Namibia

Vi träffar Queen Elizabeth

Vi har kört länge. I tre dagar har vi varit på väg norrut. Kört längs långa spikraka vägar genom det torra, heta ökenlandskapet. Nu närmar vi oss äntligen staden Opuwo. Här ska vi förhoppningsvis hitta vår guide, Jouana. Fram tills för 4 veckor sedan hade vi kontakt, men så plötsligt slutade hon svara. Vi vet att täckningen kan vara dålig ute på landsbygden, men en månad är lång tid.

I en tidig kontakt med Jouana nämnde hon ”Cultural centre”, men det finns inte på kartan och vi letar utan framgång. Till slut stannar vi vid ett torg, för att äta. Jag ser några försäljare med Himba kläder och frågar om de känner Jouana. De skakar på huvudet. Jag frågar vidare utan napp. Så får jag en ide och tar upp Jouanas Facebookbild. ”Beuty” säger de och nickar. ”She is in Windhoek”.

Nej, tänker jag. Det var ju där vi startade för tre dagar sedan. En äldre dam säger ”I call”. Vad hjälper det tänker jag. Efter en lång stunds skrikande i telefonen räcker hon över den till mig. Jag hör en röst i andra änden, men jag hörs inte. ”Shout” uppmanar damen. ”My phone is bad” Jag skriker, men det hjälper inte. Jag lämnar tillbaka luren . ”Go wait at the restaurant” säger hon och vi går iväg.

När vi fått in maten kommer en ung tjej fram till oss. Hon är Jouanas yngre syster, Tjipena, och hon kan guida oss. Det visar sig att första kvinnan jag visade bilden för råkade vara Jouanas moster, Queen Elizabeth. Jouana heter egentligen Beuty, så därför visste ingen vem hon var. Hennes telefon försvann för en månad sedan. Allt är löst. Nu kan vi åka mot Himbabyn.

Himba badar i rök – inte i vatten

Hon sitter med benen runt en kon av korg och lägger kjolen över. Under konen har hon tänt på lite trä som ryker kraftigt. Röken är väldoftande och går upp genom konen och vidare till tyget och kvinnan för att döda bakterier och dofta gott. Efter en stund flyttar hon rökfatet till armhålorna.

Vi har blivit inbjudna i en hydda, där en kvinna visar hur de håller sig rena. Himba, Zemba och Ovahakaonafolken tvättar sig inte med vatten. De har bara vatten så det räcker till att dricka. Därför har de kommit på ett annat fungerade sätt att hålla sig rena. Vi har sett det tidigare hos nomaderna i Tchad.

Kvinnan visar även stolt upp sin säng, som är en byggd av grova grenar en bit upp i luften. Det vanliga är annars att sova direkt på marken på ett stelt koskinn. Antagligen lägger hon ett skinn på sin säng när hon ska sova också. Annars blir det nog väldigt ojämnt.

På golvet har hon en eldstad av några stenar och på väggen hänger hennes kalebasser, något enstaka klädesplagg och ett par smycken. De äger inte många saker här, men de har en stolthet i sin kultur och en gemenskap och närhet till glädje och skratt. De lever ett enkelt liv, men ingen behöver vara ensam och de lever bortom vår informationsstress. De har något vi har förlorat.

Vad gör en Himba-hövding lycklig?

Jag hör rytmiskt klappade en bit bort i byn. Det är de äldre barnen som har fest i den ljumma natten. På dagarna är det för varmt för dans, så det är efter middagen som byn lever upp. Vi sitter runt elden och pratar med hövdingen och hans familj. Kvinnorna är klädda i skinn och har långa flätor, inbakade i röd ockra. Även kroppen är insmord med röd ockra och de har många smycken av läder och metall. Vi frågar om det finns några traditionella berättelser som förs vidare från en generation till nästa, men då skrattar han och utbrister. ”Hur ska jag kunna komma ihåg vad jag hörde som liten? Nej, vi pratar om vardagshändelser.”

