En sjungande och dansande båt
När vi kommer fram till Ganvie, byn på pålar i sjön, möts vi av en sjungande och dansande båt. Det ser ut som om ungdomarna dansar med paddlarna i vattnet. De rör dem i ett synkroniserat mönster och skvätter vatten i bågar samtidigt som de paddlar båten framåt och sjunger. En av dem hoppar ombord på vår båt och börjar dansa till musiken. Snart kommer en annan pojke efter. De är otroligt duktiga. Så dyker de ner i vattnet och simmar tillbaka till sin båt. Barnen här lär sig simma väldigt tidigt, nästan före de lär sig gå.
Ganvie – en stad på pålar
Brättet på vasshatten går långt ut över hennes axlar. Den är enda skyddet mot den stekande solen här ute på sjön. Hon paddlar fram sin träkanot mot kön till färskvattenpumpen. I kanoten har hon fyra stora tomma tunnor som skall fyllas med vatten. Vi är i byn Ganvie. Här bor 35000 människor i hus byggda på pålar mitt i sjön. Det är livlig trafik på kanalerna.
En konstgjord ö – för att lära sig gå
Tidigare när ungdomarna från Ganvie kom in till skolan i stan blev de retade för att de gick så konstigt. Då byggde byn några öar, som lekplatser, för att barnen skulle lära sig gå precis som barnen på fastlandet. De byggde också en fotbollsplan, så att de skulle lära sig springa. Efter några år blev de mycket duktiga på fotboll och idag spelar två stycken i landslaget.
Medryckande rytmer i kyrkan
Vi hör musik på håll och ser båtar med vitklädda människor. De är på väg till kyrkan. Vi följer efter och får gå med in trots att vi saknar vita kläder. Här inne är allt sång och dans. Byn har en egen dans med rullande axlar och hukad kropp. Prästen, klädd i lila, är lika engagerad i dansen som alla andra. Musiken är kristna sånger till afrikanska rytmer. Kyrkan är överfull och man kan inte låta bli att ryckas med.
Kungen av sjön
Vi glider fram längs det svarta vattnet i mörkret. Ljudet från paddeln blandas med syrsornas sång och grodornas kväkande. Enda ljuset kommer från månen och någon enstaka eldfluga, men ögonen vänjer sig och vi ser vita näckrosor lysa under de höga träden. Svartvattnet har fått sitt namn av den starka svarta magin den besitter. Vi är på väg genom träskmarken till ön Adjarra där Voodooreligionen är stark. Så sänker guiden rösten och pekar mot stranden. Här måste vi vara tysta och visa respekt för kungen av sjön. Om ett barn föds som dvärg offras moderkakan till sjön här och när dvärgen levt sitt liv och kroppen dör, lever själen vidare som kung av sjön. Här kan man inte passera med onda avsikter, då går det riktigt illa. Vi kliver ur båten och går upp mot byn. På håll hör vi rytmisk musik och trummor. Vår guide berättar att en ceremoni pågår. Vi förstår inte vad det är för ceremoni, men alla dansar och de ser ut att ha väldigt trevligt.
Tatueringarna visar vilken by man kommer från
Hon niger djupt när vi kommer gående. Det är så man hälsar här i byn Holi-Ije. Hon har tatueringar på kinderna. Tatueringarna används för att visa vilken by man kommer från och vilket folk man tillhör. Husen i byn är byggda av pinnar och lera och i vanliga fall är det full aktivitet i byn, men idag är det marknadsdag, så de flesta har gått dit. Vi följer med byns hövding till marknaden. På vägen stannar han plötsligt till och niger djupt för en man vi möter. Hela sällskapet niger också. Sedan skrattar och pratar de på som nära vänner. Efter en stund berättar vår guide att det är kungen och att han vill bjuda hem oss efter marknaden.
På marknaden är det fullt av liv och rörelse. Den är gemensam för flera omkringliggande byar. Kvinnor bär stora fat eller korgar på huvudet med varor de vill sälja. Några har spridit ut sina varor på marken och andra har små stånd. Och alla har färgglada kläder i stormönstrad bomull odlad i Benin. Männen har byxor och tunika i samma tyg och kvinnorna har klänning och huvudduk i samma tyg. Alla mönstrade tyger tillsammans med myllret på marknaden gör det ibland svårt att urskilja vad som pågår. Jag köper en bit stormönstrat färgglatt tyg jag också, men nöjer mig med en bit som räcker till en tunika.
Akta dig för hyenan!
