Mongoliet

Djupt och ljust på samma gång

Den stora mongolen står ensam på scenen. Hans djupa vibrerande strupsång är inte ackompanjerad med något instrument. Han är duktig. Det är en speciell sångteknik som jag inte tror sjungs på så många platser utanför Mongoliet. Så hör jag en klar hög ton. Jag ser mig omkring och letar efter flöjten. Till slut inser jag att det är sångaren som skapar två toner samtidigt, en djup vibrerande och en riktigt hög och klar. Kombinationen är riktigt häftig. Jag förstår inte hur det går till.
Vi är i Ulaanbaatar på en traditionell mongolisk musik och dansföreställning. Mina förväntningar var inte så höga när vi gick hit. Turistfällor har man ju gått i förr, men det här är professionella musiker. Så roligt att få uppleva live.

Yrvakna på tåget

Vi vaknar av Mickes mobil. Reservlarmet. Klockan är 03:45 på morgonen. Tåget bromsar in och stannar. Ingen går av. Vi skulle bli väckta 30 min före ankomst, men de har missat det. I grannkupén ligger vår guide och sover. Är detta vårt stopp? Vi vet att det bara är vi som ska av där. Tåget börjar rulla igen. Vi väcker vår guide som yrvaken går och kollar med tågpersonalen. Vi har inte missat ännu, men vi ska snart gå av. Snabbt klär vi på oss och gör oss redo. Så bromsar tåget in igen. Vi hinner. Himlen börjar ljusna vid horisonten när vi kliver av mitt på den mongoliska stäppen. Tåget rullar iväg igen. Det blir alldeles tyst. Bortsett från den lilla byn precis där tåget stannat är det platt, grönt ensligt landskap i alla riktningar omkring oss.

Hos nomadfamiljen i Gobiöknen

Hon tittar nyfiket på när mormor tvättar bort smutsen ur ansiktet på storebror. Sedan är det hennes tur. Hon är fortfarande lite blyg, gömmer sig bakom och håller i mormors skjortärm när hon kikar fram på mig. Barnen ska bli fina nu när vi har kommit på besök. De är 6 syskon och kusiner som bor med mormor och morfar i deras Ger {nomadtält} över sommaren. I tältet bor två bröder med sina fruar och sin mamma. Deras barn är vuxna och har flyttat in till Ulaanbaatar, men barnbarnen bor hos dem över sommaren. När barnen vant sig vid vårt sällskap är det full fart runt Geren igen med fårhundarna. Omkring oss är mil efter mil av böljande grönt landskap som betas av frigående får, getter, kor, hästar och kameler. De går i stora hjordar med hundratals djur. Långt borta vid horisonten ser vi en annan Ger annars är det bara öppet landskap. Familjen har rest en extra Ger till oss. Här ska vi bo inatt.

En fågelunge måste räddas

Vi hör ett ynkligt pip från marken och får syn på en liten rosa fågelunge som ramlat ur sitt bo alldeles för tidigt. Han viftar med vingarna som ännu inte har några fjädrar och gapar så stort han kan efter mat. Munnen blir lika stor som hans huvud. Med den lilla nakna kroppen i den heta sanden ser han väldigt hjälplös ut. Ögonen är ännu slutna och buktar bara ut ur huvudet som två mörkare halvklot. Någon mamma ser vi inte till, men vi hör mer pipande en bit upp på den branta klippväggen. Vår ganska kraftiga chaufför klättrar förvånansvärt smidigt upp längs berget och lyssnar sig fram till boet långt inne i en skreva. Försiktigt lyfter vi upp den lilla ungen i en servett utan att vidröra den och räcker till chauffören som sträcker sig så långt in i skrevan han kan och släpper ungen. Han ser den börja kravla sig bort mot ljudet, men sedan blir det mörkt. Vi håller tummarna för att det ska gå bra.