Han berättar om giftermål istället. Det är föräldrarna som väljer en man till sina döttrar, men alla har pojkvänner. Så länge föräldrarna inte ser när pojkvännen kommer eller går är allt ok. Om de hittar honom i huset hälsar de bara som vanligt. Därför måste pojkarna smyga till sina flickvänner utan att bli upptäckta. Han berättar hur det var, när han var ung. Hur uppfinningsrika de fick vara. Han ler med hela ansiktet när han berättar. Nu är han 60 år och hans egna barn är gifta. Skulle en ogift kvinna bli med barn, så räknas barnet som hennes pappas och barn är status. Vi frågar vad han tror skulle göra hans barn lyckliga och då berättar han att förr var många djur status, men nu är det för torrt. Att sköta om många djur är ett besvärligt liv, som är på utdöende i de allt mer torra markerna. Han vill istället att barnen ska studera och få ett bra jobb.

Jag tittar upp och ser att himlen är full av stjärnor och vintergatan lyser starkt. Månen är i kommande och ser ut som en glad mun på himlen. Jag ler också. Det är så fantastiskt att få bo här, mitt i Himbabyn, att sitta runt elden på kvällen och möta människor med en helt annan kultur än vår.

Vi gifter oss på Himba-vis

Jag få klä av mig allt utom trosorna. Så smörjer de in mig i fett och röd ockra. Ockran mal de från stenar de hämtat i bergen bakom byn. Hela jag blir röd. Därefter börjar de klä på mig. Jag känner mig som en prinsessa med två påklädare, men eftersom kläderna mest består av olika skinnremmar dekorerade med metall behöver jag verkligen hjälpen för att få det rätt. Först får jag en skinnrem runt höfterna. På den hänger de ett kortare skinn i volang på framsidan och ett större skinn med pälsen kvar, som når ner till knäna, på baksidan. Ytterligare ett väldigt tungt skinn dekorerat med mycket metall hängs på min rygg. Sedan får jag ett flertal olika smycken, även de av skinn och metall, och till sist en ännu tyngre huvudbonad med krona på toppen. Micke får nöja sig med en tygbit över de privata delarna och ett smycke runt halsen, men även han blir insmord med ockra och fett. Sedan är vi redo.

När jag går ut ur hyddan står Micke vid den heliga elden tillsammans med byns hövding. Den heliga elden är viktig. Där pratar Himbafolket med sina förfäder och får råd i svåra frågor. Själv tågar jag i långsam procession mot dem på led mellan hövdingens fru och dotter. Jag förstår spänningen de unga kvinnorna måste känna, där jag försöker få en skymt över axeln på kvinnan framför mig.

Det vi nu får vara med om är ett traditionellt Himbabröllop. Det är jag och Micke som gifter oss enligt deras kultur. Hövdingen välsignar oss och berättar att det är första gången de har ett traditionellt Himbabröllop med turister. Han tackar för att vi respekterar deras kultur och vill göra det här. Själva är vi tacksamma för att få möjligheten. Efter ceremonin, där ingen av oss uppfattade att vi svarade ”Ja”, (det är tydligen ingen viktig del av bröllopet) blir det fest med dans till rytmiskt klappande och stampade. Som nygifta har vi en central roll i dansen också.

Nu ett par timmar senare sitter vi runt elden och väntar på bröllopsmiddagen. Ovanför oss lyser stjärnorna klart. Ikväll blir det festmiddag med både vitlök, cayennepeppar och makaroner. Det har de aldrig ätit förr. Normalt äter de bara majsgröt med socker till alla måltider, utom vid fest, då adderar kyckling och lök. Men vi gillar att gå lite utanför komfortzonen. Idag tar vi med oss Himbafolket på ett äventyr med vitlök och pasta också. Och de gillar det.

Hereo – klädda i mode från 1907

Vi viker av från grusvägen och kör upp mot Hererobyn. Det är gyttjigt efter senaste regnet och på flera ställen har vägen sköljts bort eller rasat. Väl uppe i byn är vägarna smala och kantade av stora stenar. Jag får hoppa ur och guida Micke, så att vi kommer mellan stenarna. På ett ställe får jag klättra upp på sidan av bilen och lyfta en stor trädgren för att vi ska kunna komma under. Väl uppe i byn blir de väldigt överraskade av vårt besök. De har aldrig haft turister här förut. De hämtar genast alla damer i byn och så sätter vi oss i skuggan och pratar.