Han kommer krypande på marken mot oss med en mask föreställande en hyena på huvudet. Kroppen är stoppad med fluffiga tygremsor. Han tittar på oss och vickar på huvudet så att öronen klapprar. Så hoppar han upp i full längd och lite till. Han har styltor fastknutna på benen, som han nu springer på med jättekliv. Rätt in bland skolbarnen. De har varit med förr och flyr tjutande åt alla håll. Men han lyckas fånga ett barn och springer vidare med det under armen. Det ser läskigt ut eftersom marken är ojämn och han knappt ser något genom masken. Men allt går väl och barnet är snart nere på marken igen.
Vi är i byn Agonlin och får vara med om en Guelede ceremoni, en maskdans. Den genomförs en gång om året för att rena byn från onda andar. Däremellan på bröllop och begravningar. Hyenadansen är en i raden av maskdanser, som alla berättar en historia att lära något från. Just denna berättar att man ska akta sig för hyenorna.
Rostad kassava
Hon sitter med ett jättestort fat på elden framför sig och rör med en skrapa. Hon öser på mer vitt mjöl, rostar, rör igen och skopar upp när det fått lite färg och klumpat ihop sig till strösockerstorlek. Så fortsätter hon. Bredvid henne på marken ligger fullt av kassavaskal. Vi ser säckar med mosad kassava, där vätskan pressas ut och kassavan fermenteras. Uppe på asfalten på vägen ligger bitar av kassava på tork. Hon utnyttjar asfaltens värme för att kassavan ska torka snabbare. En bit bort står hennes släkting och säljer de färdiga produkterna.
Det är kassavasäsong och överallt längs vägarna ser vi kassavabitar och chili på tork och tillverkning liknande hennes. Kassava är väldigt populär som mat här. Lite som potatis hos oss.
Vår första Voodoo-ceremoni
Han viskar koncentrerat i örat på tuppen. Det är viktigt att det blir rätt. Det är ett meddelande till hans förfäder, som tuppen skall ta med sig till andevärlden när han offras. Så drar han loss några fjädrar och låter dem falla ner på ceremoniplatsen. Prästen tar över tuppen, drar den över över mannens kropp för att välsigna honom och skär sedan upp halsen och låter blodet rinna i en lång stråle. Så kastar han upp tuppen i luften. Den flaxar runt en stund tills den stillnar. Under tiden häller mannen palmolja på marken för att väcka och mata sina förfäder, så att de kan ta emot budskapet från tuppen. Sedan fyller han munnen med alkohol och sprutar ut en stor dimma för att mota bort svart magi.
Vi är på en Voodooceremoni i Dancoli. Här bor två starka Voodoogudar. Så hit kommer många för att be om skydd och välgång. Nyss bankade han ner två pinnar i marken, även de för att skydda honom mot häxor och svart magi. Ceremoniplatsen som numera har blivit en kulle av alla offer är kantad av vita flaggor. På högen finns två lite högre högar en var för de två Voodoogudarna.
Vi besöker det vackra Fulani-folket
Hon står i vattnet och skrubbar de stora faten och skålarna med sand från botten. Hon är åtta år och jobbar flitigt. Det är ingen slarvdiskning. Hennes lillebror är också med. Även han diskar och ibland visar hon hur han ska göra. Annars är de själva här vid vattenkällan utanför byn. Strax kommer fler barn bärandes disk på huvudet. Vi är hos Fulanifolket. Här får barnen tidigt lära sig att ta ansvar. Vi vinkar hejdå till dem och fortsätter mot byn.
När vi kommer gående möts vi av glada applåder. Vår lokala guide har berättat att vi skall komma och de har gjort sig extra fina. Vi visar bilder från Sverige, på våra barn, en röd stuga, midsommarfirande, vinterlandskap mm. Fruset vatten, som man kan gå på är näst intill ofattbart. Vattnet blir hårt som glas tolkar vår lokala guide och har själv svårt att tro att det är sant. De är väldigt nyfikna och applåderar efter varje bild vi berättar om.
Applåder och uppmuntran vid berättande är något vi märkt hos flera olika stammar tidigare. Hos ett folk där berättelser är ett sätt för kulturen att leva vidare är uppmuntran väldigt viktig. Vi påverkas också och tycker det är extra roligt att berätta.