Att leva av en kamel

Vi kör långt genom den torra öde öknen. Här växer nästan ingenting, bara några enstaka gröna växter och glest kort gult gräs. Regn är sällsynt och i år har det regnat mindre än vanligt. Så kommer vi fram till en Ger. Ett äldre par kommer ut och en bit bort ligger två kameler och vilar i den stekande solen. De ser välmående ut trots värmen och det magra betet, så väl anpassade efter klimatet. Vi blir inbjudna på te och får smaka på kamelost. Osten har en intensiv smak som påminner lite om fetaost, men är syrligare och hårdare. En liten bit räcker. Kanske behöver man vara uppvuxen med smaken för att riktigt uppskatta den. Familjen livnär sig på kamelerna. De tar tillvara mjölken och ullen och så får de en extra inkomst genom att låta turister komma och rida kamel. Vi rider också. Bara vi två och kamelerna i det karga ökenlandskapet långt från all bebyggelse. Så rider vi mot horisonten i den stekande solen.

250 kineser i husbil

Jag tittar förundrat ut över Gobiöknen. De är överallt. Poserande framför sina män med stora kameror eller med mobilen i högsta hugg för en selfie med öknen i bakgrunden. Någon spelar musik på högsta volym i bilstereon och i luften surrar tre drönare. Medan vi varit iväg över dagen har 250 kineser i husbil invaderat vår lugna lilla Ger camp. Från att ha varit en ensam liten oas i öknen har vi nu hamnat mitt i ett nöjesfält. Det slår mig att de missar hela den lugna tysta ökenupplevelsen. Vi har ju redan upplevt den och kan nu fascinerat studera spektaklet. Men varför har de valt att resa så många tillsammans till en plats som främst utmärks av ödslighet och tystnad.

Inmurad i en grotta

Han sitter på det hårda golvet i grottan med benen i kors och rak rygg. Genom ett litet hål i taket får han mat en gång om dagen, men han pratar inte med någon. Han är inmurad i berget. Istället rabblar han böner och mantra för att komma till insikt. Det har gått flera månader sedan han satte sig här, men han är inte nöjd riktigt ännu.
Ovan utspelar sig i början av 1800-talet i ravinen vi besöker. Som mest samlades ett hundratal munkar här samtidigt och satt och mediterade i olika grottor, men bara en lät mura in sig. Området sägs ha bra energifält.
Som den fysiker och testare man är måste detta undersökas. Vi plockar fram kompassen och går in på tempelområdet. Kompassnålen svajar till. Det som nyss var söder blir norr, ett steg till så är det öst. För varje steg svajar kompassnålen fram och tillbaka. Området ligger mitt i öknen. Runt omkring oss har sanddynerna väldigt olika färg. Några är starkt röda, andra är sandfärgade och några är svarta. Järnrika, magnetiska? Kan det bli så naturligt? Hur upptäckte munkarna området, känsla eller svajande kompasser?

Gräddkola i stenen

Jag får syn på något gult på marken. Är det bärnsten? Jag böjer mig ner. Genast ser jag fler stenar i olika färger. Jag tar upp en. Den är mjuk och slät och påminner om färgat glas, men är inte genomskinlig. Kanske flinta. Jag har aldrig sett några liknande stenar. Jag hittar, vita, gula, gräddkolafärgade, orangea, röda, vinröda och svarta. Vi står bara på en parkeringsplats och väntar på vår bil. Hela Mongoliet är fullt av olika mineraler och ädelstenar.
Ryssarna var tidiga med att starta gruvor i Mongoliet. De byggde gruvstäder och erbjöd utbildning till duktiga mongoliska studenter i Ryssland och därefter jobb i gruvan. Vår guides föräldrar utbildade sig så och vår guide växte därför upp i en rysk gruvort i utkanten av Ulaanbaatar. Nu finns det kinesiska, indiska och mongoliska gruvor också.

Bön på nära håll

Lappen med bönen är vältummad och gulnad. Han har nog läst den tusentals gånger vid det här laget. Han håller den mindre än 10 cm från ögonen och för den fram och tillbaka samtidigt som han rabblar bönen högt. Det ser nästan omöjligt ut att läsa texten på så nära håll, men kanske kan han bönerna utantill efter alla år som munk. Hans hjässa är kal och hans skägg är grånat och långt på asiatiskt vis. Inget stort tomteskägg utan mer smalt från hakan. Varje dag sitter han här längst fram i templet och ber.
Vi besöker ett kloster i öknen. Munkarna här liksom på andra buddhistiska kloster söker insikt i sitt inre, genom meditation och bön. Det är intressant. Själv har jag nog lärt mig mest i mötet med andra människor och kulturer, men jag har heller aldrig mediterat särskilt mycket. En kombination kanske?

