Sulawesi

Is är inte bara kallt, det är tungt också

Isblocket måste väga 30-40 kg när han lyfter upp det på axeln och bär det fram till vagnen. Ytan smälter fort i värmen och blocket blir halt. Det gäller att inte tappa, så det splittras mot asfalten eller krossar en fot. De är tre som bär och fyller vagnen med block. Så börjar en fjärde person dra. Han har dragrep runt kroppen och pannan och får ta i rejält och luta sig framåt för att få vagnen i rullning. Isen ska längst ut på bryggan. Det har redan bildats en stor pöl under vagnen.

Framme vid båten lägger de en landgång för isen och börjar lyfta över blocken ett och ett till landgången. Landgången har kanter så att isblocken kan glida över till däcket själva. Där står två män och guidar isen med krokar mot en tredje man, som lyfter ner dem i ett lastutrymme. Det är stekande varmt här i solen, men männen som bär har huvtröja och handskar. Isen är ändå kall att hantera.

Vi är i gamla hamnen i Makassar. Hit kommer fiskebåtar för att sälja sin fångst. Isen är för nästa fisketur och ska hålla fisken kyld i upp till tre dagar. De flesta bor och har sin hemmahamn i skärgården.

Eld och småfåglar ger lycka inför operationen

Han står i svart kåpa och ber när vi kommer fram till templet. Bredvid honom står en kvinna och följer med i bönen. Framför dem har någon byggt två broar och fyra hus av ståltråd och klätt dem med dekorpapper i glada färger och guld. Så börjar han sjunga. Efter en liten stund kommer två män och lyfter tillsammans in broarna och husen i en stor container. Så tänder ceremoniledaren eld på broarna. Det tar eld snabbt och brinner kraftfullt. Stora flagor av brinnande papper yr ut ur containern och runt i rummet. Alla backar undan. Lågorna äter snabbt upp broarna och husen. Snart är bara ståltråden kvar som sakta kollapsar i glöden.

Vi är i Chinatown i Jakarta och besöker ett taoistiskt tempel. Broarna symboliserar långt liv och att gå mot en ny framtid. Kvinnans syster är sjuk och skall opereras imorgon, så ceremonin är för henne, en bön om lyckad operaration och snabbt tillfrisknande.

Utanför templet står en man och säljer burar överfulla med småfåglar, nittio st i varje. I ceremonin ingår även att släppa 180 fåglar fria. De tar inte många sekunder på sig att lämna buren.

Afternoon tea med 10 sorters kakor

Det ena fatet efter det andra med små paket av bananblad står framställda på två stora mattor på golvet. Vi blir visade att sitta ner på golvet. Familjen bjuder på riktig festmat, sådan man brukar servera på bröllop. Det är som snacks av sticky rice med olika sorters fyllning, banan, kokos, ris och råsocker. Här finns även bollar rullade i sesamfrön, ris eller kokos. Allt är fantastiskt gott.

Vi är hembjudna till vår guide Acho och hans fru Bias, som bor på landet. Huset ligger vackert mitt bland risfälten. Bias och hennes mamma har lagat mat hela kvällen igår och förmiddagen idag. Vi känner oss väldigt hedrade av att bli bjudna på så fin och traditionell festmat. Mitt på golvet sitter värdparet och serverar te och kaffe. De äter inte med oss. Så är det här, när man har gäster. Värdparet äter först när gästerna har gått hem. När vi går skickar de med oss några bananbladspaket till resan och så vinkar de hejdå från balkongen.

I Torraja handlar mycket om livet efter döden

Vi stiger upp tidigt och åker iväg till begravningen. Det har blixtrat hela natten och regnets smattrande på plåttaket har fyllt rummet. På ceremoniplatsen är det redan många människor, men det kommer att bli betydligt fler. Vi räcker över vår gåva och blir visade att sitta ner på hedersplatsen. De kommer med te och snacks till oss. En tandlös man i svarta kläder vinglar fram till oss och vill prata. Jag förstår inte vad han frågar, men berättar att vi tycker om Tana Torraja, platsen vi är på och sedan är vi bästa kompisar. Han visar var vi kan ta fina bilder och han vill vara med på dem alla. Fler gäster anländer och det är dags för oss att lämna plats till de riktiga hedersgästerna. De som är släkt med den avlidna.

