Iran

Ett otroligt gästvänligt folk

Hon kommer springande nerför gatan och ropar på oss. Hon ropar inte högt men fångar ändå vår uppmärksamhet, så att vi vänder oss om. Hon håller försiktigt något i händerna, som hon sträcker mot oss. När hon kommer närmre ser jag att det är min kamera. Ett hundratal meter upp längs gatan och lika långt in på en tvärgata var vi nyss inne i en liten butik och köpte vatten. och där måste jag ha glömt min kamera på disken, när jag skulle betala. Och nu kommer den unga kvinnan från butiken springande efter mig med min kamera. Folk här är så otroligt vänliga och välkomnande. Nästan alla vi möter hälsar oss välkomna och vill prata lite och det känns äkta. Det är likadant mellan iranierna. Överallt ser vi folk som möts på gatan och pratar hjärtligt med varandra. Det är en fantastisk stämning i staden.

Vi hade hört talas om den persiska gästfriheten innan vi kom hit men det är svårt att föreställa sig innan man upplever den.

Vi blir miljonärer

Jag gräver i min gröna konsumkasse och får upp ett par rediga sedelbuntar. Så börjar jag räkna. 100st sedlar a 50 000 och 50st sedlar a 100 000. Man skulle kunna tro att jag just köpt någon värdefull antikvitet eller en flygande matta, men jag har bara betalat för lunchen. Miljonerna rinner mellan fingrarna. Sedelvalörerna har inte riktigt hängt med i inflationen. Iranierna själva betalar oftast med kort, men våra kort fungerar inte här, så vi får växla Euro till Rial.

Tidigare idag besökte jag ett växlingskontor och kom ut med 85 miljoner i en konsumkasse. Plånbok var inte att tänka på. Kände mig nästan som en bankrånare när jag lämnade fram 3 sedlar med Euro och fick en halv kasse med Rial tillbaka.

Persepolis – en historisk plats

Hon håller en stor röd boll i händerna. Bollen är dubbelt så stor som hennes huvud. Så tappar hon den. Den rullar iväg in mellan de enorma nedfallna stenkolonnerna och skulpturerna. Hon springer efter in under avspärrningen. Hon är helt uppe i sin lek. Jag ser den stora röda bollen och hennes rufsiga svarta kalufs som skuttar fram mellan de stora stenblocken och hör förtjusta utrop. Det ser för härligt ut.

Vi är i Persepolis ett palatsområde från 500 f.Kr. Det mesta har vittrat sönder eller rasat, men några delar som legat skyddade under jorden till 1930-talet visar det otroligt fina hantverket och hur imponerande det en gång måste ha varit. Trappan upp till stora salen i palatset är väl bevarad och den är fylld av uthuggna figurer. Berättelserna de förmedlar och detaljrikedomen i hantverket är helt fantastiskt.

Qashqai – ett Iranskt nomadfolk

Hon sitter på huk brevid eldstaden och rör i den stora bunken med getmjölk. Eldstaden är direkt på marken. De har just mjölkat och nu ska mjölken bli youghurt, smör och ost. Getosten är gudomlig, en krämig fetaost som äts med mycket färska örter (basilika, oregano, mynta, persilja mm) i en rulle nybakat tunnbröd. Rätten äts som tilltugg till de flesta måltider, ofta med yoghurt som dip. Jättegott!

Nyss kom getterna hem efter en heldag ute på bete. Killingarna som fått vara hemma hör bjällrorna på långt håll och bräker med sina ljusa stämmor. Getterna lockas in i hagen av killingarna, men de blir mjölkade innan ungarna får komma till. Toran, äldsta kvinnan i huset kom med den stora bunken som hon nu sitter och rör i. När hon hukade sig ner för att mjölka försvann hon helt bland getterna. Så tultade minsta sonen i familjen in i den överfulla hagen. Vi höll andan. En sådan liten krabat bland de stora rastlösa getterna, men så stack farmor Torans ansikte fram med ett stort leende mot barnbarnet och vi förstod att getterna var vana vid att ta hänsyn till små barn.

