Borneo

Stjärnhimlen kommer på besök

Bortsett från blixtarna som lyser upp himlen i fjärran är det kolsvart omkring oss. Det är bara vi själva som glider fram längs floden genom den täta regnskogen. Men vi är inte ensamma. Det sitter flockar med näsapor i trädtopparna omkring oss. De såg vi i skymningen nyss och de ser säkert fortfarande oss. Så börjar det glittra. Som om någon fyllt hela skogen med julgransbelysning. Några grenar hänger långt ut över vattnet och vår öppna båt. Glittret sträcker sig hela vägen ut till oss där vi ligger på rygg på däck. Det är eldflugor. Flera miljoner. Som om stjärnhimlen kommit på besök. Ett par landar på mig en stund innan de flyger vidare. Magiskt.

Hos orangutangerna

Vi hör hur de ropar på långt håll. Det är parkvakterna som kommer med bananer till orangutangerna. Vi sitter tysta och väntar. Länge. Inget händer. Det är regnperiod och skogen är full av mat, så det är inte säkert att det kommer någon. Så hör vi hur det låter i skogen. En hona svingar sig från träd till träd. Hon utnyttjar de unga långa träden som kan gunga fram och tillbaka. Hon släpper aldrig taget helt och hoppar, utan har alltid kvar minst en hand eller fot. Armarna är osannolikt långa, medan benen är korta. Hon stannar upp och spanar omkring sig, klättrar snabbt ner till maten och fyller munnen med så många bananer hon kan. Det är många, 15-20 st. Hon är otroligt snabb på att skala och fylla munnen. Hon sväljer inte utan klättrar upp i ett träd, sätter sig bekvämt spottar ut alla de skalade bananerna i handen och äter sedan i lugn och ro. Så brakar det till ordentligt i skogen. Det är den stora hannen. Han väger över 100 kg, har stora dubbelhakor och stor mage. När han svingar sig fram bryts grenar och träd. Han vet att han är mäktigast. Det här är hans territorium. Han sätter sig i lugn och ro och äter på plattformen. Fler orangutanger samlas i området. Hanarna väntar ut honom, men honorna tar kortare turer ner och hämtar mat. Så kommer en mamma med en riktigt liten bebis. Han är bara ett par månader gammal. Så otroligt söt med spretigt hår och plutande mun. Han sträcker sin lilla hand upp mot mammas mun för att se om hon har några bananer där. Vi stannar hos orangutangerna i drygt två timmar. Ändå är det svårt att slita sig.

Kvicksilver och palmolja

Den täta regnskogen omsluter oss. Floden blir hela tiden smalare. Vi svänger in på en riktigt smal flod. Vår båt är ganska stor och svårmanövrerad så jag undrar hur det ska gå. Floden vi just svängt in på har klart svart vatten jämfört med den förra som var brun och ogenomskinlig av lera. Det är otroligt vackert här. Vi ser ödlor, sköldpaddor, fisk, fåglar, fjärilar och apor. Och vilket fantastiskt ljud. Ett riktigt paradis. Vi frågar om färgen på vattnet och guiden berättar om kvicksilvret som illegala guldletare har släppt ut i vattnet vi nyss lämnade. Trots att det gått 15 år sedan de lyckades stoppa det är vattnet fortfarande förstört. Fisken och djurlivet har minskat kraftigt. Han berättar också om palmoljeodlingarna som ligger strax bakom naturreservatet som fritt släpper ut bekämpningsmedel och gödning i floden. Det är sorgligt. En så vacker plats som bara förstörs. Snälla undvik att köpa produkter med palmolja i, tills branchen blivit ansvarstagande, så att även våra barn kan få uppleva det här paradiset.

På drift mot öppet hav

Vi märker att de är nervösa för att gå över vattnet. Flodbåten är knappt sjöduglig på öppet hav. Redan på lugnt vatten gungar den kraftigt när vi går och den tar in en del vatten. Överfarten planeras och flyttas. Efter noga övervägande bestämmer de att vi ska starta klockan två på natten.

Jag vaknar av att besättningen ropar högljutt och motorn har stannat. Vi är ute på öppet vatten. Det är tidig gryning. Någon hoppar i vattnet. Vi har kört på en tom rissäck i vattnet och ett propellerblad har gått av. Det börjar blåsa upp. Vi driver, regnskyddet blir som ett stort segel på övervåningen på vår ranka husbåt. Vi monterar snabbt ner det. Så ser vi en liten ö framför oss i vindriktningen. Två män ur besättningen hoppar i den lilla ekan vi har med oss och försöker bogsera oss mot ön. Det lyckas men vi driver med aktern in mot stranden och fastnar. Hela besättningen hoppar i och puttar. Till slut kommer vi loss och lyckas lägga fast vid bryggan. Det visar sig att den lilla ön är den sköldpaddö vi ändå skulle besöka om några dagar. En riktig liten paradisö med sandstränder runt om och några träd i mitten. Omändring i programmet bara medan vi väntar in en ny propeller.