Tre unga män börjar leda in vattenbufflar och grisar. Några tar foto tillsammans med en vattenbuffel framför kistan. Begravningar är väldigt centralt här i TanaTorraja och de firas under flera dagar med stora fester. En viktig del av ceremonin är att slakta vattenbufflar och grisar. Köttet fördelas sedan mellan gästerna. Det här är en förhållandevis liten begravning med ca 100 gäster, så de slaktar ”bara” åtta vattenbufflar och lika många grisar. Allt sker på ceremoniplatsen mellan gästerna och kistan. En mer intressant än angenäm upplevelse.

Det är svårt för en familj att ha råd med de kostsamma begravningarna och ibland får de spara pengar i flera år. Under tiden lever de tillsammans med sina avlidna släktingar och vårdar dem som om de vore sjuka. Först efter begravningen räknas de som döda.

De avlidna hänger på bergsväggen

Jag klättrar uppför en brant stentrappa längs med en hög bergvägg. Luftfuktigheten är hög och svetten rinner i pannan. Det droppar på mig från berget som hänger över mig. Jag tittar upp och får se gamla murkna kistor med benknotor och döskallar, som sticker ut eller kikar fram, där brädorna gått sönder. Kistorna är upphängda på bergväggen. Några benknotor har ramlat ut och ligger på marken, men huvudena har någon lyft upp och lagt på locken. Kistorna är överfulla med skelett och några har en rad med döskallar ovanpå. Man kan se att de en gång varit vackert dekorerade med utskurna mönster, men nu börjar de falla isär. En bit högre upp kommer jag till en grotta full med trädockor bakom gallerdörrar. De är i mänsklig storlek med stora vitmålade ögon, som lyser i det dunkla ljuset.

Vi är i Tana Torraja på Sulawesi och här hänger de upp sina avlidna i kistor på bergväggarna för att de döda inte ska hemsöka en efter döden. Varje person får en docka som själen kan flytta in i, och med ögon så att de kan se och övervaka sina släktingar. Andra gravar är uthuggna rakt in i bergväggen. Där står dockorna som på en balkong framför öppningen till varje grav och har fin utsikt över risfälten nedanför.

Vi vandrar bland risfälten

Hon står dubbelvikt i risfältet och skördar med en krokformad kniv och med en rishatt som skydd för solen. Ryggen och nacken blir snart trötta och hon får ta i för att skära av varje bunt. Hon samlar ihop en famnfull och bär bort till kanten av terrassen. Fötterna suger fast för varje steg. Så tillbaka igen och fortsätta. Bakom henne fortsätter terrasserna långt ner i dalen och framför henne upp mot kullarna.

Vi är i Tana Torraja och vandrar mellan risfälten under ett par dagar. Här är otroligt vackert. Regnperioden har nyss slutat och terasserna är gröna som bokskogar om våren. Kvinnan är inte ensam. Varje familj har sina egna terrasser. De sås vid olika tider för att sprida ut skörden i tiden. Den första såddens plantor är fulla med ris nu och det verkar bli en bra skörd.

Bufflar är stor business i Torraja

De blå ögon lyser vackert när tjuren tittar på pojken. Tillsammans med det vita ansiktet är det tecken på att tjuren tillhör den finaste sortens vattenbufflar. Solen steker över marknadsplatsen, där flera tusen vattenbufflar är samlade. Några sprutar med vattenslang för att svalka djuren, men det når inte till pojkens plats. Han tvättar sin buffel med vatten från en hink istället, och borstar den fin. Han är ändå glad för sin plats nära bänkraderna med solskydd. Där syns hans tjur bra. Det har samlats mycket folk nu och det märks att marknaden inte bara handlar om att köpa och sälja. Här träffar man släktingar och vänner också. Det pratas och skrattas från bänkraderna. Vattenbufflarna ska väljas med omsorg. Det är viktigt att de passar för den avlidna. Även barnen är med. Jag ser även en kvinna som sitter på en av bänkarna och friterar bananer i en stor wokpanna till försäljning.

Vi är på buffelmarknad hos Torrajafolket. Marknaden hålls bara en gång per vecka, och det är idag. Tidigare användes vattenbufflarna på risfälten, men sedan ”metallbufflarna” kom, används vattebufflarna bara till begravningar. Familjerna får inte riktigt välja vilka vattenbufflar de vill. Endast de som tillhör den högsta klassen hos Torrajafolket får köpa de blåögda bufflarna.

