Kirgizistan

En spontan Komuz-konsert

De kommer springande med sina instrument i händerna. Alla sju har knälång mörk kjol och vit blus. Några av dem har även vita rosetter i håret. De ställer ifrån sig instrumenten och väntar in fröken som kommer efter. Och så springer de bort till den gamla minareten. Det är den vi har kommit för att se. Vi pratar lite med fröken som står kvar vid instrumenten. Hon berättar att det är en musikklass. Tjejerna är tolv år och de spelar det kirgizisiska instrumentet komuz. Det har tre strängar och påminner om en gitarr. Hon visar oss hur det låter och sjunger till. Hon har en fin röst. Tjejerna blir nyfikna och hon undrar om vi vill att de ska spela för oss. Det vill vi såklart. De kommer springande igen, ställer upp sig och börjar spela. De är jätteduktiga. De gör rörelser i takt och sjunger till. De har precis spelat på examensdagen och nu får vi en egen liten konsert av dem. Möten med människor är så mycket mer intressant än byggnader. Men det är extra trevligt att höra dem här på denna vackra historiska plats.

Onsdagsmarknad i Arslanbob

Det är fullt av liv och rörelse omkring oss. Det köpslås och ropas ut varor. Kvinnor i huckle och lång kjol lyfter i tyger på ett bord. En äldre skomakare sitter i en trappa och lagar skor. Säckar med kryddor, frön och nötter står på rad. En kvinna sitter på huk och säljer plantor. Stånd med rotfrukter och grönsaker sträcker sig ut i vägen, där gamla bilar tutar och vill fram bland alla människor. Bilarna är osannolikt små och det syns att de har hängt med ett tag. Från ett matställe sprider sig en doft av nygrillad kebab och lite längre fram bakar de samsa (piroger) i en vedeldad ugn.

Vi är på onsdagsmarknad i Arslanbob en liten by på landet i Kirgizistan. Här sjuder verkligen av liv och det finns inte mycket plats över att röra sig på. Men mitt i allt stöket finns också ett lugn och en harmoni. Överallt ser vi människor som hälsar på varandra, stannar och byter några ord. Män står i små grupper och skrattar och skojar med varandra. Så går de vidare, men stannar efter ett par meter igen och skrattar och pratar med en annan bekant. Alla har traditionella kläder och jag får känslan av att resa tillbaka i tiden. Marknadsplatsen är en mötesplats. Hit går man inte bara för att köpa och sälja utan mötet är en lika viktig del. Vi får också vara med. De är välkomnande och pratar med oss. Vi förstår inte vad de säger, men vi ler tillbaka. En liten man med kostym, traditionell hatt och käpp ler och vinkar åt mig att komma. Han stoppar handen i fickan och ger mig ett par kolor. Så ler han stort igen.

Hemlagad pasta hos Louisa och Leynara

Leynara sitter på sängen i köket och skär pastasträngar med en farlig fart. Jag sitter bredvid och skär jag också, men hon är minst tre gånger snabbare och ändå blir hennes strängar både smalare och jämnare än mina. Nyss stod Louisa och kavlade ut degen till en stor rund platta. Så vek och skar hon den i långa remsor som vi nu skär i mm-tunna strimlor. Louisa och Leynara är svägerskor och bor grannar i den lilla byn i valnötsskogen. Jag är med och lagar mat till lunchen. Det är väldigt trevligt även om vi inte har gemensamt språk. Vi gör pasta och piroger. Pastan är till en grönsakssoppa med köttbullar.

Familjen har även egna bin och till efterrätt blir det äppelkaka med honung. Köket har bara 3 väggar. Där den fjärde väggen skulle varit är istället en utsikt mot höga snöklädda berg som övergår i valnötsskog. Efter lunchen ska vi ut och vandra i skogen. Skogen är skyddad, så träden är stora med breda grenar. Lövverket bildar som ett tak i skogen och under växer mest gräs och blommor, så skogen är ljus och luftig. Det är världens största valnötsskog och precis som byn vi är i heter den Arslanbob.

