Tchad

Ett blött välkomnande till Tchad

Det har varit kallt på planet av all AC, så vi ser fram emot den Afrikanska värmen. Äntligen börjar folk gå av. Så kommer vi fram till dörren. Då inser jag att regnet vräker ner utanför. Det är kraftig vind och regnet blåser rakt in i planet. En stor pöl bildas på mattan. Jag får upp mitt paraply, och kastar mig ut i ovädret. Genast vränger det sig och håller på att flyga iväg. Jag springer ner för trappan mot bussen. På marken strömmar flera cm vatten och mina tygskor är snart fyllda. Genomblöt når jag bussen bara för att inse att det regnar in här också. Huttrade försöker vi hitta skydd från vinden och regnet. Det var inte riktigt så här jag hade sett vår ankomst framför mig.

I vänthallen är det fuktigt och varmt. Värmen återvänder till kroppen, men väskorna dröjer. Personalen kan inte lasta av planet förrän det värsta skyfallet avtagit. Det tar drygt två timmar, men båda väskorna kommer.

Hakuna matata.

Gerewol festival en gång om året

Vi svänger av från vägen in på en tvåspårig lerväg med gräs i mitten. Fälten med höga odlingar av sorgum och en släkting till majs växer tätt inpå vår jeep. Vägen brukar bara användas av kärror dragna med åsnor, så växterna kommer in genom våra öppna fönster på båda sidor om vår breda bil. Nu i slutet av regnperioden växer det frodigt här. De små byarna med runda lerhus är helt övervuxna av en storbladig pumpa eller squashliknande växt. Det ser väldigt mysigt ut och så här års finns det gott om mat, både för djur och människor.

Vi lämnar byarna och odlingarna bakom oss och kommer ut i ett öppnare landskap med gräs, taggbuskar och små träd. Här i Sahel lever Wodaabefolket som vi ska besöka. De är vandrande nomader med kor, getter, hästar och åsnor som flyttar var 3:e dag året runt. Men i slutet av regnperioden varje år samlas de för att ta stora gemensamma beslut och fira Gerewol. Det är bara under 2-3 veckor varje år de kan samlas, när betet är som frodigast, därefter måste de gå åt olika håll för att hitta bete igen. Många vandrar långt. Ända ner till gränsen mot Centralafrikanska republiken. Så Gerewol är en viktig högtid.

Vi tältar mitt i byn

Vi hör sång på håll när vi kommer fram till vår tältplats. Strax omringas vi av unga Njapto-män med orangeröda sminkade ansikten och blå läppar och hattar med stora plymer i. De tar oss i hand och säger “Husse” som betyder Hej. De har fullt av halsband och glittriga och färgglada utsmyckningar på sina kläder som låter när de går. Vi följer efter dem bort mot festivalplatsen. Det är härifrån sången kommer. De unga männen har bildat en cirkel och dansar. Här finns även män från Sudosukai. De har röda ansikten med prickar på i fina mönster och svarta läppar. På huvudet har de en cylinderformad hatt med pärlor och en stor fjäder. Solen börjar gå ner och lyser genom de stora fjädrarna och plymerna och färgar dem gyllene. Här ska vi få bo som gäster i byn en hel vecka.

Vi söker skydd i bilarna

Vi har sprungit ut till bilarna. Regnet vräker ner omkring oss och på marken rinner nyskapade floder med vatten. Jag tittar oroligt bort mot tältet. Hur ska det gå med packningen? Hur mycket kan tältet stå emot om det rinner 5-10 cm vatten på marken? Kamerorna och passen har vi åtminstone med oss, men torr madrass och kläder är också bra. Och vi har en del annan elektronik, skrivaren, batterier och laddare. När vi sprang ut trodde jag inte att regnet skulle vara så kraftigt och ihållande. Ändå har vi det bra med regnskydd på våra tält. Wodaabefolket har inga väggar på sina suudu (=hus), men de står på pålar. Hela huset är som en stor våningssäng, med förvaring på övre delen. De hänger upp presenningar och plast när skyfallen kommer för att regnet inte ska blåsa rakt in och så kryper de alla in i sängen och väntar. Nu för tiden har de även myggnät för att skydda sig mot Malaria.

När regnet upphör är det vatten och gyttja överallt. Vi kommer inte fram till vårt tält. Det är på andra sidan om en ny regnflod, men jag ser att det står på en liten upphöjning. Ett par av våra medresenärer har inte samma tur.

Kvinnorna mjölkar – männen dansar

Vi vaknar av att korna börjar råma. Det är dags för mjölkning. Vi går bort mot hjorden av kor. Det är en sort med riktigt långa horn. Kvinnorna mjölkar. Först får kalven dricka för att mjölken ska rinna till, sedan hukar sig kvinnan ner utan pall med en halvcirkelformad kalebass mellan knäna. Det är ett jobb som kräver precision. Bara att hålla den cirkelformade kalebassen rakt upp med bara knäna utan att mjölken rinner ut är svårt. Lägg sedan till att kalebassen är skör och livsnödvändig. Hon hukar bredvid en stor ko med enorma horn som hellre vill mata sin kalv och därför inte står still, så kvinnan får hela tiden vara beredd att justera sin sittposition. Dessutom försöker kalven hela tiden fortsätta dricka, så den måste hon också mota bort. Kvinnorna är så skickliga, inte en droppe spilld mjölk ser jag.