Iranska visor och svenska

Med ett stort leende börjar han sjunga. Han har en stark vacker stämma och melodin har den speciella tonskala som musik från Mellanöstern ofta har. Tältet fylls med sång. Hela familjen klappar och sjunger med i refrängen. Så tar en av kvinnorna vid och sjunger några verser. Vi sitter runt elden inne hos nomadfamiljen vi ska bo hos i natt. Det stora tältet med eldstaden i är vävt av getull. Då blir det regntätt berättar vår guide, samtidigt som det släpper igenom röken. Golvet är täckt av handknutna ullmattor i vackra färgglada mönster och i taket hänger garntofsar.

Kvinnorna drar ett stort lass

Hela dagen är kvinnorna igång runt huset och arbetar, mjölkar, lagar mat, tvättar, diskar, tar hand om barnen, färgar garn, väver mattor mm. Männen är med vid mjölkningen varje morgon och kväll. På dagarna vallar de djuren och samlar ved och örter. Barnen hjälper också till när de inte är i skolan. På kvällen samlas alla runt elden och äter, sjunger och pratar. Så här sitter även vi nu och får vara med. Det är fantastiskt.

Luggen ska stå rakt upp

De tittar på varandra och hjälps åt att fixa till kläderna och frisyren. Alla tre har lång lugg, som står rakt upp med hjälp av hårgele. Så spänner de överkroppen, tar fram sin snyggaste pose, flirtar med kameran och tar en selfie tillsammans framför graven av Hafez. Vi träffar de tre tuffa killarna på den vackra kyrkogården. De har kommit hit för poeten Hafez. Det har vi också. Med sina dikter skrivna på 1300-talet, lyckas Hafez fortfarande tala till ungdomarna och kännas aktuell.

Det persiska språket bevarades genom poesin

Poesi är stort i Iran. När det persiska språket förbjöds under det arabiska väldet på 600-talet levde dikterna vidare. Några modiga poeter fortsatte dikta på Farsi. Dikterna spreds från mun till mun och gjorde att språket bevarades. Flera hundra år senare kunde persiskan återupptas och är nu det officiella språket igen.

Koranen med ljuv stämma

Hon sjunger fram en av de vanligaste bönerna ur koranen för oss. Det är vackert. Hon har en fin mjuk stämma som fyller rummet. Vi lyssnar stilla samtidigt som vi smuttar på det varma rosenvatten vi blivit bjudna på. Några menar att Muhammed fick många följare på grund av hur han använde språket. Hans texter var så vackra att folket som lyssnade blev trollbundna. Därför har vi nu bett den unga muslimska kvinnan läsa ett stycke för oss på originalspråket.

Vi är i ett litet tempel i Shiraz. Hit kommer många kvinnor för en stunds meditation och bön. Insidan av templet är helt täckt av spegelmosaik. Allt ljus som kommer in studsar runt, så att hela salen glittrar. Det är så mycket reflexer att ögat nästan har svårt att fokusera. Kameran har definitivt problem.

Karavanseraljen från 1600-talet

En overklig känsla fyller mig när vi stiger in i den stora salen. Den är lika, storslagen som Titanic. I taket hänger tre stora kristallkronor ner från andra våningen i en stor öppen oval med vackert snidat räcke. En svängd trappa med samma snidade räcke i trä och en röd handvävd matta binder ihop de två våningarna. Taket högt där uppe över ovalen är också snidat med stor skicklighet och detaljrikedom och alla väggarna på båda våningarna är utsmyckade med silver och mässing i sirliga mönster eller målade med blommor och fåglar.

Vi är i en karavanseralj från 1600-talet, som låg längs sidenvägen, och alla målningar och sniderier är original från den tiden. Här ska vi få sitta och äta! Jag försöker tänka bort mina gympaskor och min ryggsäck och glider som askungen in i balsalen på slottet.

En alldeles egen konsert

Först spelar han några enstaka klara toner, rummet är alldeles tyst förutom ljudet från santooren, så några toner till. Det är vackert. Plötsligt kommer en explosion av toner. Vi blir helt stilla och glömmer nästan andas. Hans händer far i ett högt tempo över strängarna, när han slår med de små trumpinnarna. Han är otroligt duktig. Ljudbilden påminner om en cembalo, men instrumentet är mycket mindre.