För att göra ost behöver man ostlöv
Hon sitter böjd över elden och rör i grytan. Hon lagar mat, majsgröt, till hela byn. Det är mitt på dagen och solen står som högst. Även om hon står i skuggan är värmen påtaglig där vid elden. Barnen sitter i skuggan och vilar, men om hon behöver något är de snabba med att hjälpa till. En pojke springer över den sluttande gårdsplanen och rullar ett däck framför sig, men snart blir det för varmt och han sätter sig med de andra barnen i skuggan. Husen är ockrafärgade precis som marken och de ringar in gårdsplanen i mitten. Precis ovanför ligger en liten moské och nedanför växer stora träd. Nere i skuggan under träden börjar männen röra på sig. De tvättar sig och går iväg till moskén för att be.
Gröten är klar och ett par flickor bär iväg skålar på huvudet in i ett av husen. Till kvällen ska gröten bli majsdeg, som de äter med tomat och chilisås, som hon också har lagat till nu.
Vi är på besök i en Fulaniby. Byn lever av att tillverka ost som de säljer på marknaden och nu ska vi få vara med och göra ost. Fler kvinnor kommer för att hjälpa till. En av dem har plockat ”ostlöv”, som hon river i bitar, mortlar och pressar ur saften från, ner i grytan med mjölk, som står på elden. Efter en stunds värmning börjar mjölken separera, så att de kan sila ur den fasta massan och göra färskost. Efter att färskostarna torkat lite färgas de röda med en speciell växt innan de ska säljas på marknaden.
Dansande hästar
Han rider i full galopp genom byn så att dammet yr om hästens hovar. Han är en av alla krigare som ska ut och försvara byn och folket. Det är oroliga tider. Alla är där för att se dem och vinka iväg dem. Han gör sitt yttersta för att visa att han är en skicklig ryttare som behärskar sin häst. Han vill visa att han är en värdig krigare och försäkra folket att han kan försvara dem och komma tryggt hem igen. Han galopperar, tvärvänder och galopperar tillbaka. Han klappar sin häst och nästa ryttare ger sig iväg. Så är det dags att visa att han kan dansa med hästen. Han galopperar till mitten och börjar sedan föra hästen i sidled, han vänder runt hästen och backar med den. Sedan galopperar han tillbaka. Både ryttarna och hästarna är klädda och redo att ge sig av direkt efter uppvisningen.
Krigarna till häst var aktiva från 1400-talet fram till kriget mot fransmännen i slutet av 1800-talet. Det vi får se nu är en uppvisning av hur det gick till då. En gång om året har de en festival då de ”dansar” med hästar, men nu har de fixat en uppvisning bara för oss.
På magen framför kungen
Micke ligger raklång på mage på golvet med huvudet nedböjt och händerna framsträckta mot kungens fötter. Kungen sitter i en majestätisk upphöjd tron med mantel över axlarna, solglasögon och hatt på huvudet med sjal över. Han har en käpp som glittrar av guld och ädelstenar. Våra guider och chauffören ligger också på mage med armarna framsträckta. Själv får jag som kvinna sitta på knä. Kungen har fyra spirituella livvakter. De bär inte vapen utan skyddar honom med magi.
Nyss när kungen kom in stod vi upp och två av livvakterna höll ut armarna så att deras dräkter skymde kungen, en tredje hjälpte honom upp i tronen och den fjärde bar hans käpp. När han var på plats fick männen lägga sig ner på mage och jag sitta på knä.
Efter en stund får vi sätta oss bekvämt och kungen hälsar oss välkomna. Vår lokala guide tackar för att vi får komma på besök och vi får möjlighet att ställa frågor. Det finns sju kungadömen i Benin och den här kungen är utsedd av presidenten att representera alla de andra kungarna politiskt. Voodoomässigt är han kung över Wassangarifolket och Barbarfolket, dvs hela norra Benin och en bit in i Nigeria. Han berättar att under hans styre har presidenten byggt ett nytt palats åt honom med ett museum i, så att Voodookulturen kan leva vidare med Voodookungar parallellt med presidenten.
Små borgar till skydd från rovdjuren
En äldre kvinna sitter utanför ett lerhus som ser ut som ett litet slott. Huset har höga murar och är runt med fem torn. Hon har själv dekorerat husets utsida med massa ränder i olika mönster, men hennes man har byggt huset. Nu är hon gammal men hon lär fortfarande ut till de unga kvinnorna hur man skall dekorera sitt hus på traditionellt vis.