Hererokvinnorna är klädda i färgglada långklänningar, med puffärmar, stor volang i midjan och trekantig hat med löshår under. Modet kom hit med de tyska kolonisatörerna i början av 1900-talet. Innan dess var de klädda som Himbafolket.

Vi pratar om allt möjligt. De är väldigt intresserade av av oss och vi får berätta hur vi träffades och hur vi gifte oss. Vår guide översätter. Det blir många följdfrågor, skratt och förvånade miner. Så berättar de om hur deras bröllop fungerar. En intressant detalj är att när brudens familj ska fråga om en man till sin dotter, så ska alla kvinnorna krypa på knä i sina långklänningar fram till huset för att visa vördnad för hans familj och samma gäller på själva bröllopet. När jag frågar om de inte förstör sina fina långklänningar då, nickar de.

Vi visar bilder från Sverige på snö och berättar om hur barnen leker i snön. Det tycker de låter kul, men kylan, mörkret och fruset vatten verkar besvärligt, och att skotta sig fram till dörren. De har svårt att förstå att vi firar att solen står som högst på midsommar. Skugga är ju så mycket skönare än stekande sol. Det de gillar allra mest är en bild på en vitsippsäng i skogen. Att det spontant kan blomma så vackert händer inte i deras karga ökenlandskap. Vi sitter länge och pratar och turas om att fråga och svara. De har nära till skratt och vi har väldigt trevligt tillsammans.

Dans och sång i natten

Den flerstämmiga afrikanska körsången fyller luften. Vi sitter i ring i mörkret. Vi och tio Hererokvinnor i den lilla byn. Solen har gått ner och kvällsvinden svalkar oss. Det är skönt efter dagens hetta. De stämmer upp en ny sång. Känns så lyxigt att sitta här och få en helt egen gospelkonsert. De är riktigt duktiga och i mörkret blir sången ännu tydligare eftersom inga synintryck stör.

Så blir det vår tur. Vi sjunger ”En vänlig grönska” och den tycker de är fin. Vi fortsätter med Bellman, men den får inte samma gehör. De lär oss en sånglek, där en dansar i mitten med en pinne och när versen är slut lämnar de över pinnen till nästa person som får dansa i mitten. Vi är med. Det blir mycket skratt när vi dansar. Vi sitter uppe länge och sjunger och har roligt tillsammans.

En dragkamp mellan att vara barn eller vuxen

Hon sitter på sanden. I knät har hon tre kompisar som håller i henne. Ett flertal unga kvinnor sliter i kompisarna, som dock gör allt för att vara kvar. När en tjej slits loss av de unga kvinnorna försöker hon genast ta sig tillbaka och hålla kvar sin vän. Det hela ser rätt våldsamt ut och bredvid i sanden ligger en av hennes vänner och gråter högt med ansiktet ner i sanden. Till slut efter mycket kämpande vinner de unga kvinnorna striden och tjejen släpas i armarna till sin vän, så ligger de och gråter högt tillsammans.

Vi är i en Ovohakaonaby och vi har turen att komma mitt i en ceremoni, där tre unga tjejer ska bli kvinnor. Det vi just får uppleva är när tjejens kompisar, som fortfarande är barn, försöker hålla kvar henne i barndomen, medan unga kvinnor kämpar för att få över henne till de vuxna. Gråten när de lämnar barndomen är spelad, men kampen är riktig. De kämpar verkligen med allt de har. Runtomkring hejar hela byn på. Kvinnorna vinner dock alltid och då slutar kampen.

Sedan blir det fest i hela byn. En ko slaktas, hembryggt vin plockas fram och det blir traditionell dans. Vi hör att festen pågår medan vi fixar middag. Strax ska vi gå bort och delta i festligheterna igen. Imorgon kommer tjejerna att få en ny frisyr som markerar att de nu är vuxna.