I Torraja växer det så det knakar

Hon står på en bräda, som påminner om meden på en gunghäst. Med en fot i vardera änden på brädan, gungar hon fram och tillbaka över kaffebönorna, så att de krossas. Bönorna ligger utspridda på en presenning och hon gungar sig fram över dem. Det är en balansakt. När fruktköttet kommer ut blir det halt och hon får ta hjälp av en trästav för att inte halka. Hennes lilla dotter sitter vid sidan av och tittar på. Ibland tar hon lite av det söta fruktköttet och stoppar i munnen.

Här i Tana Torraja är jorden väldigt bördig och klimatet gynnsamt för växter av alla de slag. Vi ser otaliga olika fruktträd som växer vilt i skogen, kaffe, kakao, litchi, papaya, banan, citrus och mycket mera.

Och vill man bygga ett nytt hus, växer utmärkt virke, mahogny, siren och jackfruit mm runt knuten. Vi passerar ett husbygge i skogen. Det är ett traditionellt hus med båtformat tak och mycket sniderier och utsmyckningar. Än så länge har bara skelettet kommit upp, men man ser tydligt den båtliknande formen. Jag ser också att det är rejält byggt med riktigt fint virke.

Bakgatorna i Rantepao

Vi promenerar bland bakgatorna i Rantepao. Jag tycker det är spännande att se hur det ser ut bortanför huvudgatan och hotellen. Vi hinner inte gå många hundra meter innan vi kommer till små trädgårdar med fruktträd, kryddor och blommor. Tuppar springer fritt med katter och hundar, men hönorna bor i bur. Troligen för att familjen ska hitta äggen. Barnen är ute och leker och det är en mysig stämning. Vi kommer till en liten trång butik med massa skor utanför. Vi blir nyfikna och går in. Här kan man välja tyg och få uppsytt en traditionell dräkt. Det är kraftiga tyger, som kommer hålla länge.

Vi går vidare och får syn på något som påminner om en skeppssättning, med enorma stående stenar, på en kulle. När vi kommer närmre ser vi att stenarna står i rader, snarare än i en skeppsform. Det är vackra stenar, monoliter, som på olika sätt formats av naturen. Den största är 4-5 m hög och säkert nästan lika mycket under jord. Här finns ingen skylt, så jag tar ett foto och frågar Google och får upp Bori Parinding, ett förslag till Unesco världsarv i närheten. Det är det inte, men det är ett liknande gravfält från 3000 före Kristus. Det ligger väldigt vackert med utsikt över byn och bergen. Och när stenarna restes för 5000 år sedan såg man även floden. Lite hisnande att de stått här så länge.

Vi blir spontant inbjudna på bröllop

Han ler med hela ansiktet och torkar bort svetten som rinner i pannan med en näsduk. Kläderna glittrar i guld, där han står bredvid sin brud uppe på podiet. Hon är lika vacker som kläderna hon bär. Klänningen och huvudbonaden är täckta av ”diamanter” i blommönster. Jag har aldrig sett något liknande. De glittrar verkligen och de ser så genuint lyckliga ut. En efter en passerar gästerna dem på podiet för att lämna en gåva och gratulera. Vi ser kluster av kvinnor i likadana klänningar och kluster av män i likadana dräkter. De med samma kläder är släkt med varandra, så man lätt kan se vilka som hör ihop. Samma är det med hans och hennes närmsta familj.

Vi är spontant inbjudna på ett muslimskt bröllop, som vi passerade i en liten ort längs vägen. Vår guide hoppade ut och frågade och de blev jätteglada av att få så långväga gäster. Vi får också gå upp på podiet och lämna gåva och gratulera brudparet. Sedan blir vi visade att sitta ner tillsammans med brudgummens familj och blir bjudna på jättegod bröllopsmat. Det bästa vi ätit här på Sulawesi hittills. Alla är vänliga och ler mot oss. En fantastisk upplevelse.