Vi har blivit inbjudna till en alldeles egen konsert på Musikmuseet i Isfahan. Det är första gången de uppträder på 2 år pga. covid. Den unge mannen som spelar på Santooren är en av de duktigaste i Iran och han har spelat professionellt i många olika länder. Och nu spelar de bara för oss. Alla här är så snälla.

Vi hör sång, musik och glada skratt när vi kommer gåendes längs floden på kvällen. Vi närmar oss några musikanter som sitter i ring och spelar och sjunger vid en brasa. Runt om står en skara människor och klappar i takt. En ung kvinna dansar in i mitten av cirkeln till allas jubel, men när hon får syn på oss blir hon blyg. En ung man tar vid istället och dansar med utsträckta armar och framskjutet bröst, så som är vanligt här. En liten kille sitter i mammas knä och spelar på en gitarr. Trots att han inte är mer än 2-3 år, är han helt fokuserad på musiken och takten. Bredvid sitter hans pappa och spelar Santoor. Det är en uppsluppen stämning. Alla ler mot oss och bjuder in oss att vara med.

Isfahan – världens vackraste stad

Vi är vid de berömda stenbroarna från 1600-talet i Isfahan. Broarna är vackert upplysta och mellan dem finns trevliga promenadstråk. Här samlas många sällskap i alla åldrar efter mörkrets inbrott och äter picnic tillsammans och umgås. Speciellt nu under Ramadan. Flera grupper bjuder in oss att delta i deras firande, där vi långsamt vandrar mellan broarna och insuper atmosfären och njuter av den behagliga temperaturen.

Det slår oss att här inte finns ett enda skräppapper eller plastbit i hela staden. Inte ens på den uttorkade flodbotten. Alla tar hand om sitt skräp. Isfahan är en fantastisk stad.

Svettigt med punktering i öknen

Det karga öken- och bergslandskapet sträcker sig oändligt långt åt alla håll. Värmen känns även inne i minibussen eftersom AC:n gått sönder. Kläderna klibbar på kroppen. Där ute i den stekande solen skulle man inte klara sig länge om något hände. Jag hinner inte mer än tänka det när vi får punktering. Vi går ut ur minibussen. Solen står rakt upp, ingen skugga i sikte. Chauffören drar på sig en arbetsoverall. Det visar sig att domkraften läcker olja och inte orkar hela vägen upp. Tänk om vi blir fast här? Vattnet är nästan slut.

Vår chaufför är dock duktig, så efter tredje försöket att trixa med domkraften, fylla på ny olja i den och pumpa upp bilen lyckas han. Vi pustar ut. Nu går däckbytet fort och vi kan kliva upp i minibussen igen och fortsätta vår resa genom öknen.

Qanats -underjordiska vattentunnlar

Men så mitt i allt det karga ligger några hus med gröna trädgårdar och odlade fält. Hur är det möjligt? Här finns ingen flod. Men det persiska folket lärde sig för flera tusen år sedan att bemästra konsten att få tag i friskt vatten genom att bygga Qanats, underjordiska vattentunnlar. Männen som grävde och underhöll tunnlarna var alltid klädda i vitt (begravningsfärg) eftersom det hände att tunnlarna rasade under arbetet och de begravdes levande. Arbetarna sågs som hjältar och var högt skattade i samhället. Tunnlarna grävdes från vattenkällor uppe i bergen. Den längsta bevarade är 90km (ett Vasalopp) lång och användes ända fram till 1930-talet. Yazd, en 5000 år gammal stad, ligger mitt i öknen och saknar naturlig vattenkälla. För att överleva måste de ha haft en tidig form av Qanats. Fascinerande att de valde att bosätta sig på en plats som krävde så mycket ingenjörskonst.

