Indien – Holi Festival

Träd invirat i garn

Hon plockar fram ett litet rött garnnystan ur sin kasse. Hon sträcker sig långt för att nå fram och fäster garnänden bland alla andra trådar på trädets stam. Så börjar hon vandra medsols runt trädet tillsammans med alla de andra kvinnorna, alla med varsin tråd i handen, så att trädet blir alldeles invirat av rött garn. När hennes nystan är slut knäböjer hon vid trädets stam och tänder ljus och rökelse. Hon avslutar ceremonin med att hälla heligt vatten på stammen ur en hamrad mässingsskål. Hela tiden strömmar det till nya kvinnor. En ständig ring av vandrande kvinnor i sari med garntråd i handen omringar ljusen, rökelsen och de beende i mitten.

Vi är i Vrindavan i Indien, staden där Krishna sägs ha vuxit upp. Hit kommer flera miljoner hinduer under denna vecka för att fira Holi.

Man kan bli trött på rosa

Vi går ut från hotellet och ser massor av människor som vandrar, alla åt samma håll. Själva har vi tänkt gå rakt fram till ett tempel i centrum, men vi blir nyfikna och följer efter. Alla går barfota och trafiken är avstängd. Det är otroligt många människor. Flera miljoner får vi veta senare. Vid sidan av vägen säljer de färgpulver. Några köper och kastar omkring sig. Kvinnorna köper fint färgstarkt pulver i klara färger som de tar försiktigt av och gör ett märke i pannan och på kinderna på varandra och önskar Happy Holi, Hare Krishna eller Radhe Radhe. Vi får också färg och lyckönskningar. Det är trevligt. De unga männen köper stora säckar med billigt ljusrosa pulver som de kastar omkring sig och på varandra. De får vi se upp för. De vill gärna kasta på oss och sedan ta selfie tillsammans.

Vandringen fortsätter runt staden. Vi närmar oss centrum och viker av mot templet. Det blir fler och fler människor och smalare och smalare vägar. Till slut är det helt stop. Det går inte att komma fram utan att armbåga eller slå sig fram och det vill vi inte. Vi försöker vända, men sitter fast i folkmassan som trycker på mot templet. Det blir hela tiden fler människor. Så får jag får syn på en stor indier som också är på väg tillbaka. Jag lyckas tränga mig fram till honom och följa efter. Äntligen ute pustar vi ut. Vi går tillbaka ner till vägen där alla vandrar. Här har det också blivit fler människor, så det finns bara ett håll att välja på, med folkströmmen. Alla är glada och har färg i ansiktet och på kläderna och i luften svävar ett rosa dammoln. Vi går och går. Fem timmar senare har vi vandrat runt hela staden och är tillbaka vid hotellet. Vi är nu fullkomligt dränkta i färgpulver och maximalt lyckönskade. Holi är en galen festival och det här är bara början. Nu ska det bli väldigt skönt med en dusch.

Färglatt i Banke Bihari

Det är en otrolig stämning i det fullpackade templet. Folk sjunger, hoppar och kastar färgpulver i alla regnbågens färger omkring sig. Alla vill in och vara med, så vi trycks med av folkhavet in i templet. Som packade sillar tittar vi förundrat på spektaklet. Det här är helt galet. Jag försöker fota, men blir tillsagd. En indier kommer fram och säger att han kan fixa en fotoplats åt oss för 1000 rupier på balkongen. Vi följer med. Det här måste ju bara dokumenteras.

Här uppe ser vi hela templet. Nu blir det riktigt galet där nere på golvet. Vilken tur att vi inte är kvar. Alla vill komma längst fram till prästerna som kastar ut stora mängder färgpulver över alla. Dimman av färgpulver hänger tät i luften. Går det ens att andas där nere? En av prästerna tar fram en vattenslang och sprutar ut över folkhavet. En del av pulvermolnet lägger sig, men snart är det lika galet igen. Det var här i Vrindavan som Holi firandet med färgpulver startade. Här i detta templet. Därför vallfärdar indier hit under Holi. Vi är helt fascinerande. Fem kvinnor kommer upp på balkongen bärande på var sitt stort fat fyllt med färgpulver. En i taget kastar de ut färgpulvret från balkongen över folkhavet. De jublar där nere. Jag får också en stor näve färg över mig från en av kvinnorna. Det är vänligt menat, så det är bara att le och tacka.