Saint Elmos Fire

Ljuskäglan sveper över stranden framför oss och vi spanar efter rörelser. En krabba kommer uppkrypande ur sitt hål i sanden och stelnar till när ljuset träffa honom. Så får han fart och springer iväg. Vi söker vidare. Chansen är inte stor att vi ska hitta några. Säsongen är egentligen slut, men senast igår kläcktes de sista sköldpaddsungarna inne hos uppfödaren, så det finns en liten chans att några okläckta ägg finns kvar på stranden. Vi går ett långt stycke längs stranden, men ser bara fler krabbor. Det börjar regna och vi vänder tillbaka. Jag går sist och dröjer lite. Vill inte riktigt ge upp ännu. Då ser jag att hela stranden och havet lyser. Jag har aldrig sett så mycket mareld i hela mitt liv. Varje våg som bryter in, varje regndroppe som träffar ytan. Jag ropar på de andra och vi släcker våra ficklampor. Ögonen vänjer sig vid mörkret och det är magiskt. Vår guide som aldrig sett mareld förr tror inte sina ögon. Jag och Mira hoppar i och badar. Vi plaskar runt som barn i det varma vattnet och skvätter på varandra. Det glittrar helt galet mycket runt armarna och när vattnet träffar vattenytan. När jag reser mig sitter glittret kvar på huden och lyser en stund. Till slut kan inte Micke och guiden låta bli utan kommer i de också. Så leker vi alla fyra ensamma på den långa självlysande stranden i den ljumma natten. Magiskt!

Orangutangmamman och bebisen

Vattenytan är spegelblank och all den gröna växtligheten runt floden speglar sig så att det är svårt att se var vattnet slutar och var regnskogen börjar. Gamla trädstammar som sticker upp ur vattnet speglas och ser ut att sväva ovanför vattenytan (en synvilla). Vi åker på en smal flod på södra delen av Borneo. Väldigt få hittar hit och många undviker att försöka. Skogen är omgiven av grunt dyigt vatten och där utanför öppet hav. Det i kombination med att den smala flodmynningen är omöjlig att se på håll gör att många låter bli. Vi körde själva fast i gyttjan flera gånger när vi letade efter öppningen och tvingades till slut byta till en mindre båt.

Vi kommer fram till en liten glänta och där sitter en orangutangmamma och tvättar sig själv och sin bebis i vattnet. Den gröna naturen och hennes rödbruna päls som speglas i vattnet, ringarna som sprids runt henne på ytan och den söta lilla bebisen är nästan för bra. Hon tittar upp men är inte skygg, så hon fortsätter bara trots att vi kommer och hon verkar till och med nyfiken. Efter en stund kommer hon upp ur vattnet och klättrar ut på en gammal trädstam mot oss. Vår guide berättar att hon blev räddad som barn av människor, så hon har vuxit upp med dem tills hon var stor nog att flytta ut i skogen igen. Hon har därför sett en del mänskliga beteenden, som hon härmar. Tvätta kläder i floden, tvåla in sig när man badar, hälla vatten över huvudet och påta i jorden. Det är väldigt fascinerande att se.

Vaktstugan i träsket

Vi sitter i ekan med bara våra kameraväskor och ett par paraply som skydd både mot den stekande solen och mot regnskurarna. Regnet kan verkligen vräka ner här, men det varar oftast inte så länge. Meningen är att vi ska möta flodbåten, men den är sen. Så får guiden ett sms. Vår flodbåt har missat tidvattnet och kommer inte över det grunda området utan blir kvar ute på havet med all vår packning.

Vi stannar till vid en vaktstuga och väntar på att vattnet ska stiga så att flodbåten kan ta sig över. Vaktstugan står på pålar i träskmarken och det finns ingenstans att gå, bara ut på bryggan och in i huset igen. Ingen bor här permanent, men de turas om att bo här en månad i taget. Det måste bli ensamt och långtråkigt. Utom idag, då vi kommer på besök (6 st).

Det börjar mörkna och bli kväll. Till slut får vi lägga oss och sova på golvet. Flodbåten kommer inte och nu har vi ingen telefonkontakt. Det är olidligt varmt och fuktigt i den lilla stugan. Plåttaket har värmts upp i solen under dagen och strålar nu ner mot oss. Vi måste stänga alla fönster och dörrar såhär på kvällen för att inte myggen ska komma in, speciellt nu när vi inte har våra myggnät. Jag rullar ihop min tunna skjorta till en liten kudde och lägger under huvudet. Bara att försöka somna. Det här är trots allt mycket bättre än att försöka sova i ekan. Godnatt

En natt i djungeln

Han kommer gående genom djungeln med en bambustam och en bunt stora löv. Så tar han sin machete och hugger av stammen strax under varje bambusektion, så att han får rörbitar med vattentät botten. Nere vid floden sitter kvinnan och rensar den nyfångade fisken. Hon mortlar en kryddblandning med färsk vitlök, charlottenlök, chili, salt och ingefära. Så rullar hon fisken i kryddblandningen och lägger den i ett av bamburören med lite vatten från floden. Under tiden fyller mannen löven med ris och viker ihop dem till fina paket och lägger i ett annat av bamburören med vatten från floden. Så ställer de rören i elden och lutar dem mot en pinne, så att de kan vända rören och få jämn värmning.