En riktig kakaomachete

Knivbladet blänker i solen. Han slipar omsorgsfullt, sköljer med vatten, provar skärpan, slipar lite till. Det här har han gjort många gånger förr. Vänta lite, säger han och springer iväg till ett kakaoträd i närheten. Han beskär det med van hand. Det går undan och varje snitt sitter precis där det ska. Han knackar på en gul kakaofrukt och skördar den. Att skörda kakaofrukter är ett precisionsjobb. Skär man fel kommer inga nya blommor där. Vi får smaka. Fruktköttet är sött och gott. Sedan räcker han över kniven till mig och binder fast den runt min midja på samma sätt som han själv bar den nyss.

Vi är hos en kakaobonde på Sulawesi och jag har precis fått köpa hans machete. Han är lika glad som jag. Han får pengar till en ny och jag får hans välanvända. En riktig kakaomachete.

Skatbo av elledningar

Elledningar är spännande i Asien. I många städer har jag sett det ena skatboet efter det andra med ledningar kors och tvärs, men här längs de slingrande och kuperade vägarna i djungeln är det spännande på ett nytt sätt.

Ofta står 5-6 olika elstolpar bredvid varandra med parallella ledningar. Vi passerar den ena stolpen efter den andra som har vält och lutar mot de andra ledningarna eller in i ett buskage. En elstolpe framför oss lutar långt ut i vägen, så att vi får köra runt. En bit längre fram försvinner ledningarna in i grönskan och kommer ut först 10 m senare. De flesta hänger långt ner intrasslade i grönskan, några ända ner till marken. Framför sina hus och infarter har de boende satt upp extra stöttor för att lyfta upp ledningarna så att de kan köra in på sin tomt. Vi kommer till en sväng där alla ledningar går över vägen till andra sidan. Ett par av dem hänger oroväckande långt ner. Vår skickliga chaufför bromsar in och parerar så att ledningarna inte fastnar i busstaket. Ledningarna ser dock isolerade ut, men inte överallt. När en ledning gått av, vilket hänt lite här och där, skalar och tvinnar de ihop ändarna helt öppet, ibland nära marken. Det måste vara svårt att underhålla elnätet här, med tanke på hur snabbt och högt allt växer.

Bajaufolket kan stanna 13 min under vattnet

Han dyker ner djupt längs med korallväggen, så ställer han sig där, rakt ut från väggen och spanar ner i djupet. Han står länge, utan att andas, med harpunen redo. Det är en vacker vy. Solens strålar från ytan, korallerna, alla färgglada småfiskar och så dykaren i mitten med sitt långa spjut. Så får han syn på en stor fisk, dyker ännu djupare efter den, siktar och skjuter. Det är en träff. Han halar in pilen och börjar simma mot ytan. Det är otroligt hur länge han kan hålla andan. Själv har jag andats minst tio gånger, där jag legat nära ytan och spanat ner. Han visar stolt upp sin fisk och gör tummen upp mot mig. Jag ger honom tummen upp tillbaka. Han har hemmagjorda simglasögon av trä och glas. De är noggrant utskurna för att passa mot ögonen och hålls ihop med en fiskelina mellan ögonen och gummi runt huvudet. Han andas några gånger och så dyker han ner igen. Jag hänger på.

Vi är hos Bajaufolket på Kabalutan och har fått följa med en dykande fiskare ut på morgonen för att jaga fisk. Hans fru är med och paddlar efter honom i båten. Hon har en stor kinahatt på huvudet som skydd mot solen och hon sjunger medan hon paddlar. Det är mysigt.

Jago – Ett liv under vattnet

Det lilla torget är fullt av folk. Alla sitter ute framför sina hus i den varma kvällen. Man pratar och umgås. Barnen springer runt och leker och skrattar. Ett par busiga småpojkar bär på var sin tupp, som de vill ska fäktas med varandra. De släpper ner dem på marken, men tupparna är inte intresserade utan springer åt var sitt håll.

Mitt på torget pågår en volleybollmatch mellan två herrlag. Planen upptar nästan hela torget och bollen hamnar ofta på taken omkring och studsar tillbaka eller så hjälper någon av alla som sitter utanför sitt hus till att kasta tillbaka den. Det gäller att hänga med i spelet, så man inte får bollen på sig. En stor anka går in på planen, utan att bry sig det minsta om spelet. Den blir snart bortjagad.