Vi får komma in. I första rummet finns tre malstenar i arbetshöjd på ena sidan och nere vid golvet på andra sidan finns ett litet hål i väggen med ett rum innanför. Där bor hönsen och hålet är så litet att inga rovdjur ska kunna komma in. Vi fortsätter in i storstugan med en eldstad i mitten. Här bor getter, får och kor på ena sidan och de äldre männen och kvinnorna, som inte klättrar så bra längre, bor på andra sidan. Rakt fram ser vi ett runt hål en meter upp på väggen. Vi klättrar in i hålet och kommer till köket, som är ett halvplan upp. Här lagar kvinnorna mat på golvet och röken går ut genom ett hål upp till terrassen. Vi klättrar ut. Terrassen är rund och omringas av fem låga runda hus med spetsigt halmtak (slottets torn). Här sover familjen. Ett hus är till pappan, ett till mamman och ett till barnen. Jag kryper baklänges in i mammans hus. Det är inte ståhöjd, men här har hon sina privata ägodelar. De sista två tornen är för förvaring av sorgum, majs, chili, sötpotatis, jams, kassava mm. Förvaringshusen är mindre och har ingen dörr utan toppen på halmtaken kan lyftas av. Här uppe på terrassen finns även en hörna för tvätt och dusch, samt ytor för att torka chili mm.
Samma ärr i ansiktet som på huset
Vi är byn Tata Somba i Benin och alla hus är utformade på samma sätt, som små slott. Husens höga murar var skydd mot anfall och vilda djur. Numera är de tradition. Den äldre kvinnan, N’tchei, som vi besöker, har ärrtatueringar i ansiktet. Alla byar och folk i Benin har egna tatueringar som visar var de kommer från och vilket folk de tillhör, men numer är det bara 20 % som gör det. I den här byn är mönstret på husen detsamma som byns ärrtatueringar.
Vi träffar en mäktig Voodoo-präst
Voodooprästen har klättrat upp och häller vin till en av åskgudarna. På gudarnas helgedomar hänger döskallar av offrade djur. Det rinner blod nerför sidan av dem från ceremonin som pågår och på toppen ligger fågelfjädrar. Runt halsen har prästen långa halsband med stora brandgula pärlor som symboliserar åska och på huvudet en hatt med leopardskinn och tuppkam. Den har gått i arv från hans förfäder och behövs för ceremonin. Här bor fem åskgudar, som han kommunicerar med. Åskgudarna styr över rättvisa och som Voodoopräst åt dem utför han ceremonier för dem som blivit utsatta för brott eller de som vill skydda sig mot brott. Medan vi väntar på att få träffa honom kikar vi på den pågående ceremonin och på alla djuren som springer runt på gården, hönor, tuppar, kycklingar, pärlhöns, ankor, getter och hundar. Det är fullt av liv och rörelse. Så ropar han högt och pekar åt en hjälpreda att tända en eld och åt sin son att hämta ett djur. Hela hans kroppsspråk utstrålar makt och han gillar det.
Så kommer han gående mot oss flitigt bolmande i en lång pipa. Vi blir inbjudna att slå oss ner vid åskgudarna och han undrar vad vi kommit för. Han brusar upp när han tror vi är turister som bara kommit för att fota honom, men vår guide berättar att han vill ge en gåva till gudarna och att vi dokumenterar Voodookulturen och då blir han nöjd.
När vi går ligger djuret som offrades tidigare på elden. När det är färdiggrillat får åskguden en bit och de som offrar äter en bit. Då skapas ett band mellan dem, så att de är skyddade av guden om någon skulle attackera dem. I Benin är Voodookulturen starkare än det vanliga rättssystemet. Om någon blir utsatt för brott väljer han eller hon om gärningsmannen skall bestraffas med Voodoo eller via rättssystemet.
Han smider järnet med en sten
Han står med raka ben och håller en sten rakt upp i händerna. Så slår han den mot det glödande järnet på golvet. Han upprepar tills järnet slutar glöda. Då får han en paus tills järnet blivit varmt igen. Han sätter sig och torkar svetten ur pannan. Värmen är hög i den lilla smedjan. Nu börjar istället kvinnans jobb. Hon sköter blåsbälgen. Med bägge händerna pumpar hon luft till kolet som hettar upp järnet. Hon har en sovande bebis på ryggen. Under tiden kallhamrar en tredje man ett redan bankat ämne till en färdig spade. Han är skicklig och slutresultatet blir mycket bra.
Vi är på besök i en liten by i norra Togo som främst lever av järnsmide. Byn klättrar upp efter bergssidan med en fantastisk utsikt över dalen nedanför och med odlingar runt omkring. Förutom smide tillverkar de även vin av sorgum och majs, som de kokar på öppen eld och fermenterar. Vi får smaka ur en kalebass som skickas runt. Vinet har en syrlig smak och låg alkoholhalt. Vinet säljer de på marknaden.