Vi rensar vägen från nedfallna stenar

Vattnet forsar fram bredvid oss. Det är en kraftfull fors med mineralrikt grönt vatten. Branta röda berg reser sig på bägge sidor om oss. På flera ställen har stenar rasat ner på vägen efter nattens skyfall. En stor sten blockerar vägen och vi stannar och hjälps åt att rulla bort den. Tre män tar i och försöker rulla den, men den rör sig inte ur fläcken. Först när fem personer hjälps åt börjar den röra sig. I sluttningen ovanför oss hänger fler stora stenar, som ser ut att kunna lossna när som helst. Det börjar regna lätt och jag spanar nervöst uppåt. Om en sten lossnar drar den med sig fler i fallet. Till slut är den stora stenen av vägen och vi fortsätter. En bit längre fram kommer vi till en bro som har sett bättre dagar. Vi ska som tur är inte köra över den, men byborna som har sina djur på bete på andra sidan använder den dagligen till fots med djuren, men det är bara en tidsfråga innan den följer med forsen. Jag går försiktigt ut på bron. När jag står på mitten känner jag hur den vibrerar av forsen. Bäst att gå tillbaka.

Reflektioner vid Song-kulsjön

Jag sitter på en gunga vid Song-kulsjön. Bortsett från fåglarnas kvitter är det helt tyst omkring mig. Morgondimman kommer in från sjön. Kor och hästar går och betar en bit bort och i fjärran syns snöklädda fjäll i alla riktningar. Solen har nyss gått upp och skuggorna är långa. Än är det frost i gräset och sjön är fortfarande frusen. Nyss var vi med och tittade när familjen mjölkade korna. Här är det männen och sönerna som mjölkar. De binder kalven vid en påle bredvid kon, så att mjölken ska rinna till. Så mjölkar de och låter sedan kalven få resten. Därefter är korna fria att vandra runt och beta i det öppna landskapet hela dagen. Tills för bara en vecka sedan var passet hit upp stängt av snön, men nu har familjen kommit hit för att få sommarbete till djuren.

Vägen upp var otroligt vacker. Branta trollstigar avlöste varandra i ett kargt ökenliknande landskap med röd jord och mager växtlighet. Hela 2000 m sammanhängande stigning var det upp till passet på 3450 m. När vi kommit över blev landskapet med ens grönt och böljande. Sjön ligger på 3000 m höjd och här är permafrost ett par meter ner i jorden. I natt har vi sovit i en jurta vid sjön. På kvällen när vi kom var det kraftig vind och riktigt kallt, men familjen tände en brasa i jurtan, så vi hade det varmt och skönt när vi gick och lade oss. På morgonen hade den slocknat, men nu är det helt vindstilla och solen börjar värma. Det kommer att bli en härlig dag.

Snöstorm men varmt och skönt i Jurtan

Det viner och rycker i jurtan. Ute är det snöstorm, men här inne sprakar brasan. Det blir snabbt väldigt varmt när den är tänd, och lika snabbt kallt när den slocknat. Nu är det i varmaste laget. Jag klär på mig och går ut. Snön yr och sikten är dålig. Jag drar upp halsduken högt över näsan, men ögonen är svårare att skydda, så det sticker till när snöflingorna smälter i dem. Jag går en bit och stannar till vid en åsna, som vänt rumpan mot vinden. Hon tittar upp och ser ut att undra vad jag gör här ute frivilligt. Det är tufft för djuren, speciellt de nyfödda. Det här vädret är inte normalt så här års. Våren borde vara här. Jag fortsätter bort mot berget, som vi hade planerat att gå upp på nu om bara vädret varit bättre. Jag provar att gå en bit upp. Det är inte för halt. Jag kollar att jag har hållmärken om sikten skulle bli sämre, så börjar jag gå. Långsamt tar jag mig uppför. Det känns att luften är tunnare här uppe på 3000 m, så jag behöver många pauser. Snön och vinden är i ryggen nu. Det är bättre. Halvvägs upp slutar det snöa och jag börjar se den vackra utsikten. Långt där nere är vår jurta och bortanför den sjön. När jag når toppen har solen kommit fram. Sikten är klar och det har slutat blåsa. Utsikten är fantastisk. Vilken timing.