Flykten från Angola

Vi sitter och tar det lugnt efter middagen när en äldre man, Muandjulikisa tjofwa, kommer fram och pratar med oss. Det visar sig att han kom hit från Angola för väldigt, väldigt länge sedan. Han är nu 86 år, men då var han kanske tio (i slutet av 40-talet). Det var hans pappa och farbror som startade byn vi nu är i. Hans äldre bror är den nuvarande hövdingen. När de flydde från Angola simmade de över Kunenefloden. Om någon båt eller gränsvakt kom fick de gömma sig under ytan. Han var tvungen att lära sig simma på vägen. Så började de söka efter en bra boplats och kom hit där byn ligger idag. Sedan fick de vandra tillbaka, ta sig över floden, hämta familjen, fly över floden igen och vandra hela vägen tillbaka hit (minst tio mil enkel väg). Alla som tillhör Ovahakaona har kommit hit från Angola. Så även om Namibia också var koloniserat och kämpade för sin frihet, först från Tyskland och sedan från Sydafrika, så tyckte de det var bättre än Angola. Mannens namn, Muandjulikisa tjofwa, betyder ”You shot me”. Han vet inte varför han fått sitt namn, men det skulle kunna hänga ihop med kriget.

Vi har bara smutsigt vatten att dricka

Hon balanserar en 25-liters dunk med vatten på huvudet och bär ett barn (ca 10 kg) på ryggen. Det är 40 grader i skuggan och hon är på väg upp från vattenhålet över den steniga torra marken. Bredvid henne går två kvinnor till med lika mycket vatten på huvudet och en av dem med en bebis på ryggen. De går och småpratar och skrattar, som om de alls inte bar tungt och långt (2 km enkel väg). Kvinnorna här är otroligt starka. Varje dag går de till vattenhålet och hämtar vatten. De lite större barnen följer också med och hjälper till att bära, när de inte är i skolan. Idag gör även vi det. Vi får bära 5 liter vatten. Det motsvarar ungefär vad en 10-åring bär, men ibland bär barnen två dunkar var, en på ryggen och en på huvudet.

I den här byn hämtar byborna sitt vatten i ett vattenhål dit även djuren kommer för att drick. Vattnet är brunt och luktar illa. I de andra byarna vi besökt har de haft rent fint vatten, som pumpas upp från borrhål. Hoppas att det snart kommer till den här byn också.

Blir det en liten Himba-Kajsa eller Himba-Micke?

De klappar intensivt och stampar i takt. En kvinna börjar sjunga några rytmiska toner. Jag tror det är en uppmaning till någon i cirkeln, för strax efteråt dansar en av kvinnorna in i mitten av cirkeln, roterar med armarna, som om hon hoppade hopprep, medan hon fortsätter att stampa i takt. Hon avslutar med att hoppa högt samtidigt som hon snurrar runt så att kjol, smycken och de tjocka ockrainsmetade flätorna flyger. Sedan återvänder hon till sin plats och någon annan dansar in i mitten. De skrattar och ler med hela ansiktet. Efter en stund drar en av kvinnorna in mig i mitten. Min dans leder till mycket skratt. Micke får fortsätta efter mig och när han gör en gest och låtsas svänga med håret, jublar de alla.

Vi är i en by där Himba, Herero och Zemba bor tillsammans och nu vill de tacka oss för att vi kommit och hälsat på och för vårt intresse för deras kultur. Det märks verkligen att de älskar att dansa och sjunga för de håller på i 45 minuter i värmen och ändå vill några inte sluta. Så härliga!

Innan vi åker säger en höggravid kvinna att hon ska döpa sitt barn efter oss. Karin om det blir en flicka och Mikael om det blir en pojke. Vi känner oss så hedrade.