Dom tuggar på glödande kol
Solen har gått ner och det är mörkt ute. Det är fortfarande varmt, men mer behagligt nu än mitt på dagen. Vi hör trummor på håll och går mot ljudet. Folk kommer från alla håll när de hör trummorna. Vi sätter oss på en bänk. Snart är det fullt med folk. En man börjar dansa med en brinnande träbit. Så för han den över huden utan att bränna sig. En annan man tar vid och gör samma sak på håret utan att det tar eld. Så kommer en tredje man. Han tar två vedträn ur elden dansar med dem och biter sedan av en glödande bit och håller den mellan tänderna. Han blåser på kolbiten så det glöder ur munnen. Alla tittar storögt och jublar. Efter en stund tuggar han sönder kolet så att han blir alldeles svart i munnen. Han räcker ut tungan och visar och för sedan det glödande vedträt tvärs över tungan och biter loss en ny bit. De tre männen är Voodoopräster, som har kontakt med åskguden uppe i himlen. Att de inte bränner sig är ett tecken på att de har stark tro och ett band till åskguden, som beskyddar dem. En av prästerna tar tag i mig och jag får följa med fram och dansa till de rytmiska trummorna. Det är kul. Han visar och jag härmar. Uppvisningen avslutas med att en av dem sätter sig mitt i elden.
Det lilla väveriet
Vi ser tre unga kvinnorna gå fram och tillbaka med blå och lila trådar, när vi passerar med bilen. Vi blir nyfikna och vänder tillbaka. Det visar sig vara ett litet väveri med unga kvinnor. De tre vi såg först, går fram och tillbaka mellan två pinnar nerbankade i marken. De har fyra trådrullar var ocht skapar den långa varpen till väven. Inne under ett plåttak sitter en kvinna med bebis på ryggen och rullar upp tråd till löparen. Tre andra kvinnor sitter vid varsin enkel vävstol och väver vackra tyger. Varpen till deras vävstolar är fäst vid varsin sten på marken utanför skjulet. De unga kvinnorna som jobbar här har en kvinnlig chef, som lär upp dem så att de kan starta egna väverier. En av tjejerna berättar att hon nästan är helt färdiglärd nu och snart ska bli sin egen. De använder lokalt odlad bomull. Vi köper med oss en vacker väv och de blir så glada att de dansar runt inne i skjulet. När vi går står de alla och vinkar.
Kokou ceremoni i Grand popo
Männen trummar intensivt och det börjar rycka i kroppen på några av barnen. De börjar dansa. De har en fantastisk rytmkänsla. Fler hänger på och när de ser att vi fotar, dansar de ändå mer och skojar och skrattar. Alla vill vara med. Snart börjar kvinnorna också att dansa och sjunga. Vi ser att dansen som barnen började med är likadan som kvinnornas dans. Varje by har en egen dans som alla lär sig.
Andarna skyddar mot knivar
Fler människor samlas på torget. De som inte dansar tittar och hejar på. Snart är det ett par hundra människor på det lilla torget som nu sjuder av liv. Så börjar en man att uppföra sig konstigt. Han slår kullerbyttor, hoppar högt och springer runt som besatt. Hans vänner brottar ner honom och för bort honom. Strax kommer han tillbaka insmord i gul färg och med bastkjol. Nu dansar han intensivt och svänger med bastkjolen och börjar skära på sig själv med kniv, men utan att ta skada. En Voodoogud har intagit hans kropp och skyddar honom mot knivens egg. Så börjar ytterligare en man springa runt som besatt. Även han kommer tillbaka gul med bastkjol och kniv. Snart är de fyra gula män med bastkjol som dansar, hoppar och leker med knivar. Barnen och kvinnorna dansar och sjunger också och trummorna ljuder.
Vi är på en Kokou ceremoni i Grand popo. Byn hyllar guden Kokou som ger dem beskydd och välgång. Stämningen på det lilla torget är fantastisk och det känns overkligt att vi får vara med om detta. Dansen och sången fortsätter långt in på kvällen.