Nadaam

Han vänder sig om samtidigt som han piskar på hästen. Det dundrar om hovarna och dammet yr. Han är trött efter närmare en timmes galopperande. Svetten rinner om både honom och hästen. Han kommer upp över krönet. De andra är fortfarande en bit bakom. Han piskar på hästen igen. Så hör han folkmassans jubel. De har fått syn på honom. Wow, energin kommer tillbaka. För bara några månader sedan fyllde han 7 år, så det är första gången han får tävla i Nadaam-olympiaden. Målet närmar sig. Nu vrålar publiken. Han vänder sig om igen. Han kommer att vinna. Han ställer sig upp i stigbyglarna och står upp och rider hela vägen in i mål. Han har vunnit landets mest ärofyllda olympiska tävling. Han kan nästan inte fatta det. Människor flockas omkring honom och kysser och klappar hästen och honom, för att få del av framgången.
Nadaam och speciellt hästgrenarna är väldigt stora och viktiga här i Mongoliet. Många gråter glädjetårar bara av att se vinnaren. Det finns fler hästar än människor i landet och i princip alla lär sig rida från de är riktigt små. Hästarna är viktiga bruksdjur och fermenterad stomjölk är en nationaldryck.
Vi har fått platser precis vid målet och ser människor gråta och hör jublet när vinnaren går i mål, en liten kille i gul klädsel. Vikt är avgörande för vinst. Därför är ryttarna väldigt unga. Även om målgången bara varar under några minuter reser tiotusentals människor hit för att titta. Många rider runt inne på festivalområdet, parkerar sin häst utanför ett mattält medan de sitter ner och äter. Jag får känslan av att jag är med i vilda västern fast i modern tappning.

En reflektion om tomhet

Vi åker förbi en liten stupa som ligger alldeles själv mitt på stäppen. Varför har de byggt den här alldeles för sig själv, hinner jag tänka innan jag kommer på att hela landet är obebyggt. Ingen plats är mer central än någon annan. Det finns nästan inga fasta byggnader någonstans. Det är mil efter mil av böljande betat landskap med frigående djur i stora hjordar och någon enstaka Ger här och där. Inga staket och inga hus. Det har tagit mig en dryg vecka att inse vad det innebär att vara ett nomadfolk och hur det påverkar bilden. Det obrutna öppna landskapet och de betande hjordarna förmedlar en frid som är svår att beskriva. Lite som i fjällen hemma. Hoppas det får förbli så här. Mongolerna verkar älska sin landsbygd och även de som flyttat in till städerna försöker flytta ut och bo i Ger under sommarhalvåret.

Luften full av gräshoppor

Luften är full av gräshoppor. För varje steg jag tar hoppar en ny svärm upp. De är ganska stora, 5-6 cm. Det sjunger och knäpper om vingarna och bakbenen på dem. De är överallt. En flyger in pannan på mig och en annan trasslar in sig i håret. Jag kommer att tänka på gräshoppsinvasionen i bibeln. Jag lyfter armarna till skydd och stänger munnen medan vi skyndar oss över kullen. På andra sidan lugnar det ner sig lite så att vi kan prata igen. Här fläktar lite och vi möts av doften av malört, som så många gånger sedan vi kom hit. Hela Mongoliet är täckt av de slivergröna plantorna. Djuren verkar inte tycka om dem utan de får stå kvar och sprida sin härliga doft. En doft jag för alltid kommer att koppla ihop med Mongoliet.

Är vi på en åker och åker?

