och trädkängurur. Han har med sig ett stort illgrönt kasuarägg tillbaka som han tagit från ett kasuarbo. Kasuarmamman hade med all rätt jagat efter honom. Men det är svårt att döma en äggtjuv i en sådan situation. Jag hade antagligen gjort likadant om jag själv gått vilse i regnskogen och inte vetat när jag skulle få mat nästa gång. Det har blivit mörkt nu, men en av de två onklar som skickats ut att leta efter den borttappade onkeln saknas. Det visar sig att han också har gått vilse, men det är för mörkt att leta efter honom nu, så han får klara sig ensam i djungeln i natt. 

Inspirerade av den borttappade onkelns berättelser om trädkänguruer och kasuarer vill vi också gå på upptäcktsfärd. Onkeln tror att han kan hitta tillbaka till samma plats. Vi är fyra resenärer som ville ge oss ut i regnskogen guidade av den borttappade onkeln. De andra tycker vi är galna med tanke på hans bevisligen dåliga orienteringsförmåga. Men vi ska få med oss ytterligare en vägvisare och håller tummarna för att han är duktig på att hitta hem. På morgonen när vi ska ge oss ut har den andre försvunne onkeln fortfarande inte kommit tillbaka. Tre nya onklar skickas ut för att leta, men det hindrar inte oss från att ge oss ut på upptäcktsfärd.

Det här blev en dråplig historia, men det skall bli ännu värre. Redan efter en timme kommer vi till den plats där den första onkeln sett kasuarerna och plockat ägget. Vi hör flera kasuarer som ropar, följer  ljudet och spanar omkring oss, men lyckas inte komma tillräckligt nära för att få syn på någon. Men vi ser ett par kasuarbon och en trädkänguru. Kasuaren bygger sitt bo direkt på marken och städar väldigt fint i en cirkel runt omkring, så de är lätta att se. Efter någon timmes sökande efter kasuarer får vi ge upp. Det är dags att börja leta sig tillbaka. Vi väntar med spänning. Vet onklarna åt vilket håll vi ska gå? Våra farhågor besannas. Vi är vilse i världens största regnskog! Så lämnar onklarna oss vid en fallen trädstam mitt i regnskogen, medan de går åt var sitt håll och börjar leta efter vägen. Under tiden roar vi oss med att gissa åt vilket håll vi har vårt läger. Vi pekar alla åt olika håll och kan inte låta bli att skratta. Alla är säkra på att själv ha rätt. Vi försöker få kontakt med GPS, men utan framgång. När vi inte sett till onklarna på över en timme, tänker vi att de kanske har tappat bort både oss och varandra, så vi sätter igång att tjoa. Tillslut kommer de. Mycket riktigt de hade gått vilse igen.

En av oss har en kompassapp i telefonen. Vi vet att vi befinner oss i norra ändan av regnskogen och börjar gå mot norr. I den riktningen borde vi nå bebyggelse inom ett par timmar. Det var hela tiden vår plan B. Efter bara fem minuter hittar en av onklarna en färsk avbruten kvist. Det är stigen vi letar efter.

Det finns inga upptrampade stigar i regnskogen, en stig gör man genom att bryta av en kvist var femte meter. Tillbaka i lägret visar det sig att onkeln som varit borta över natten kommit tillbaka, men två av de tre som gått ut för att leta efter honom är nu försvunna istället. Ska vi skratta eller gråta? Sent på kvällen kommer de tillbaka och nästa morgon lämnar vi regnskogen. Alla inräknade.

Krukmakarebyn

Allt här på Nya Guinea går i snigelfart. Folk sitter mest stilla i skuggan och tuggar betel hela dagarna. De senaste två-tre dagarna har vi bott i en liten by vid Sentanisjön. Innan vi kom till byn fick vi veta att de var krukmakare. Jag såg en bild framför mig med folk som bearbetade leran, andra som drejade och dekorerade och krukor som torkade i solen och brännugnar. När vi kom dit såg vi inte en kruka. Andra dagen skulle vi få se när de arbetade med leran. Vi samlades vid angiven tid 9:00. En timme senare dök vår guide upp. Ytterligare en halvtimme senare skulle vi följa med två kvinnor, som skulle visa oss. Jag tänkte att krukmakeriet låg nog en bit utanför byn, men vi gick till en höjd där de grävde fram och fyllde en liten säck med ler-sand, därefter satt vi på höjden och vilade en lång stund innan vi gick ner igen. När vi kom ner var det paus igen. Tjejerna försvann iväg och var sociala med sina familjer och vi väntade på vad som skulle hända, efter en halvtimme kom en av tjejerna med en hink vatten. Efter ytterligare en lång stund kom hon med en bit presenning, ny paus och sedan började hon blanda vatten och ler-sand till lera. Det pågick under en timme. Efter halva tiden kom den andra tjejen och hjälpte till. När de bearbetat klart började de forma var sin kruka för hand. Det tog över en timme. Resultatet såg ut som något som en lågstadieelev hade gjort, men de var väldigt nöjda. De gick även och hämtade några föremål som de gjort tidigare från husen i byn. De var av samma kvalitet. De ser ingen anledning här, att göra mer än vad de precis behöver. Resten av tiden tar de det lugnt. De har inga möbler i sina hus och det mesta ser ut att behöva renoveras, men lugn och social samvaro är det som räknas. Kontrasten mot vårt stressiga samhälle, där det mesta görs till perfektion och tid är bristvara är slående. Själv blir jag rastlös här, och ser affärsmöjligheter och förbättringar överallt, men vi skulle nog må bra av lite mer av deras mentalitet i Sverige. Det finns en frihet i att inte äga för mycket, att leva för dagen och värdera det sociala över det materiella.