Från sand till salt
Vi får ta av oss skorna och vada genom vattnet för att komma ut till familjens del av saltängen. Väl där kommer en kvinna ut ur ett skjul byggt av palmblad och vass. Jag kikar in. Nästan hela huset fylls av en murad spis där fyra stora wokpannor kokar på öppen eld. Vi följer med henne bort till en sandkorg på marken. Hon häller vatten från saltängen på sanden. Det rinner igenom sanden och ut i ett rör till en bunke. Hon lägger i några runda kärnor i bunken och visar att de sjunker. Då är det dags att byta sand. Hon gräver ur den förbrukade sanden ur korgen och fyller på ny sand, som de skrapat ihop i högar och lagt en presenning över. Det gjorde de efter regnperioden då saltvatten från havet svämmat över hela området och sedan långsamt torkat upp i den stekande solen tills ett lager av saltkristaller lagt sig på sanden yta. Den förbrukade sanden strör de ut över marken igen för att vara redo för nästa års regn- och torkperiod. Nu fyller de hela korgen med salt sand och häller sedan på vatten från saltängen. Hon visar på kärnorna som nu flyter på det salta vattnet. Vi följer med henne in i skjulet, där en av pannorna nu kokat ner till en saltsörja. Hon gräver ut det och lägger det i en silduk. Det blir mycket salt från en panna, 1-2 kg.
Varje familj har ett eget område, som gått i arv från generation till generation. Kvinnan vi besöker har lärt sig av sin mamma. Nu jobbar hon här med sin man. Saltet säljer de på marknaden.
Vi frågar oraklet om råd
Den unge mannen ser fundersam ut. Nyss hade han ett stort leende, men inte längre. Oraklet har talat och mannen begrundar svaret. Han ställer fler följdfrågor och oraklet svänger med sitt halsband igen och väljer ut två stenar. Mannen viskar sin fråga till en olivgrön sten och oraklet placerar den på ena sidan om halsbandet och den andra stenen på andra sidan. Så svänger han med halsbandet igen och lägger ner det. Halsbandet har åtta stora skålformade frön. Ju fler frön som hamnar med skålen uppåt desto positivare svar på frågan eller önskemålet. Oraklet tolkar vad det betyder. Det är vanligt att rådfråga orakel här. Mannen har ett eget företag, som han vill lyckas med, men Oraklet berättar att någon använt svart magi på honom och därför går det inte som han vill. Nu måste han resa till Dancoli, där de de kraftfullaste Voodoogudarna finns, och utföra en ceremoni för att bli fri från den svarta magin.
Ett tempel fullt med ormar
Han håller fram en kungspyton mot mig. Jag tar emot den och den kramar sig fast runt min arm. Så börjar den slingra sig upp mot min axel och hals. Den är nyfiken och luktar med tungan. Så slingrar den vidare genom håret och upp på huvudet. Den tappar fästet och faller, men jag fångar den innan den ramlar ner på marken. När prästen ser att det går bra får vi komma in i det lilla templet. Här lever ett hundratal fullvuxna kungspyton. De ligger hopslingrade med varandra på golvet, längs väggarna och på fönsternischerna. Jag får plocka upp en till. De är vackra.
Här i Ouidah dyrkar man pytonormar. Folket här har tio ärrtatueringar i ansiktet som symboliserar pytonormens tio andningshål. En gång i månaden släpps ormarna ut från templet, ut i staden för att hitta mat, främst möss och råttor. De tar sig in i lägenheter och hus, men när de har ätit återvänder de flesta till templet. Om någon hittar en förrymd orm i sin lägenhet bär de tillbaka den till templet.
Enda vägen till ön
Hon bär en stor tvättbalja på huvudet när hon går över den rangliga bron. Jag går en bit bakom, fascinerad som alltid över hur skickliga kvinnorna här är på att balansera varor på huvudet, även på ojämna och instabila underlag som här. För varje steg jag tar gungar bron betänkligt. Går jag för fort kommer den i svängning. På några ställen saknas en bärande påle. Där lutar bron ner mot vattnet och jag får gå nära pålen på andra sidan. Ändå sviktar bron ner som en gungbräda när jag passerar. Halvvägs över den långa bron ser jag att vi kommer att möta en man som leder en moped. Det ser väldigt svajigt ut. Jag ställer mig nära en lite stadigare påle och håller i mig. Han tittar på mig och passerar. Det går bra. Gångbron är enda vägen till byn ute på ön, så här transporteras allt de behöver. Väl över på andra sidan berättar vår guide att en av anledningarna till att han tagit ut oss hit på dansuppvisning är att byn ska kunna få ihop pengar till en ny bro. Vår guide är väldigt bra på det viset. Överallt vi går, på marknader mm köper han varor av försäljare för att uppmuntra och delar sedan ut till dem han ser behöver. Han har ett stort hjärta och en förmåga att charma alla i sin väg.