Vi ser billampor framför oss i mörkret. Skönt, där framme är nog en större väg. Vi skumpar fram på en mycket smal och stenig grusväg. Regnet öser ner och vägen blir mer och mer gyttjig. Vi slirar kraftigt, men lamporna närmar sig. Väl framme är det ingen väg. Det är bilar som kört fast i gyttjan. Vi stannar till, vet inte om vi ska köra vidare eller försöka vända. Klockan är tio på kvällen och det är kolmörkt. Fler bilar kommer, stannar och försöker sedan köra förbi de som fastnat. Några med fyrhjulsdrift lyckas, men ett par till kör fast. Den ena bilen gräver sig allt djupare ner ju mer den försöker. En stor lastbil kommer vid sidan om oss med hög fart och åker rätt ner i gyttjan, men farten hjälper inte så den fastnar också. Vi måste ta ett beslut. Chansa på att komma framåt eller försöka vända och hitta ett nytt boende mitt i natten. Vi går ur bilen, trampar runt i gyttjan och spanar med ficklampa efter hårdare mark. En halvtimme senare tror vi att det kan finnas en möjlig väg. Vi tråcklar oss fram mellan bilar, gyttja och stenar. Vi korsar ett vattendrag. Vattnet går upp till halva dörren. Det finns risk att bilen flyter iväg. Så får vi fäste på botten och slirar upp på andra sidan. Där kommer den mest kritiska gyttjepassagen. Vi håller tummarna, gasar, slirar, glider i sidled, gasar igen och så sitter vi fast. Klockan är nu elva. Regnet öser fortfarande ner. Vi går ut och puttar på. Klafs. Vi tar i allt vi kan, men det är svårt att få fäste. Vi kommer en liten bit fram, tvingas backa ner och ta ny fart. En gång till, samma sak igen. En tredje gång. Kanske måste vi sova i bilen i natt. Det kommer att bli kallt. Vi gör tre försök till. Vill inte spendera natten i en kall bil i ett gyttjehav. På sjunde försöket lyckas vår skickliga chaufför med vår hjälp få upp oss ur det värsta hålet och vi kan fortsätta vår sliriga resa genom gyttjan. Två timmar senare på lika eländig väg kommer vi äntligen fram till vår Ger.

Livet på stäppen

Vi rider genom det böljande gröna landskapet bort mot floden. Framför oss går en stor hjord med får och getter. Vi rider rakt igenom. De går åt sidan. De är vana vid att bli vallade av ryttare så de blir inte skrämda. Vid floden svänger vi av och följer den uppåt. Vi rider som i en bred dalgång med mjuka gröna berg på sidorna. Vi närmar oss en hjord med jakar. De är stora och långhåriga. De flesta är svarta, men några är ljusa och när solen lyser genom deras päls får de som en guldfärgad gloria runt sig. Vi hör hur det mullrar och ser mörka åskmoln en bit bort på himlen. Vi vänder och rider tillbaka mot vår Ger. När vi kliver av våra hästar är regnet nära och regnbågen kommer fram. Det är nästan overkligt. Senare på kvällen får vi valla in jakkalvarna i deras fållor för att inte vargen ska ta dem på natten. Varje natt turas männen i familjen om att vakta djuren från vargen, men det är många djur och härom natten förlorade de en killing.

Vittring på varg

Jag vaknar av att jag fryser. Jag har redan satt på mig underställ, mössa, ullstrumpor och fleecetröja och lagt dunjackan över mig inuti sovsäcken. Nätterna är kalla här uppe på 2000m. I mitten av Geren finns en eldstad. På kvällen kommer de in och tänder en brasa till oss. Då är det jättevarmt, nästan bastu, men nu har elden slocknat. Vi sover på en matta på marken med ull under, men kylan tränger igenom och det är ett stort lufthål i taket där kall frisk luft rasar ner. Jag ser stjärnor genom hålet. Det är fullmåne ute och hunden skäller en bit bort. Den har fått vittring på varg. Jag orkar inte gå upp och tända en ny brasa, men jag hittar en sittdyna i ryggsäcken och lägger den under ryggen. Vilken skillnad. Jag kryper närmre Micke. Nu kan jag somna igen.