Så fylls luften av sång. De unga männen brukar dansa på eftermiddagen och kvällen. Men igår regnade det så kraftigt att dansen blev inställd. Därför är de igång redan före frukost idag. De har mycket att ta igen.

Omgiven av 30 dansande män

De vickar på axlarna och dansar mot mig, samtidigt som de visar tänderna och spärrar upp ögonen. När de är en meter från mig skjuter de fram bröstet och huvudet i en fågelliknande rörelse. De som inte dansar mot mig sjunger och dansar i båge runtomkring. Det är en rytmisk sång. Öronbedövande men vacker. När första paret av unga män backat tillbaka till ringen, så fortsätter nästa par mot mig. Totalt är det ett trettiotal unga män i bågen, från två olika Wodaabe stammar, Njapto och Sudosukai.

Jag har ensam blivit inbjuden i mitten av bågen när de unga männen fullt sminkade och uppklädda övar sin dans inför den riktiga Gerewolen senare idag. Då dansar de och flirtar med de unga kvinnorna, som ska utse den vackraste mannen och kanske välja sig en man att leva med. Nu får jag ensam all uppmärksamhet.

Tjejerna väljer den vackraste mannen

De har sjungit och dansat sedan i morse. Det har varit en varm dag under Afrikas sol. Vi är genomsvettiga och de dansande unga männen måste vara helt slut, men de fortsätter energiskt. Så äntligen är det dags för Gerewol.

Hon dansar mycket långsamt fram svängande med ena armen mot ledet av unga sjungande och dansande män. Hon är 15 år och ska välja den vackraste mannen. Det är som en skönhetstävling. Skönhet är väldigt viktigt här. Antagligen har hon redan bestämt sig, men för spänningens skull drar hon ut på det. Det här är hennes stund i centrum. Till slut kommer hon tillräckligt nära för att svänga fram armen och snabbt nudda vid den man hon valt. Genast upphör dansen och den unga mannen vänder sig om. Han är tydligt rörd. Alla vill gratulera. Det är hög status att bli vald. Om de unga två tycker om varandra kan de leva ihop resten av livet annars kanske det bara blir en natt.

Vi sover under stjärnor och kor

Jag vaknar av ett ljud utanför tältet. Alldeles bredvid mitt huvud. Jag känner igen ljudet, men kan först inte placera det. Så kommer jag på vad det är. Det är en ko som betar på andra sidan tältduken. Korna här är jättestora och har långa horn. Vår guide säger alltid till oss att hålla avstånd, aldrig gå genom en hjord. Det betande ljudet är ganska mysigt, men det åskar en bit bort och tältet lyses upp av blixtar med jämna mellanrum. Korna är rädda för åskmullret. Om ovädret kommer närmare kan det bli farligt. Vi vill inte riskera att få en skenande hjord med kor genom tältet. Ska jag behöva gå ut i regnet och försöka få iväg kon? Jag har inte hört några brutna grenar, så kanske är det bara en kalv eller mindre ko. Så hör jag betandet avlägsna sig. Jag pustar ut, men ligger vaken en stund till och lyssnar på regndropparnas smattrande på tältduken.

Igår natt när jag vaknade till var det stjärnklart och när jag låg så här såg jag stjärnhimlen rakt ovanför mig från min sovplats. Här i Sahel finns inget elektriskt ljus på många mil, så stjärnhimlen är fantastisk.

Vilse i bushen

Det är varmt trots att det är molnigt. De två flickorna som rider på varsin åsna framför oss har precis passerat ett stort vattenfyllt område, som vi inte kan ta oss förbi till fots. Tjejerna är på väg för att hämta vatten och vi har följt efter dem i en halvtimme, men nu kommer vi inte längre och de måste fortsätta framåt. Vi vänder och börjar gå tillbaka. Allt ser likadant ut. Naturen här är en gles skog av taggbuskar med gräs emellan. Vi hittar inte. Solen står redan högt på himlen och vi har bara några deciliter vatten med oss.

En liten 6-årig pojke kommer gående. Vi ber honom följa oss hem. Vi tror att han förstår. Som 7-årig pojke är man vuxen här och tar över ansvaret för korna, så vi litar på att han kan hitta. Så börjar vi gå. Det känns inte som helt rätt riktning, men vi följer efter. En stund senare kommer vi fram till killens hem, inte vårt tält. Han kanske missförstod oss. Hur ska vi nu komma tillbaka?