Vi går vidare och kommer ut i till ett område med enklare hus och bryggor i stort behov av renovering. Jag får syn på en äldre man som sitter utanför sitt hus och bygger på något. Det visar sig att det är Jago, öns kändis. Han är den äldsta fridykande fiskaren på ön och han har varit med i en BBC-dokumentär (Se den på Youtube). Han poserar gärna för foton med sin harpun och sina traditionella träglasögon, men han dyker inte längre. Nu tillverkar han paddlar och simglasögon i trä.

Det är väldigt mysigt att promenera runt här på Kabalutan på kvällen. Överallt händer det saker.

Simma i hummerburen

Han tar på sig handskar och simglasögon, så hoppar han barfota rakt ner bland humrarna. Vår guide tycker det är läskigt bara att titta på. Vi tittar ner genom hålet i bryggan. Han har byggt en bur av fiskenät som han förvarar humrarna i. Han tar upp en. Den är vackert mönstrad i blått, grönt och orange och har inga klor. Det förklarar hur han vågade hoppa i. Vi köper 6 st av honom och tar med till familjen vi bor hos. De har inte lagat hummer förut. Vi visar hur de ska koka upp saltvatten och lägga i humrarna med huvudet först i det kokande vattnet. Efter 20 min är de vackert röda och vi äter dem till frukost. De är jättegoda, men familjen vill inte smaka. Här på Kabalutan äter de inte hummer utan säljer dem till stan. Samma är det med sjögurkor. De fångar och torkar och säljer till kina, men själva äter de inte.

Tänk om huset välter

Vi vaknar av att det bankar utanför fönstret. Män ropar till varandra och det plaskar i vattnet. Vi kikar ut. Ett flertal män med simglasögon jobbar med att sätta upp pålar i vattnet. Någon dyker ner och gräver ett hål i botten. Andra hjälps åt att dra pålen på plats med rep och så klättrar en gubbe upp i pålen och börjar gunga den fram och tillbaka. Efter någon minuts våldsamt gungande och tjoande är de nöjda. Dags att sätta nästa påle till husgrunden. Vi förstår inte hur det kan bli tillräckligt stabilt.

I natt blåste det kraftigt och familjen vi bodde hos vågade inte sova. Vi däremot visste inte hur ostabila husen här är, så vi sov gott och det gick ju bra.

Simglasögonen av trä och väskor av godispapper

Jag går en promenad tidigt på morgonen och frågar Rifal, pappan i familjen vi bor hos, om jag kan få se hur det går till när de tillverkar olika saker här på ön. Han känner alla och vi går till en man som tillverkar de traditionella simglasögonen av trä, fönsterglas, gummi och fiskelina. Det är spännande att se. Jag fotograferar hur han gör. Han är lika nöjd med uppmärksamheten, som jag är över att få fotografera honom.

Vi går vidare och kommer till en kvinna som tillverkar traditionella väskor av godispapper. Ett mycket bra återbruk av skräp. Hon är snabb och skicklig, men det tar henne ändå en halv dag att tillverka en väska. Jag köper en gul av henne efter att jag fått fotografera när hon arbetar.

Vi ser en man som bygger en traditionell träbåt. Han hyvlar utsidan, så att senaste brädan han satte dit passar med de tidigare. Varje bräda är pluggad i den tidigare. Den blir fin.

Vi går vidare och ser en man som reparerar en dieselmotor. Eftersom elen är sporadisk på ön är det viktigt att kunna reparera, så de klarar sig när strömmen är borta. Han tycker det är lustigt att jag vill fota något så vardagligt.

Vi går vidare och kommer till några familjer som fångar och torkar sjögurkor för export till Kina. Det verkar lönsamt för de har ett av de finaste husen på ön.

Sedan måste vi återvända för att hinna hem till frukosten som Windi håller på att laga åt oss.

