Uzbekistan

Uzbekistan – ett ungt fritt land

Han står mitt i rusningstrafiken och viftar med en orangeröd batong och blåser förtvivlat i sin metallvisselpipa. Det är inte lätt att överrösta alla bilar. Det är en stor korsning med fem trefiliga vägar som möts och inga trafikljus. Det är ett farligt jobb. Det tar en stund innan vi får syn på honom för han försvinner mellan alla vita bilar och minibussar. Han blåser därför oavbrutet. Det måste vara väldigt tröttsamt, både ljudet och blåsandet. Hoppas att han snart blir avlöst.

Vi är på väg till tågstationen i Tasjkent för att resa till Buchara, som är en av de äldsta bevarade städerna längs gamla sidenvägen. Igår vandrade vi runt i Tasjkent och tittade på olika frihetsmonument. Vår guide berättade om hur det var när Uzbekistan blev självständigt från Sovjetunionenen på 90-talet. Alla som sparat pengar på banken förlorade allt. Vår guide och hennes man sparade för att kunna köpa hus och hade nästan fått ihop allt, när de fick börja om på noll. Egen företagsamhet var förbjudet i sovjet, så arbetslösheten skjöt i höjden. Samtidigt njöt de av friheten, att kunna resa, studera utomlands…

Ungdomarna var nöjda, medan de medelålders och äldre ville fortsätta tillhöra sovjet. Även de som sparat i guld och diamanter istället för på banken var nöjda. De blev plötsligt jätterika. Och de som olagligt drivit egna firmor lyckades också bra i nya landet. Klyftorna var stora och i några av grannländerna blev det stridigheter, men inte i Uzbekistan. Därför är deras första ledare Karimov, som lyckades förhindra inbördeskrig, väldigt populär. Men landet är fortfarande rätt splittrat i frågan trots att det gått 30 år.

Guldtänder

Vi står framför statyn av Hodja Nasreddin i Buchara när tre damer i vackra långa klänningar och med glimmande tänder kommer gående åt vårt håll. De skrattar och pratar ivrigt och nu ser vi att alla deras tänder är av rent guld. De måste vara rika eller tillhöra en speciell kultur, tänker jag. När vl frågar om vi får fotografera dem, vill de gärna vara med på bild, men de stänger munnen och vill inte visa sina guldtänder. Istället för att vara stolta över dem, verkar de försöka dölja dem.

När de gått vidare frågar jag vår guide. Hon berättar att kvinnorna kommer från landet. Och där är det ofta svårt att få bra tandvård. Många som bor på landsbygden har inte råd att åka till tandläkaren i stan för att få nya vita tänder av porslin, utan de smälter ner gamla smycken och lagar sina tänder med guld hos den lokala tandläkaren. Vår guide berättar att hon hade en studiekompis från landet med guldtänder i hela munnen. Kompisen träffade en rik man och det första hon gjorde när de gift sig var att byta ut alla sina guldtänder mot vita porslinständer.

Aralsjön – en miljökatastrof

Högst upp på kupolens topp på templet har någon satt upp ett storkbo med två storkar i. Det ser lite plastigt ut på den 1000 år gamla byggnaden. Vi har sett det tidigare också. Storkarna är en symbol för Uzbekistans frihet, men låtsasbon känns ändå lite udda.

När vi kommer till Bucharas vattenmuseum får vi ett svar. Det startade när ledarna i det nybildade Sovjetunionen runt 1920 bestämde att Sovjet skulle bli självförsörjande på bomull. De hittade ett område i nuvarande Uzbekistan som skulle bli bomullsplantage. Området var öken, men två stora floder korsade området och med kraftig bevattning skulle öknen bli grön. Det tog ända till 50-talet innan alla kanaler var byggda. Dock brukade ju floderna fortsätta till Aralsjön, världens fjärde största sjö, rik på fisk och med 30 000 fiskare, som försörjde hela Sovjet med fisk. Snart började vattennivån sjunka. Det var ingen överraskning. Planen var att bygga kanaler från Sibirien och fylla på sjön. Under tiden de grävde fortsatte sjön sjunka och snart insåg man att det inte skulle gå. Den lilla mängden vatten som nådde sjön var förorenat med kemikalier. Folk i de nyss sprudlande byarna runt sjön började få cancer, fisken dog och de kunde inte längre livnära sig. Idag finns mindre än 10 % av sjöns yta kvar. Resten är öken. En fruktansvärd miljökatastrof. Även områdena runt omkring påverkades. Grundvattennivån i Buchara sjönk. Grodor och fisk försvann och därmed även alla storkarna som brukade bygga bo på toppen av moskeerna. Vår guide berättar sorgset att storkarna inte har synts till på 30 år.