Jag bankar getkött

Jag sitter på golvet inne i familjens Ger och bankar på torkat getkött med en hammare. Underlaget jag hamrar mot är en del från en bil. Allt tas till vara här. Precis bredvid mig brinner elden i kaminen och ovanpå kokar vatten. Geren blir som en bastu. När köttet är platt klipper jag det i bitar. Det ska bli vår middag tillsammans med hemmagjord pasta, som jag hjälpt till att kavla, torka över öppen eld och skiva till spagetti. Jag arbetar ihop med Enkhee, mamman i nomadfamiljen vi bor hos. Vi kan bara kommunicera med gester. Det går förvånansvärt bra. Vi får även hjälpa till att göra jakyoughurt, en av de godaste youghurtar jag ätit, och spritsa jakyoughurtkringlor. Kringlorna får torka i solen och sedan trär vi dem på tråd och hänger i taket på Geren. Det är godis.
Varje dag mjölkar familjen 8 hinkar med mjölk som behöver tas hand om eftersom de inte har något kylskåp. Det blir ost, youghurt, smör, kringlor och brännvin.

En gryta på lamm och sten

Fåret tittar upp på mig där det ligger på rygg på marken. Kanske vet hon vad som är på gång att hända. Hon tyckte inte om när de la henne ner på rygg, men nu ligger hon lungt. Hulugt, pappan i familjen skär ett litet snitt nedanför hjärtat, där det inte finns så mycket känselceller. Fåret ligger lugnt kvar utan att reagera. Så sticker han in handen i snittet och drar av kroppspulsådern. Det går väldigt fort. Fåret bara somnar in och blir lealöst. Lungorna kollapsar och blodet rinner ut inne i kroppen. Männen ber en bön och tackar fåret för att det ger dem mat.
Kött och mjölkprodukter är den huvudsakliga födan här i Mongoliet. Nomadfamiljerna bor inte tillräckligt länge på samma plats för att kunna odla något. De flyttar 4 gånger per år för att djuren ska få bete. Jorden lämpar sig inte heller särskilt bra för odling. Så vi har med oss grönsaker till familjen kål, potatis, lök, saltgurka och morot. Mjöl kan de förvara bra, så köttfyllda piroger och dumplings är vanlig mat. Vi får vara med och laga. Första dagen efter slakt gör de korv på inälvor, buksidor, blod mm. Det fina köttet får hänga till nästa dag. Då lagar de en traditionell festmåltid till oss. De hettar upp stenar i elden och lägger sedan dem tillsammans med köttet och grönsakerna, lite olja och salt i en stor gryta att tillagas av stenarnas värme. Mycket gott. Rätten får lite grillad smak av stenarna som legat i elden.

Fest i geren

Först hör jag inte var ljudet kommer ifrån. Det är en fin ren stämma om än lite skrovlig. Jag ser mig omkring och upptäcker att det är den äldre blyga grannkvinnan som sjunger. Alla stannar upp, tystnar och lyssnar. Jag glömmer nästan andas. Det syns att hon också tycker om det, hennes ögon lyser upp. Vi har samlats i familjens Ger sista kvällen. Pappan bjuder på vodka. Han häller upp i ett litet glas, doppar höger ringfinger lätt och skvätter tre gånger i luften och nuddar pannan. Så får vi smaka en i taget, med samma dopp och skvätt. Vi sjunger en svensk snapsvisa. De svarar med en mongolisk folkvisa. Vi fyller på med Bellman, folkvisor och barnsånger med rörelser, som barnen kan härma. Så turas vi om. När det mörknar går vi ut och tänder en brasa och dansar ringdans under fullmånen.

Att mjölka en ko-jak

När vi vaknar på morgonen har det fallit snö på topparna bortanför Geren. Nätterna här är kalla, men dagarna är varma. Vi är på 2000m höjd. Jag går bort mot jakarna. Vid 5-6 på morgonen när kvinnorna går upp och mjölkar jakarna är det kyligt. Nu vid 7 börjar solen värma lite. Det tar ett par timmar att mjölka dem alla trots att de är fem stycken som hjälps åt. Deras långa traditionella rockar är praktiska för vädret och jobbet. Kvinnorna tar inte all mjölken utan de delar med kalvarna. De mjölkar lite, sedan får kalven dricka och så mjölkar de igen, så turas de om några gånger. Medan de mjölkar får kalvarna vänta i en liten inhägnad. Kvinnorna vet precis vilken kalv som hör till vilken jak. När det är dags hämtar de ut rätt kalv och så skuttar han direkt fram till sin mamma och dricker. Så söt.