Innan vi kommit ut ur templet har vi fått mer färg än de flesta på oss. Alla är väldigt vänliga och vill att vi ska känna oss delaktiga och välkomna. En helt fantastisk (och galen) upplevelse.

Inte ens tvål hjälper

Jag har satt upp håret tight i en boll på huvudet. Kameran har fått ett ordentligt regnskydd och vi har oömma kläder. Vi är pålästa, men ingenting hade kunnat förbereda oss på det här. Vi har tagit en rickshaw in mot templet i centrum. Vägen är kantad med folk beväpnade med hinkar med färgat vatten och påsar med färgpulver. Vi har inte ens kommit halvvägs när vi är helt genomblöta och täckta av färgpulver. Sista hundra meterna går vi för här kommer inte rickshawn fram. Alla omkring oss är täckta av färg. Hinkar med färg töms över oss, varvat med färgpulver. Det känns som vi och alla omkring oss är barn igen och leker, men här är folk i alla åldrar. Uppe vid templet är det riktigt tjockt med folk. Alla dansar och sjunger och kastar färgpulver och sprutar färg på varandra med vattenkanoner. Det ser helt tokigt ut med alla cerisea, gula, gröna och blå människor omkring oss. Underbart att alla är med, gamla som unga.

Tillbaka på hotellet inser vi att den vattenbaserade färgen fastnat väldigt bra. Det hjälper inte att skrubba med tvål. Jag har röd och gul mage, grön hals, lila rygg, cerisa ben och en orange arm med gröna prickar och mitt hår har regnbågens alla färger. Snyggt!

Samma eftermiddag åker vi vidare till ett naturreservat. Kontrasten mellan Holifirandet på förmiddagen och när vi sitter under fullmånen, med en kall öl och lyssnar på fågelsången på kvällen är otrolig. Vi njuter.

Sari både till jordbruk och Nobelmiddag

Hon sitter på huk vid vägen iklädd en vacker sari. Framför sig har hon en stor hög kobajs. Hon tar en rejäl näve och plattar ut den till en fin rund kaka som hon lägger i solen att torka. Runt omkring henne ligger fullt med runda kakor på tork. Vi har sett likadana kakor på tork runt alla husen här och fina runda staplar med färdigtorkade kobajskakor. Kakorna använder de till att elda med. Allt tas tillvara här. Så reser hon sig upp och går bort till brunnen. I sin färgglada långklänning (sari) kunde hon i mina ögon lika gärna vara på väg till en fin middag. Det är ofattbart hur kvinnorna kan vara så rena och finklädda samtidigt som de jobbar i jordbruket. Här ute på landsbygden har de inte rinnande vatten inne, utan får gå till brunnen. De har inga plattor eller grus, utan går barfota på jorden tillsammans med alla djuren och ändå lyckas de se ut som de ska på nobelmiddag.

Den sista sleven soppa

Han tar sleven och skrapar upp det sista av soppan ur den stora kastrullen, så sätter han sig på trottoaren bredvid den vältrafikerade vägen och äter sin middag. Bredvid honom direkt på trottoaren sover hans mamma och mot muren bakom vilar hans pappa. På andra sidan vägen i mittrefugens jord ligger två lite äldre syskon och sover. Antagligen bor de här. Det finns ett träd som ger lite skugga mot den varma solen på dagarna. Nu börjar det bli kväll och är lite svalare, men trafiken med sitt eviga tutande kommer att fortsätta många timmar än. Vi ser fler familjer som sover längs vägen och i den smala refugen, men det är mest vuxna. Vi är inne i Delhi på väg i taxi mot flygplatsen. Även om det är fattigt och enkelt på landsbygden, så är det så mycket bättre än detta. Undrar hur de har hamnat här.