Vi kommer fram till Samarkand

Jag går försiktigt fram emot staketet. Där finns en liten öppning och försiktigt kikar jag in. Jag får syn på en fotograf i andra ändan och vågar mig igenom. När jag kommit en bit in får vakterna syn på fotografen, ropar högt och kör iväg henne. Jag fortsätter långsamt fram mot vakterna, en av dem kommer emot mig. Jag frågar om jag får gå runt och titta lite och han säger att det är ok om jag betalar 50 kr. Och jag får fotografera. Bortsett från de två vakterna i hörnet är jag nu helt ensam inne på Registan square i Samarkand, ett av världens underverk. Solen har precis gått upp och morgonens släpljus lyser på den blå kupolen och portalerna. Det är otroligt vackert. Trots att torget är så stort känner jag mig omsluten av byggnaderna. Portalerna reser sig 30 m upp omkring mig. Jag korsar det stora torget. I huvudet hör jag Olga sjunga Torstein Bergmans visa om Samarkand. En port är öppen in till en bakgård. Jag går in. Här inne bodde studenterna. När Ulugh Beg byggde den första madrasan på 1400-talet lät han skriva på dörren ”The strive to education is the obligation of every muslim, man and woman” vilket visar att skolan var öppen även för kvinnor. Efter ett tag kommer även Micke in på torget. Det är bara vi här. Magiskt!

Vi lagar plov och samsa hos Kursia

Hon kavlar ut degen tunt tunt med hjälp av en lång rundstav. Inte förrän hela den stora plattan är 1-2 mm tjock är hon nöjd. Hon rullar upp hela plattan på staven och viker den som ett dragspel när hon rullar av den igen. Så skär hon längder och rutor och visar oss sedan hur vi ska ta fyllning av vitlök, spenat, lök och potatis och vika till tortellini.

Vi är hemma hos Kursia och Rustam som bor på landet. Tillsammans med dottern Madina och svärdottern Lola lär de oss laga traditionella Uzbekiska rätter. När vi gjort klart pastaknytena friterar Lola dem gyllengula i en jättestor wokpanna i trädgården. Vi äter dem som plockmat medan vi lagar nästa rätt, köttfyllda piroger, Samsa. Under tiden eldar Madina med bomullskvistar i ugnen. Stora lågor slår upp ur ugnen som mest liknar ett upp och nervänt getingbo av lera. 300 grader ska det bli där inne. När lågorna lugnat sig och det glöder fint i botten av ugnen, böjer sig Medina över kanten, sträcker ner armen och sätter fast samsa och bröd på väggen. På stan kan man se kockar som verkligen sträcker sig långt ner i ugnen. Hängandes på kanten med hela överkroppen nere i ugnen, kastar de fast samsan på väggen längs ner. Ner och upp igen på ett par sekunder. För att inte själva bli grillade brukar de turas om. Här hos familjen på landet är ugnen mindre och den behöver inte fyllas hela vägen ner. Medan bröden och samsan gräddas fortsätter vi med huvudrätten plov. Plov är ris med kikärtor, russin och långkokt kött kryddat med kummin som lagas över öppen eld och äts till lunch av alla, varje dag. Kan låta enformigt, men de är väldigt glada i plov här. All maten är väldigt god och alla råvaror har de odlat eller fött upp på gården.

Bra tajming i Registan

Det är stor folksamling framför Registan och ett högljutt sorl. Själva torget har stängt sedan flera timmar och så här dags på kvällen brukar det vara ganska lungt här. Vi är på väg hem från en sen middag och blir nyfikna. Vi går dit och hör folk prata om en ljusshow. Vår guide säger att det är jättedyrt, inget hon eller hennes grupper någonsin haft möjlighet att se. Men hur kul kan det vara med belysning av byggnader, även om de är vackra. Vi funderar på att gå, men det är inte avspärrat och ingen verkar sälja biljetter. Vi går ner mot torget och hittar en bra plats ett par rader bak. En kvinna längst fram får syn på Mickes kameror och vill bli fotograferad framför byggnaderna. Hon vinkar till oss att komma fram. Micke tar några bilder av henne och sedan går hon. Plötsligt har vi fått den bästa platsen, längst fram i mitten. Så sätter showen igång. Istället för belysning av byggnaderna, som jag trodde, använder de byggnaderna som tre enorma filmdukar. Showen handlar om världens historia från big bang till nutid och den är på engelska. Effekterna är riktigt bra. När Djingis Khan kommer galopperade mot mig duckar jag. Det är så otroligt välgjort. Efter showen berättar guiden att hon hört att en viktig delegation är på besök i staden och det är därför de bjuder på föreställningen. Och vi bara råkade gå förbi på rätt dag och vid rätt tidpunkt.