Drottningen och stinsen

Hon står böjd över gropen i marken med glödande kol inne i det lilla, lilla plåtskjulet. Hon flyttar runt kolbitarna för att sprida ut värmen. Det är ett varmt jobb. Hon torkar svetten ut pannan och ställer ner sex formar med färdigjäst deg. Sedan lägger hon över en plåt med glödande kol. Även de sprider hon ut för jämn värme. Det här är en traditionell Hererougn och varje morgon stiger Tjiveze Kakurirue upp tidigt och bakar bröd som hon sedan säljer till byborna och förbipasserande nere vid vägen. Man märker att hon är en affärskvinna. -Kan inte vänta på att männen tar hem pengarna, säger hon.

I natt har vi bott utanför hennes hus i Hererobyn. Igår eftermiddag fick jag prova hennes Hererokläder. Varken modellen på underkläderna, i många lager eller själva klänningen har ändrat sig sedan början av 1900-talet och kläderna är väldigt varma. Micke fick också låna en kavaj och hatt. Han såg ut som en ståtlig stins. Dom tyckte vi var jättefina, så vi fick posera och bli fotograferade. Dom uppskattade verkligen att vi ville prova att vara Herero för en stund.

Hur många getter har ni?

Det åskar och blixtrar i flera riktningar omkring oss, men än så länge på avstånd. En liten bit ifrån oss, mellan hövdingens hus och den heliga elden, sjunger och dansar Himbakvinnorna för att regnet ska komma till byn. Det är väldigt trevligt att se och lyssna till. Men själva håller vi i hemlighet tummarna för att regnet ska dröja lite till, så vi hinner grilla klart vår middag. Blöt slocknad grillkol och rå kyckling har vi redan provat. Regnet närmar sig och det blåser upp. Den torra sanden yr överallt och vi försöker skydda maten från damm och elden från att slockna. Det kommer några regndroppar. Himbakvinnorna jublar. Men det blir inte mer. Vi hinner både grilla klart och äta.

Sedan sitter vi tillsammans runt elden och pratar. Himbakvinnorna börjar frysa, medan vi njuter av att det äntligen är lite svalare, 25 grader. Jag kommer på att vi har ett par fluffiga fleecefiltar med oss, ifall det skulle bli kallt. Jag hämtar dem i bilen. De är röda med vita snöflingor på. Jag ger dem till Himbakvinnorna. De jublar och dansar av glädje. Sen sveper de in sig och myser.

Hövdingen frågar hur många kor och getter vi har. Inga, svarar vi. Vad har ni för djur då? Han ser chockad ut när vi bara har en katt. Här mäts rikedom i djur, samt många barn och fruar. Micke har inga djur, bara en fru och två barn. Ändå har han en stor kamera och rund mage. Det går inte ihop.

Kvinnorna frågar om mjölkning i Sverige, om vi brukar hjälpa till att mjölka och vad vi gör med mjölken. Vi berättar om mjölkningsmaskiner dit korna går själva när de vill bli mjölkade. De spärrar upp ögonen och diskuterar livligt. Är det möjligt? Det blir många följdfrågor. Plötsligt avbryts vi av att regnet kommer. Kvinnorna jublar för tredje gången. Det är för härligt att se. Det regnar hela natten, så deras sång och regndans fungerade utmärkt.

Regndans hos Zemba

Vi följer efter de tre Zembakvinnorna som kommit ut och mött oss vid stora vägen. Vi kör bil och de promenerar. Ändå har vi svårt att hänga med. Det är en väldigt skumpig och stenig väg och på ett ställe måste vi korsa en flod. Vi tvekar, men bestämmer oss för att chansa och det går. På andra sidan floden tar vägen slut. Det är platt torr mark men med stora stenar som vi inte kan köra över. Vi ser byn, det är inte långt kvar, men stenbältet hindrar oss. Då börjar kvinnorna röja en framkomlig väg till oss genom att flytta undan de största stenarna. Försiktigt skumpar vi fram sista biten till byn. Väl där möts vi av en välkomstdans, med mycket stampande och klappade. En kvinna spelar trumma och leder sången. Det är helt fantastiskt. De utstrålar sådan glädje. Vår guide berättar att de aldrig har haft turister i sin by, så de är väldigt överraskade och glada över vårt besök. De dansar och dansar och vill aldrig sluta. Vi blir också indragna i dansen. Det är en härlig stämning. Det börjar regna och dansen blir ännu intensivare. En ung man uttrycker sin tacksamhet över regnet och säger att vi för tur med oss. Men om regnet fortsätter kan vi inte korsa floden igen, säger han, och pekar på den mörka himlen. Stora regnmoln med skyfall under är på väg mot oss och vi måste tyvärr lämna byn. Vi delar ut maten vi har med oss och vinkar hejdå.