Vi är hos Dayakfolket som bor djupt inne i regnskogen på Borneo. Tills för några få år sedan fanns ingen väg hit, så när de skulle ta sig till stan fick de paddla i en månad. (Nu tar det bara 5h med bil.) De har därför lärt sig att leva av vad skogen ger och så odlar de sitt eget ris och en del grönsaker. Vi vandrar långt in i regnskogen. Här finns träd höga som höghus. Vi ser inte ens var de slutar, bara de tjocka stammarna som försvinner högt upp i lövverket. De har de gjort iordning stigen för vår skull. De är så otroligt snälla. På de brantaste delarna har de byggt räcken av lianer och vi hade verkligen inte kunnat gå utan dem. Det är jättebrant och halt. Själva klättrar de uppför utan problem och balanserar lätt på en stock ett par meter upp i luften. Men dit har vi några års träning kvar. Jag förstår varför aporna och orangutangerna svingar sig fram i träden när marken är så här svårframkomlig. Vi passerar ett stort träd med honung. Byborna har gjort hål i stammen och slagit in pinnar av ironwood som steg. Med tiden har barken vuxit över stegen. Nu ser det ut som taggar på stammen. Här klättrar byborna 30-40 m rakt upp för stammen för att hämta honungen. Men nu ser vi ett Orangutangbo i toppen och honungen är slut.

Vi har slagit läger vid floden. Här ska vi sova i natt, på en plattform de byggt för vår skull av smala, unga träd. Inte direkt bekvämt men tror ändå att jag kommer att somna gott efter den långa vandringen.

Det är inte många turister som besöker byn och ännu färre som följer med dem ut i djungeln. En helt unik upplevelse. Nu börjar det dofta väldigt gott. Jag tror maten börjar bli klar.

Vi blir en del av Dayakfamiljen

Hon böjer knä framför mig och håller fram händerna med handflatorna ihop. Jag gör likadant. Så visar hon att jag ska sätta mig på den stora trumman i mitten av salen och sätta upp fötterna på ett stort vitt horn. Byn har samlats i ett av de traditionella långhusen för att hålla en välkomstceremoni för oss. Ceremonier är en viktig del av traditionerna här. Framför mig sitter ceremonimästaren och läser en text samtidigt som han häller lite risgryn i håret på mig och binder ett armband gjort av växter från skogen runt min handled. Jag får ett stort buffelhorn med hembränt risvin som jag tar en klunk av. Därefter får vi låna deras traditionella kläder och så dansar vi en speciell dans. Ceremonin välkomnar oss inte bara som gäster utan som en del av deras Dayak-familj. De håller tal till oss och vi får en av deras traditionella masker. En fantastisk gåva och ett riktigt fint hantverk. Tidigare idag fick vi besöka deras heliga hus, där de har hängt upp alla sina masker på väggen. Utanför stod en stor totempåle från den tiden då de fortfarande var huvudjägare i byn och ett par traditionella skulpturer. Jag känner mig så hedrad av det fina mottagande vi får.

Hamnkvarter i regnbågsfärger

Vi åker ner till hamnen av det som tidigare var en Dayak-by mitt i regnskogen. Nu är skogen borta och byn har blivit en del av storstaden som vuxit. Men nere i hamnen är husen fortfarande traditionella. De är byggda i ironwood och målade i regnbågens alla färger, randiga med två brädor i varje färg. Husen står på pålar i vattnet och är sammanbundna med bryggor. I vattnet under husen ligger lika färgglada kajaker och ut mot floden större båtar och flottar med uthus. Man blir glad av alla färgerna.

Tidigare när regnskogen fanns var det träskmark här nere, det är därför husen är byggda på pålar. Nu finns här små butiker och verkstäder, matförsäljare, båtar och bostadshus. Det är en härlig och glad stämning. Det påminner lite om hamnen i Smögen, men ser mer ut som Villa Villerkulla, och med flera lager av hus. Hit kommer heller inga turister. Det här är bybornas egen mötesplats.

Vi besöker en smedja i en del av byn som ligger lite längre upp från floden. Tidigare var det regnskog här, men nu har staden vuxit och når ända hit. Här växte vår guide upp och bor fortfarande. Han älskar regnskogen och arbetar för att bevara den och djurlivet här. På sin tomt har han en stor orörd regnskog. Här bor näsapor, men tyvärr inga orangutanger. De behöver större territorium. Han tar med oss till smedjan. Smeden har en väldigt enkel verkstad med en eldstad på marken. Han smider riktigt bra bruksmachetes och knivar helt för hand och snidar fodral av trä till dem. Dayakfolket har alltid med sig en machete när de går i skogen. De behöver kunna ta sig fram, bygga skydd, mm, så macheten är livsviktig. Ofattbart att de görs med så här enkla medel. Vilken yrkesskicklighet.