Tusentals maneter i lagunen

Maneterna simmar långsamt i det varma blågröna vattnet i riktning mot solen. Jag flyter bredvid och bara förundras över vad jag ser. Det är tusentals maneter i den lilla marina lagunen. De påminner om våra brännmaneter, men är rundare i formen. De flesta är orangea i lite olika stark färg. Färgen kommer av att de lever i symbios med små alger inne i sin vävnad. Ju fler alger desto starkare färg. Solens strålar ger energi till algerna, som producerar socker till maneten. Så de är självförsörjande och har därför kunnat överleva isolerade i den lilla lagunen ända sedan den skärmades av från havet, vilket skedde för 3 000-10 000 år sedan. Utan fiender har evolutionen gjort dem ofarliga för människor och därför kan jag simma runt här och bara njuta av utsikten. Jag simmar mot bortre delen av sjön. Där är vattnet lite klarare, men fortfarande grumligt av plankton. Jag får syn på en liten blå manet. Den har stark blå färg. Snart ser jag fler blå maneter. Det är fortfarande flest av de orangea maneterna, men nu börjar jag notera variationer. De har många och tydliga vita prickar längs kanten mot trådarna. Plötsligt ropar guiden på mig. Alla andra har gått upp. Hur kunde tiden gå så fort.

17 personer i en liten båt

Vi är mitt ute på havet mellan Togeanöarna och Sulawesi i norr. Avståndet är lika långt som mellan Göteborg och Fredrikshamn, men istället för en stor danmarksfärja, sitter vi 17 personer inpackade i en liten ranglig båt med två utombordsmotorer. Vi och vår packning kanske stabiliserar båten något. I natt var det ett rejält åskoväder och vi ser fortfarande stora regnmoln på avstånd och en stund skymtar en regnbåge. Havet är trots allt ganska lugnt. Nu börjar vi ana land framför oss, medan öarna vi lämnat bakom oss inte längre syns. Jag tänker på den indiska gurun som sa. ”Det ger inget att oroa sig över det du inte kan påverka.” Så jag slappnar av, låter vinden blåsa i håret och njuter av värmen och utsikten.

Sätt inte fötterna i valhajens gap

Båten ser ut som en kajak med utriggare och tak. Vi klättrar i och blir utpaddlade 30 m från stranden. Så stannar han som paddlar och bankar med en pinne på skrovet. Vi sitter kvar och undrar vad som händer. Varför har vi stannat här? Vi har ju knappt lämnat stranden? Är det något problem? Jag ser att en man i en av de andra båtarna hoppar i och tänker att då gör väl jag också det. Jag stoppar i fötterna och funderar på hur jag ska hoppa i, när jag får syn på ett jättegap precis vid mina fötter. Valhajen som gapet tillhör, har helt klart sikte på min fot Den suger in massa vatten. Det bildas som ett litet vattenfall rakt ner i gapet. Sedan kommer allt vattnet ut igen. Jag väntar tills den passerat så hoppar jag i. Väl i ser jag ytterligare en valhaj i det blå djupet under mig. De är otroligt vackra, grå med vita prickar och 5-6 m långa. Mjukt glider de fram. Svänger stjärtfenan fram och tillbaka. Det är kraft i rörelsen och ändå är de så smidiga. Snart är det fyra valhajar omkring oss. Det känns helt overkligt att simma runt här tillsammans med dem.

För några år sedan öppnades en räkfabrik här och snart upptäckte de att valhajarna sökte sig hit för att äta renset från fabriken. Först var det bara en, men sedan har det blivit fler.

Vi är en av 6 båtar här, så totalt är vi 18 personer i vattnet. Det är lätt kaotiskt när alla vill se hajarna på en gång, men efter en stund har alla sett och en efter en klättrar de upp i båtarna igen. Själv har jag svårt att få nog och till slut är det bara jag och tre stora valhajar kvar. Det är helt fantastiskt. En av dem har även ett par sugfiskar som hänger fast på ryggen. Trots att vi är så nära stranden, är vi precis vid en korallvägg, med ett otroligt djup bara några meter ut. Det gör att jag får känslan av att befinna mig ensam mitt ute i havet omgiven av valhajar och ett stort stim med gulblårandiga angelfish. Magiskt!