Meymand – en grottby

Vi kryper ner i våra sovsäckar. Här uppe i bergen är det betydligt kallare än nere på slättlandet. Det är fullmåne ikväll och utanför grottan ylar sjakalerna. Vi ska sova i en grotta som är uthuggen ur berget för 1800 år sedan. Lite svindlande att tänka på hur många personer som bott här under alla dessa år. Taket är svart av sot från eld och i väggarna har de huggit ut hyllor att lägga saker i. Grottan har inga fönster och dörren är rund och låg så man får huka sig ordentligt för att komma in. Utanför vår grotta finns en för-grotta med en eldstad direkt på golvet. Här lagar man maten. För-grottan är också uthuggen ur berget, men öppningen är stor så att röken kommer ut. I byn finns över 1000 liknande grottor. Tills för 50 år sedan bodde det folk i alla grottorna. De hade skola och tempel, men nu bor bara 60 personer kvar och de flesta är äldre. Nu hör jag sjakalerna yla igen. Dags att sova. Godnatt.

Jag slipar getost

Hon sitter på golvet och knådar något med ena handen. Det ser ut som små bollar i en stor skål med vätska. Jag frågar om jag kan hjälpa till. Hon visar mig. Vi sitter direkt på golvet och slipar bollarna mot var sin sida av skålens skrovliga insida. Man måste ta i lite, utan att söla över kanten på den handknutna persiska mattan. Det är en balansakt och vi måste arbeta i takt. Långsamt nöts de hårda bollarna av torkad getost ner och löser sig i vattnet. När hon tycker jag börjar få till det får jag fortsätta själv. I en hel timme slipar jag getost mot kanten av skålen. Under tiden skalar, hackar och fräser kvinnan lök och vitlök. Det doftar underbart. Så häller vi i getostmjölken och kryddar med dragon, lite gurkmeja och valnötter.

Vi är kvar i grottbyn Meymand och idag har jag fått hjälpa till att laga en traditionell iransk soppa i ett litet kök. Jag får smaka av. Soppan är syrlig i smaken, vilket många av rätterna är här. Den syrliga smaken kompenseras med sött te och söta för och efterrätter.

Tuppen gal – dags att mjölka getterna

Jag stiger upp tidigt, före byn har vaknat. Det börjar ljusna i öster och enstaka fåglar har börjat kvittra. Några minuter senare är det fullt liv i träden. Jag funderar på hur folk vaknar här, eftersom grottorna inte släpper in morgonljuset. Jag tror det måste vara ljuden. En gök hörs i väster, så börjar fåren och getterna att röra på sig. Tuppen gal högre upp i byn. Jag ryser till av en kylig morgonbris. Den lilla handelsboden som säljer olika nötter, torkade frukter mm i stora säckar är nu stängd. Igår hukade vi oss ner och kröp in genom den lilla dörren och köpte torkade getostbollar av den äldre kvinnan som har butiken.

Så hör jag männinskoröster. Paret med getterna kommer upp och börjar genast arbeta i trädgården. Djuren hör vad som är på gång och killingarna bräker. Så kommer kvinnan med en stor bunke och börjar mjölka getterna. Hon vinkar till mig att komma närmre. Hon pratar och berättar något, men jag förstår inte, utan ler bara tillbaka. Så kommer hennes man med en liten killing och räcker till mig. Jag håller den lilla i famnen och känner hur dess hjärta slår. Själv går han in i hägnaden och hjälper till att hålla getterna stilla, medan kvinnan mjölkar dem. När hon mjölkat klart en get får jag räcka över killingen, så att den får äta. Så räcker han mig en ny killing. När alla getterna är mjölkade tar mannen med dem ut på bete. Hela dagen vallar han dem. Först till kvällen kommer han hem igen.

Bra drag i den uråldriga luftkonditioneringen

Min sjal virvlar runt och lyfter rakt upp. För en stund ser jag ingenting, sedan är den över huvudet. Hade jag inte haft en hårnål, så hade den sugits rätt upp i tornet. Nu står den istället som en virvlande turban på huvudet. Micke skrattar och försöker ta kort. Själv kämpar jag med att få ordning på den, och runt om tittar folk och undrar vad jag håller på med.

Vi är i den relativt konservativa staden Yazd, där man inte bör slarva med sin sjal. Vi besöker huset som guvernören i staden byggde på 1700-talet. Höga vindtorn var status och han ville ha de högsta. Precis när vi står under vindtornet och kollar hur de fungerar kommer det en vindby. Syftet med vindtornen är just att skapa sval ventilation i husen. Och det fungerar uppenbarligen väldigt bra.