Det visar sig att han vill fråga sin mamma om det är ok att följa oss hem innan han bara går iväg. Det är ok och en halvtimme senare är vi tillbaka vid vårt tält och kan dricka och pusta ut.

Undra om hon väljer min man

Lite avvaktande tittar de på en bit bakom de andra. De har varsin bebis på ryggen och några som springer runt. Kanske är de oroliga att deras man ska bli vald av en ung kvinna, så att de får dela honom med en fru till. Kanske vill de att han ska vinna skönhetstävlingen så att de får bekräftat att de är gifta med den vackraste mannen och kommer att få många vackra barn. Gerewol består av två delar. En tävling i skönhet och ett val av man att leva med. När små flickor väljer är det skönhetstävling och när de lite äldre väljer kan det vara för att leva ihop.

Skönhet är väldigt viktigt hos Wodaabefolket. Så viktigt att en man som vet att han inte är så vacker kan be en vacker vän att ha sex med hans fru, så att hon kan få vackra barn.

Små uppspärrade ögon

Han har iakttagit länge hur de stora dansar och sjunger. Hur de spärrar upp ögonen, visar tänderna, skakar på axlarna och skjuter fram bröstet. Han vill vara med i Gerewolen, men ännu är han för liten. De stora har sminkat sig och satt på de fina färgglada kläderna med alla glittriga och blommiga attiraljer. Själv har han bara sin herdedräkt och stav. Så tar han mod till sig och går fram till ledet med dansare. Längst ut på kanten ställer han sig och börjar dansa som de unga männen. Han börjar försiktigt sjunga med och klappa, men snart spärrar han upp ögonen och visar tänderna han också. En lång stund dansar han själv med de stora men efter en stund kommer hans vän upp och gör honom sällskap.

bild

Svett, solkräm, myggmedel – lager på lager

Den äldre kvinnan sitter vid elden utanför sin suudu. Det ryker om hennes kläder. Vår guide berättar att hon sitter ovanför glödande kol som hon hällt en väldoftande olja på. Nu låter hon röken stiga upp genom kläderna för att kläderna ska lukta gott. Som en parfym.

Det är svårt att hålla sig fräsch här när det finns så lite vatten. Vi som är ovana vid den fuktiga värmen svettas konstant. Addera lager på lager av solkräm och myggstift. Inte mysigt. Nu efter en vecka längtar jag mer än någonsin i mitt liv efter en ordentlig dusch.

Men Wodaabefolket har hittat sin livsstil och ser alltid rena och fina ut. Varje dag går kvinnorna till vattenhålet för att hämta vatten. Ibland är det nära men ofta går de 30-40 min enkel väg. Åsnorna hjälper till att bära hem vattnet. Men det räcker inte till att duscha. Vattnet är för matlagning, dricka och enklare tvätt.

Inga problem – ät i lugn or ro – jag kan hålla mig

Jag vaknar till och ser Micke titta ut genom myggnätet i tältet. Han behöver lätta på trycket, men precis utanför öppningen står en stor tjur och bakom honom en hel hjord. Det går inte att komma ut. Micke har redan väntat en lång stund, men tjuren verkar trivas på sin plats. Det är bara att knipa och vänta.

Nästa gång jag vaknar till är tjuren borta men nu står ett gäng unga Njapto-män utanför tältet och tittar in. Klockan är strax före sex på morgonen. Idag bryter vi upp vårt läger och börjar återresan mot N’Djamena. Igår fotograferade vi och skrev ut bilder från Gehwol-dansen. Nu har ryktet spridit sig att vi har en skrivare med oss och de som inte redan fått en bild av sig själv vill gärna ha en innan vi åker. Vi hinner skriva ut några bilder till före frukost, men sedan måste vi packa ihop. Eftersom utseendet är så viktigt här går de unga männen gärna och beundrar sig själva på bilden och visar stolt upp den för alla som vill se.

Vi tältar i en övergiven skola

Jag tittar ut genom bilfönstret. Det ligger flera cm vatten på marken. Av utsikten att döma kunde vi ha stått mitt i en sjö, men det är här vi ska campa. Vi väntar. Vi har tagit oss halva vägen från festivalplatsen till flygplatsen.

Nomadfamiljerna som lever utomhus jämt har hus på pålar. På det sättet klarar de sig även när regnet vräker ner som idag.

Regnet och vinden tilltar. Vi kommer inte kunna tälta här. Vi ger upp och åker vidare. Det börjar mörkna och nu är vägarna inte längre säkra. Vi måste hitta ett alternativ. Så kommer vi fram till en övergiven skola. Klassrummet saknar fönster och är ordentligt dammigt. Skolbänkarna står staplade längs ena kanten och i taket har insekter byggt bon. På tavlan står lite matte kvar från sista lektionen. Efter lite städande slår vi upp våra tält på golvet. Här kan vi sova skyddade från stormen.

Det är bara tanken på att vi befinner oss i en övergiven byggnad i Tchad, inte så långt från Boko Harams bas, som stör sömnen lite.