Hon tovar ull och dansar

Hon dansar och trampar på rullen framför sig i takt till den kirgiziska musiken. Framför henne går den andra kvinnan baklänges och rullar rullen. Även hon dansar i takt till musiken. De skrattar och har trevligt ihop. Nyss la de ut nykardad ull i flera lager med fibrerna åt olika håll. På toppen la de färgad ull i mönster. Därefter hällde de på kokande vatten och rullade in ullen i en vassmatta. Nu dansar och trampar de för att ullen ska tova ihop sig. 15 minuter åt gången, sedan torka i solen, så 15 minuter till. När de ska tova stora mattor får hela familjen hjälpa till att dansa och trampa. De gör även enfärgad tovad ull, som de klipper i mönster och syr ihop till mattor och sittdynor med klassiska kirgiziska mönster. Vi har sett dessa mönstrade mattor på marken i alla jurtorna vi bott i. Det ligger många timmars handarbete bakom varje tovad och sydd produkt. Ändå kostar en sittdyna bara 60 kr. Men så ligger också en typisk månadslön i Kirgizistan på 2000-2500 kr. Det är våra pengar som är så mycket värda här.

Ett kallt dopp i Issik-kul-sjön

Jag balanserar försiktigt på de hala stenarna. Hela stranden är täckt av kullersten och på de första metrarna ut i vattnet är de täckta av hala alger. Runt sjön reser sig höga snöklädda fjäll, men sjön är så stor att andra sidan försvinner i dis. Det är bara de vita fjälltopparna som syns som en rand långt borta. På denna sidan sjön är bergen vackert röda med jurtor nere vid stranden. Vi bor i en av dem.

Jag är vid Issik-kul sjön som är Kirgizistans största sjö. Sjön fryser aldrig trots att det kan bli minus 25 grader här på vintern. Nu är det 14 grader i vattnet och 25 grader på land. En bit ut slutar stenarna att vara hala och jag kan ta mig ett dopp. Det är bara jag som badar, så jag har sjön helt för mig själv.

Vi rider med örnjägare

Ruslan sitter på hästen med sin örn på armen. Han klappar henne kärleksfullt. Örnjägarna lever nära sina örnar. De behöver tränas dagligen även när det inte är jaktsäsong. På huvudet har Ruslan en pälsmössa, gjord av en räv som hans örn har tagit. Det är en fullvuxen kungsörn. Hennes fot med de kraftfulla klorna är nästan lika stor som en människohand, så Ruslan har en kraftig skinnhandske som skydd på handen och underarmen.

Nu gör han sig reda att släppa iväg örnen och vi gör oss redo med kamerorna. Vi står uppe på en kulle, omgivna av snövita fjäll, röda berg, grå stenformationer och gröna ängar. Nere på ängen börjar en av de andra örnjägarna rida med ett långt rep med ett rävskinn i änden. Så släpper Ruslan örnen. Hon upptäcker bytet direkt och flyger rakt ner och fångar skinnet. Som belöning får hon en bit kaninkött.

Vi har fått följa med tre örnjägare på deras örnträning. För ett par timmar sedan red vi med örnjägarna hit upp bland bergen. Långt bort ser vi den blå Issik-kul sjön. Efter träningen rider vi vidare upp i en dalgång och äter lunch tillsammans med dem. Runt omkring oss betar våra hästar och örnarna väntar i träden. Vi pratar och skrattar och delar mat med varandra. Det känns både helt naturligt och ofattbart samtidigt, att få vara med om det här.

Jägarna berättar att de bara använder honorna av kungsörn. De börjar träna dem när de är 2 månader gamla och de har dem tills de är 15 år. Därefter släpps örnarna fria för att leva sina återstående 45 år uppe i bergen och få egna ungar. Det är tufft för örnjägarna att skiljas från sin vän, men de vet att det är så det är. Efter att de släppt sin örn kommer den aldrig tillbaka och de söker aldrig upp den.

Angelica honung

Han saktar in och spanar efter något längs vägen. Vi har precis kört över ett högt bergspass. Där uppe var det snö och kallt. Vägen ner hade 34 trollstigssvängar på en brant grusväg. I den mest tvära svängen kom vi inte runt i en sväng utan tvingades köra ut med nosen över kanten, backa en bit och sedan fram igen. Det var läskigt. En bit längre fram ska vi upp igen över ett nytt pass, men nu är vi i den grönskande dalen mellan passen. Här nere är det varmt och skönt. Solen skiner, djur går och betar och i botten av dalen rinner friskt vatten. Längs bergssidorna ser vi enstaka hus och jurtor. Så stannar han till vid sidan av vägen och hoppar ur bilen. Jag blir nyfiken och följer efter. Där står en kvinna och säljer honung. Det var henne han spanade efter. Här finns den bästa honungen i hela Kirgizistan berättar han. Så hajar han till. Wow! De har Angelica honung. Den finns bara var tredje år ungefär. Han tar en stor burk och jag gör likadant.