På tåget mot Ferganadalen

Fjällen tornar upp sig runt omkring oss. Hitintills har vi rest i platt ökenlandskap, som periodvis varit bevattnat, men nu har vi lämnat låglandet och Tasjkent och reser upp mot Ferganadalen. Här är grönt och frodigt i dalen och på bägge sidor om tåget är höga snöklädda bergstoppar. Vi passerar ett jättestort dagbrott, där de bryter kol. På sidan av gropen kan man se de olika jordlagren. De varierar kraftigt i färg, från rött som i Afrika uppe vid ytan via ockragult och sandvitt i olika fält till kolsvart. Härifrån transporteras kol i vagn efter vagn vidare till kolkraftverken. Ett kolkraftverk ligger här nära brottet och vi passerade ytterligare ett lite tidigare längs spåret. Strax efter kolbrottet kommer vi till en stor damm med ett vattenkraftverk. Ovanför dammen har en stor sjö och vattenreservoar bildats av flodvattnet. I Uzbekistan äger staten all mark och familjer arrenderar sin mark. Så när staten vill bygga t.ex ett kraftverk så erbjuds eventuella familjer som bor där en motsvarande tomt på en annan plats.

Vi fortsätter resan i dalen längs floden. Med jämna mellanrum ser vi enskilda hus och små byar som klättrar längs bergväggarna. Det är vackert. Tåget svänger över floden och fortsätter rakt in i berget. Här ska vi åka i 19,2 km. Det är långt. Vill inte få stopp här inne med ett snöklätt fjäll över huvudet och ett tungt koltåg bakom oss. Det känns skönt när ljuset kommer tillbaka.

Efter tunneln ser jag flera vakter med gevär utspridda längs spåret. Jag kollar på kartan för att se om vi är nära gränsen och upptäcker att det finns en långsmal remsa av Tadzjikistan inne i Uzbekistan här nära oss. Undrar vad som finns där?

Om du vill bli gift – var snäll mot dina grannar

Hon har en riktig sagoklänning på sig. Kjolen står rakt ut från midjan och är lika vid som Askungens när hon går på bal. Det vita tyget glittrar av spets och pärlor och slöjan fladdrar lätt i vinden. Fotografen har hittat en bra plats. Hennes mörka hår och den vita klänningen gör sig bra mot den sandfärgade tegelväggen från 1500-talet.

I Uzbekistan börjar giftermål med att föräldrarna till en son tycker att nu är det dags. Han är då oftast 22 år. Vill han så hjälper de till att söka och har han redan en flickvän, frågar de om det är en bra flicka. När en lämplig flicka finns, skickar familjen ut spioner. Kvinnliga släktingar frågar grannar och lärare om det är en bra flicka, bra familj, inte röker, inte haft pojkvän, har skötsamma bröder, systrar. Det gäller att hålla sig vän med sina grannar. Vår guide berättar om en vän, som aldrig blev gift pga. av att grannarna ljög.

Om allt är bra bjuder hans familj hem hennes och bjuder på godis. Äter de av godiset så är det ett ja, men oftast smakar de inte, utan vill själva skicka spioner för att kontrollera honom först. Tycker de han är skötsam, så äter de av godiset nästa gång. Då tar pojkens familj ett bröd och bryter. Familjerna tar var sin halva och då är de förlovade. Sedan blir det möhippa och svensexa, men inget bus. Bruden görs vacker av sina vänner och brudgummen går på restaurang med sina vänner. En Imam bjuds hem för att genomföra en bröllopsceremoni och så ska de fotografera sig på olika kända platser och det är där vi får se bruden innan de ska registrera sig på rådhuset.

Därefter blir det stor fest för släkt och vänner. 300 personer är inte ovanligt. Som nygifta flyttar bruden hem till hans familj där hon bor i 40 dagar. Ofta kommer hon åkande på ett lastbilsflak tillsammans med hela sin hemgift, som kan vara möbler, tyger, husgeråd. Efter de 40 dagarna kan de flytta till något eget eller bo kvar.