Alfahannen har tuppkam

Vi smyger fram genom regnskogen för att inte skrämma dem. Det är svårt. Alltid är det någon som trampar på en kvist eller får några löv att rassla till. Aporna hoppar mellan grenarna eller skuttar fram på marken framför oss. Vi ser mest ryggar, men efter ett par hundra meter har alfahannen insett att vi inte är någon fara och de stannar till så vi får vara med. Det är fantastiskt, som att bli hembjuden till en släktträff. I mitten sitter alfahannen och har koll på läget. En mamma ammar sin bebis. Bebisen griper fast stadigt i sin mammas päls. Han tittar nyfiket upp på mig, för att sedan gömma sig under hennes arm, men snart tar nyfikenheten över och han tittar fram igen. Han är otroligt söt. Förutom att amma, passar mamman på att plocka loppor ur pälsen på en annan hona och stoppa i munnen. Flera andra gör likadant. De lite större barnen skuttar runt i träden och leker med varandra. Hittar frukter att äta. Slåss lite om frukten och skuttar vidare. Alfahannen har en svart tuppkam av päls på huvudet. Han lutar huvudet bakåt, gäspar stort och visar alla tänderna. Jag får känslan av att han vill visa oss vem som bestämmer här. Och han lyckas, de huggtänderna vill jag inte bli ovän med.

Apfamiljen vi besöker är Celebesmakaker och de finns bara här på norra Sulawesi och några småöar i närheten. De är helt svarta och har väldigt platt ansikte. För att inte riskera att smitta dem med något virus får vi inte gå närmre än 5 m eller spotta i skogen. Att svetten rinner som floder kan vi däremot inte göra något åt.

På vägen tillbaka stannar vi vid ett ihåligt träd. Det börjar skymma och rätt vad det är ser vi ett par stora runda ögon som kikar ut på oss. Så kommer en liten arm och ett ben. Det är ett spökdjur, Tarsius. Den klänger sig fast runt öppningen i trädet och spanar ut. Otroligt söt.

Illegal guldbrytning

Vår guide berättar att vi ska besöka en by som gör keramik. Det låter intressant och jag ser krukor, muggar, fat och karaffer framför mig. Vi kommer fram till byn, men ser bara stora klumpiga, ganska fula skålar. Alla är likadana. Varje trädgård är full av samma modell, som ligger på tork i solen. Vi ser minst tusen. Jag förstår inte vad de ska användas till, men om så här många kontinuerligt tillverkas, måste det finnas ett stort behov. Jag frågar vår guide och han börjar prata om guld. Först förstår jag ingenting. Sedan börjar det klarna. Här på norra Sulawesi finns guld och det är många som ägnar sig åt småskalig illegal guldbrytning. Kärlen används för att tvätta den krossade malmen, tillsätta kvicksilver, som bildar ett amalgam med guldet. Amalgamet separeras ut och upphettas så att kvicksilvret avdunstar och guldet blir kvar. Det är inte bra. Kvicksilverångorna är giftiga att andas in under processen och resten hamnar i floder och hav, där det förstör ekosystem och dödar djur. Giftet ansamlas i fisk och vidare till människor. Så ledsamt att det kan pågå utan att myndigheterna lyckas stoppa det

Fladdermus till middag

Jag får syn på en disk med små råttliknande djur, som jag inte kan placera. De ligger på rygg och visar tänderna. När jag kommer närmre ser jag en hög med stora vingar bredvid och förstår att det är fladdermöss.

Lite längre fram hänger en uppsprättad pytonorm på en krok. Den är minst fyra meter lång.

Vi ser även vildsvin och skogsråttor.

Stora delar av Sulawesi är muslimskt, men här på norra Sulawesi, finns Minhasafolket, som är kristna. Inom islam finns regler kring vad man får äta. Därför har mycket av den traditionella matkulturen bestående av vilda djur försvunnit. Men här har den levt kvar. Dock är det inte vardagsmat. Vilt kött lagas bara till vid festliga tillfällen, som bröllop och begravningar. Marknaden för vilt kött, som vi besöker är den enda kvarvarande i sitt slag.

Vi går vidare bland stånden på marknaden och kommer till frukt och grönsaksavdelningen. Här finns ett enormt utbud av exotiska frukter, grönsaker och blad. Flera sorter har jag aldrig sett förr. Alla försäljare hälsar glatt på oss och vill gärna vara med på bild. Det är mysigt.

På fiskavdelningen ser vi några riktigt stora fiskar, Black Merlin. De lär vara en av värdens snabbaste fiskar, som kan simma i över 100 km/h. Även om försäljarna ser att vi är turister, som mest är nyfikna och inga stora kunder berättar de gärna stolt om sin fångst och sina varor. Det är mysig stämning på hela marknaden. Försäljarna har trevligt ihop och kunderna är glada. Jag älskar lokala marknader