Jag pekar på mjölkpallen och visar att jag vill hjälpa till. Jag sätter mig på pallen och tar hinken mellan knäna. Jag kan inte luta huvudet mot jakens sida som kvinnorna här. Jag måste se vad jag gör. Så drar jag i spenarna medan jag pratar lugnt med min jak-ko. Det kommer en tunn stråle mjölk. Kvinnan, Enkhee, i nomadfamiljen vi bor hos kommer fram och visar hur jag ska göra. Det kommer en kraftig stråle. Jag härmar hennes grepp, kossan tittar på mig. Hon ser ut att undra vad jag håller på med. Kalven får komma till och dricka lite för att hon ska släppa fram mjölken. Jag försöker igen. Jag får till några kraftiga strålar, men sedan är det bara små strilar igen. Jag tittar upp från min låga mjölkpall. Jakarna betar fridfullt omkring mig. Solen står fortfarande lågt och kastar långa skuggor på marken. Lite längre bort är familjens får och getter på väg ut över stäppen. Enkhee får ta över. Hon mjölkar lätt ut flera deciliter till. Själv fick jag bara ut en halv. Jakar och kor vill helst bli mjölkade av någon de känner förklarar hon för mig. Det kanske är sant eller så vill hon bara vara snäll.

Inte lätt att vara privat här

Toaletten här på stäppen är en grop i marken, fyra stycken meterhöga pinnar i kvadrat med en presenning på tre sidor. Framför öppningen ser man milslångt ut över det öppna landskapet med floden och bergen. Denna morgon har jag dessutom 200 getter och får alldeles nära som tittar nyfiket på mig. Inte lätt att vara privat här.

Man kan köra överallt

Vi åker på en traktorväg med gräs mellan hjulspåren. Vilken bra väg säger jag till Micke. Han nickar och håller med. Det är otroligt hur fort man kalibrerar om sig. Vi har åkt på så många skumpiga, gropiga, leriga och steniga vägar, genom floder och uppför vulkansluttningar, så vi tycker verkligen att denna smala lite lagom skumpiga traktorväg är bra.
När vi körde ut från Ulaanbaatar och vek av från vägen ut i terrängen första gången trodde vi att det var ett vägarbete vi skulle köra runt, men sedan har vi insett att i Mongoliet kör man överallt. Finns det ingen väg, så tar man sig fram ändå. Det finns heller inte många vägskyltar här. Vi har sett tre olika skyltar, en för brant sluttning, en för vägen svänger och en för omkörning förbjuden, men den sista verkar inte ingå i körkortsutbildningen.

I Ulaanbaatar byggs det dygnet runt

Han bär på en stor frigolitskiva. Högt där uppe. Bygget är bara en betongstruktur med hål rakt igenom. Vinden kan komma snabbt här i Mongoliet och den är stark uppe på tionde våningen. Skivan är ett bra vindfång. Han sträcker sig upp på tå farligt nära balkongkanten.Det finns inga räcken ännu och med den stora skivan i handen kan han heller inte hålla i sig. Arbetsuppgiften är att sätta frigolit-isolering på utsidan av väggarna utan byggnadsställning eller säkerhetslinor. Jag vågar nästan inte titta.

Den korta sommarsäsongen, när det är möjligt att bygga här i Ulaanbaatar, byggs det nästan dygnet runt.

Håll tummarna att det inte är vårat flyg

Det dånar på hela flygplatsen. Det måste vara något problem med fläktarna säger Micke. Det är mitt i natten och ganska lugnt på Pekings flygplats. De flesta butiker är stängda och många som väntar på sitt flyg passar på att vila lite. Bara detta dånande stör lugnet. Vi går bort mot vår gate. Jag tittar ut genom fönstret och förstår var ljudet kommer ifrån. Regnet fullkomligt vräker ner där ute. Det skvätter högt och på marken bildas forsar. Dånet kommer från när miljoner regndroppar slår mot flygplatsens plåttak. Med ens upphör regnet. Det blir alldeles tyst. Folk tittar upp från sin slummer och ser sig undrande omkring. Så startar skyfallet igen. I högtalarna ropar de ut att många flyg är försenade. Håll tummarna att det inte är vårat.