Vamena

Nu har vi rest upp i bergen till Wamena och skall ut och vandra i några dagar. Hit kommer ungefär 1000 turister per år och vi bor på ett av de få hotellen i staden. Här uppe är det svalare och mer aktivitet. Utanför hotellet flockas människor som vill sälja souvenirer och bli fotograferade mot betalning. Imorse när jag och Micke stod utanför hotellet och försökte få kontakt med internet kom det fram en man och började prata med oss. Photo, sa han flera gånger, men vi ville inte fota honom, sedan följde han envetet efter oss, även när vi gick in i hotellet. Till slut fick vi hämta vår guide för att förstå vad han ville. Det visade sig att när jag hållit upp min telefon för att få internetkontakt, samtidigt som han gick förbi, trodde han att jag fotat honom, så han ville ha betalat för fotot. Så tokigt det kan bli. 
En annan kul grej är att i vår resegrupp på 8 personer finns en tjej som jobbat på precis samma sektion som jag på jobbet. Hur stor är den sannolikheten. Jenny Gustavsson hälsar till alla EDS:are som kommer ihåg henne.

Små runda trähyddor

Uppe i bergen bor alla i små runda trähyddor med halm på taket och halm inne på golvet. I mitten finns en eldstad där man eldar på natten för att få värme, men det finns ingen skorsten. Det blir därför väldigt rökigt inne och alla barn är snoriga. Pga av röken lever de flesta bara tills de blir runt 45 år, men de ser gamla ut. Endast några få blir över 50. De sliter också ganska hårt som jordbrukare i det kuperade landskapet. De odlar mest sötpotatis och jordbruket här är det äldsta i världen. Det är inte ovanligt att en man har flera fruar. Rikedom mäts i hur många grisar man har och männen köper en ny ung fru när han har tillräckligt många grisar. Vi uppmanades därför att handla av kvinnor med barn och inte av männen, eftersom risken då var stor att pengarna inte gick till fruarna och barnen utan till en ny fru. Tidigare var det vanligt att man högg av en del av ett finger när man förlorade en nära familjemedlem. Vi såg många som saknade flera fingrar. En kvinna hade bara två fingrar och en tumme kvar. De ska dock ha slutat med den traditionen de senaste tio åren.

Hos Danifolket

Den äldre mannen kommer fram och tar mig i hand och säger wacko, wacko, wacko, wacko, wacko, wacko, … Han är nästa helt naken, så när som på en koteka för att skydda sin manliga kroppsdel och ett par grisbetar i näsan. Han fortsätter skaka min hand och upprepa wacko, wacko, wacko, … Ska han aldrig sluta, tänker jag. Efter ett tag börjar jag också säga wacko, wacko, wacko, … Det kanske betyder hej. …wacko, wacko, wacko, wacko, wacko … Till slut stoppar han och går fram till Micke och gör likadant. Det visar sig att wacko betyder gris och han har räknat upp sin rikedom, som man gör när man träffar någon för första gången här. Så jag har ovetandes lurat honom att jag också äger massa grisar.

Vi är i norra Baliemdalen och besöker Dani-folket. De bor på gårdar som ser ut som våra medeltida byar. En gård är innesluten av små låga hus med grästak, ett långhus med kök, ett hus för männen, 2-3 familjehus, där fruarna och barnen bor i var sitt, samt en grisstia. Traditionellt går männen klädda endast i koteka och kvinnorna i bastkjol, men det börjar ändra sig till västerländsk klädsel. T-shirt och koteka är inte ovanligt. Nu när vi kommit på besök klär sig alla traditionellt och smyckar sig med fjäderplymer, vita färgprickar och grisbetar och så dansar de för oss. De är stolta över sin kultur och visade gärna upp den. De lagar mat med upphettade stenar i en grop i jorden, precis som vi gjorde i Sverige förr. Det tar tid men blir väldigt gott. Stenarna som legat i elden ger en lite grillad smak åt köttet och grönsakerna. I natt ska vi få bo i ett av de runda små trähusen med grästak.

På stranden

Uppe i bergen hade vi unga killar som bärare. Trots att de bar tungt och marken var full av kantiga stenar, studsade de fram lätt på stigarna uppför bergen, medan vi flåsade i den varma och fuktiga luften. Det är ett starkt folk.
De senaste dagarna har vi bott på stranden i små hyddor med bara golv och tak. Vårt tak hade stora hål, så vi fick hänga över en extra pressning. Första natten överraskandes vi av ett kraftigt åskoväder, där det blåste och regnade rakt in på oss från sidan. Hela hyddan skakade i vinden och vi trodde den skulle lyfta från marken. Vi och alla våra saker blev helt genomvåta. Kamerorna lyckades vi packa in i regnskydd som tur var och nästa dag var det soligt så allt torkade igen. 
Stranden vi bor vid ligger vid ett korallrev med massa fantastiska fiskar och koraller i alla de färger. Vatten är oerhört klart med en sikt som gör att man nästan får svindel när man simmar över kanten på korallrevet. Underbart!

När vi bodde i regnskogen fanns det fullt av syrsor omkring oss med ett helt osannolikt ljud. Hade vi inte varit mitt i regnskogen utan folk omkring oss hade jag trott att vi var på en byggarbetsplats. De lät precis som en cirkelsåg eller vinkelslip. Som tur var tystnade de en stund efter skymningen. Lyssna och få en känsla av Nya Guineas regnskogar 

Borta bra men hemma bäst. Hur vackert var det inte att flyga in över Göteborg idag, med tunt frosttäcke och solen som lyste lågt och gult på de lätta dimslöjorna över sjöarna. Nu väntar vi på båten på Saltholmen.