Sanfolket i kanten av Kalahari

Efter att ha korsat Namibia kommer vi fram till kanten av Kalahari och möter Sanfolket. I den här byn har de återfått sina rättigheter att jaga och leva ett traditionellt liv som jägare och samlare, men många har vant sig vid ett modernare liv. De är dock fortfarande väldigt stolta över sin kultur och historia och de vill att den ska leva vidare. Därför lär sig alla barn att spåra, jaga med pil och båge, göra upp eld, hitta vatten i öknen, samla rötter, känna igen medicinalväxter mm. Vår guide skriver på en lärobok för skolan.

På kvällen blir det sång och dans runt elden. Nu har alla på sig sina traditionella kläder av skinn. Sanfolket är småväxta, runt 140-150 cm långa och muskulösa. Hövdingen som även är shaman leder sången och dansen. När vi mötte honom tidigare uppskattade jag, utifrån hans rynkiga ansikte och grå hår, att han var 70 år. Nu när han dansar, endast iklädd ett mindre skinn, ser vi att har han en kropp som en 25-åring. Vi frågar om hans ålder och det visar sig att han är 51 år.

Amours pilar

En kul tradition de har här hos Sanfolket är kärlekspil. Om en pojke tycker om en flicka, så kan han när hon dansar runt elden, skjuta en liten pil mot hennes rumpa. Hon känner träffen, vänder sig om och letar efter vem som ser lurig ut. Om det är en pojke hon tycker om, så plockar hon upp pilen och tar den med till sina föräldrar. Om de tycker det är en bra pojke, som kan jaga och ta hand om en familj, så pratar de med hans familj och om de tycker att hon är en bra tjej, som kan samla viktiga rötter mm, så får de gifta sig.

Jakten på roten

Vi stiger upp tidigt, innan solen gått upp. Vi ska följa med Sanfolket ut och jaga och samla ätliga växter. Strax ser vi spår av en antilop, men spåren är från i natt, så det är ingen ide att följa dem nu. Så börjar en kvinna att gräva i marken under en buske. Hon har hittat vildlök. De växer ganska ytligt, så de är lätta att gräva upp. En bit längre fram ser vi fler spår av antilop, men även de är gamla. En kvinna hittar en vattenrot. Den växer djupt. Alla hjälper till att gräva. Till slut kommer roten upp. Vi får smaka. Den innehåller mycket vätska och smakar ungefär som gurka. Vi går vidare och spanar efter spår. Plötsligt stannar de upp, alla på helspänn. De spanar upp i träden. Efter en stund släpper de fram oss. En stor orm har just passerat stigen, en Puff Adder, en av Afrikas giftigaste ormar och en aggressiv sådan. Vi vänder hemåt utan jaktlycka, men med gott om lök, rötter, potatis och bär.

Skorpioner under middagsbordet

På kvällen grillar vi. Det blåser upp lite. Skönt tänker vi, men bushmännen börjar skruva nervöst på sig. – Det är farligt ute nu, säger de. När det blåser kommer skorpionerna och ormarna fram. Vi måste gå tillbaka till byn säger de och ger sig iväg.

Micke tar fram sin UV-lampa och lyser på marken. Plötsligt ser vi ett flertal skorpioner omkring oss. En är precis under min stol. Tydligen har jag lyckats trampa ihjäl den, utan att se den. Snabbt plockar vi undan middagen och klättrar upp i tältet. Hoppas vi inte blir kissnödiga i natt.