Han vaktar den eviga elden

Han sitter ensam. Nästan vid toppen av den långa branta trappan uppför berget. Han tittar ut över det torra bergs- och ökenlandskapet. Han har sett samma utsikt hela sitt liv. Det är vackert, men han behöver inte längre titta för att veta hur det ser ut. Skuggan som faller över honom kommer från det stora trädet som växer i bergsskrevan inne i det lilla templet. Han har ett ärofyllt uppdrag, att se till att den eviga elden aldrig slocknar. Det är ett livsuppdrag. Han ler genom det stora burriga grå skägget och hälsar mig välkommen.

Jag har precis klättrat upp till zoroasternas heligaste plats. Ett litet tempel vid ett droppande berg med ett träd. Templet ligger helt isolerat, omgivet av öken åt alla håll. Bergsskrevan med trädet och det droppande vattnet är det enda gröna på många mils avstånd. Hit vallfärdar alla zoroastrer som har möjlighet minst en gång i sitt liv. Under fyra dagar varje år kommer jättemånga pilgrimer. Då är det liv och rörelse. Sedan blir det tyst igen, förutom enstaka grupper med turister liksom vi.

Mattor så långt ögat kan se

Mattorna sträcker sig så långt ögat kan nå på det stora torget. Ett sällskap på varje matta. De minsta barnen leker och busar och de lite äldre sitter med benen i kors och pratar med varandra eller läser i koranen. Detsamma gäller de vuxna. Några går liksom vi runt och tittar på de fantastiska byggnaderna och mosaiken. Det är en mysig, uppsluppen, vänlig, men samtidigt vördnadsfull stämning. Allt är väldigt fritt. En man sjunger verser ur koranen för dem som vill höra. Alla är väldigt välkomnande mot oss och mot varandra.

Inne i templet är det fler människor, men ändå lugnare. Här inne är alla mattor handknutna och det är flera tusen.

En uråldrig kamel tittar på mig

Han tittar på mig med ett lite busigt snett leende. Ena näsborren är större än den andra. Halsen är lång och trots att han har full packning, som tynger ner hans rygg, är uppsynen stolt. Jag får en stark känsla av vill ha. Jag är på glas och keramikmuseet i Teheran och kamelen som tittar på mig är 2500 år gammal och gjord av keramik. Det är obegripligt att han har överlevt så länge utan en skråma. Museet är fullt av fantastiska föremål. Det mesta är bruksföremål, karaffer, parfymflaskor, fat och skålar. Några av glasföremålen skimrar i olika pärlemorfärger. De lärde sig tidigt konsten att använda olika mineraler för att få fram färgeffekter och lyster här. Rum efter rum är fyllda med munblåsta, gjutna, drejade eller formade föremål. Många är flera tusen år och alla är helt unika. Den ena karaffen eller amforan är vackrare eller charmigare än den andra. Det slår mig vilken otroligt rik kulturskatt som finns och har funnits här i Iran under tusentals år. Här startade en av de tidigaste civilisationerna och den lever än. Flera av de andra tidiga civilisationerna har gått under (maya, inka, azteker,…) Jag har svårt att slita mig från museet.

Tjejerna som målar

Hon sitter böjd över vasen och ristar vackra girlanger i den blå färgen. Vasen är gjord av hamrad koppar, som de sedan har emaljerat alldeles vit. Med säker hand ger hon vasen dess karakteristiska urseende, genom att först måla ett lager blå färg och sedan rispa bort färg i fina mönster, så det vita syns igenom. Mönstret gör hon på frihand och det är detaljnivån som avgör priset. Det tar henne 2-3 dagar att måla en vas. Därefter bränns den, så att färgen blir hållbar. Hon visar mig genom att skrapa på en färdig vas med en metallkniv. Jag rycker till och tror den ska gå sönder, men vasen klarar sig oskadd. Jag köper en godisskål av henne. Den är enklare än vasen, men har säkert tagit att antal timmar att måla. Den kostar 75kr. Inflationen har gjort ett vi får väldigt mycket för våra pengar här. Snittlönen i Iran ligger mellan 5000 och 10000 kr. Men har man en bra ide är det lätt att starta eget och då kan man bli rik. Och de som tjänat pengar på oljan är bland de rikaste i världen, så det finns hela skalan.