Tanzania

Varmt välkomnande hos Massajerna

Hela byn samlas för att välkomna oss. De sjunger och klappar i händerna. Männen hoppar högt, rakt upp med sträckta ben, i takt till sången. De är klädda i röda tygstycken som de virat runt kroppen och de silverfärgade halsbanden far och klirrar när de hoppar. Byn består av ett 20-tal runda lerhyddor. Varje kvinna har ett eget hus.

Vi besöker Nimas hus. Hon är 20 år och har en dotter på 6 månader. Hyddorna har stampat jordgolv. I mitten finns en eldstad av tre stenar och på väggen hänger några muggar och en kastrull. Nima har byggt sitt hus själv. Det gör alla kvinnor. Huset är byggt av grenar och tätat med lera.

Vi får lära oss göra lera och reparera lite på Nimas hus. Leran är en mix av kodynga, termitstack och vatten. Vi knådar ihop den till tjock smet som vi kastar mot väggen och sedan smetar ut med handflatan.

Hungriga killingar

Vi hör dem komma på långt håll och i det låga kvällsljuset ser vi deras vita pälsar och ett rött dammoln mot Mount Meru. När de kommer närmre är bräkandet nästan öronbedövande. Så släpper Massajerna ut killingarna. Getterna bräkandet blandas med killingarnas ljusare toner när de försöker hitta varandra i myllret av djur. När de får syn på varandra rusar de ihop. Man kan riktigt se att de längtat.

Efter en kort hälsning går killingen till attack på juvret och börjar äta. Getterna har varit iväg på bete över dagen och nu på kvällen kommer de hem. Kvinnorna i byn kommer ut och turas om med killingarna att ta mjölk. Vi får också prova att mjölka.

Kyrkobesök i Massajbyn

Vi är på väg att hämta vatten vid brunnen en bit utanför byn. På vägen hör vi sång och undrar om det är fest, men det visar sig vara gudstjänst i den lokala kyrkan. Vi går dit och får vara med om en fantastisk stund. Alla i kyrkan står upp, klappar, dansar och sjunger för fullt. Det är typisk afrikansk sång med en försångare och svar, så vi hänger på både i sången och dansen. Vi blir inbjudna att stå längst fram. De är väldigt glada att vi är där och efter sången tackar de oss och vi får också hålla tal där vi tackar för att vi fick vara med. Alla här är så otroligt vänliga och välkomnande. Vi är så tacksamma.

Fest för det nyfödda barnet

Det är tredje dagen efter att en ny bebis har fötts i byn. Alla firar. Kvinnor kommer från de andra Maasajbyarna omkring och dricker varmt te med mycket socker i och Maasajkrigarna slaktar en get. Alla delar av geten tas till vara och köttet delas upp beroende på ålder och kön. Man får bara äta den del av geten, som är för den grupp man tillhör. Kvinnorna får ena bakbenet, de unga krigarna det andra, de äldre männen får levern och nacken osv. Kvinnorna gör gryta på sitt kött och männen grillar sitt. Män och kvinnor äter aldrig tillsammans. Krigarna äter med de andra krigarna. Men förutom vid slakt, när krigarna grillar, så är det kvinnorna som lagar maten. På kvällen blir det dans och sång i byn, bara för kvinnorna. Jag och Annika är inbjudna. Det är helt svart i byn, där vi dansar och sjunger för det nyfödda barnet under den klara stjärnhimlen. En fantastisk upplevelse.

Torrt och magert

Hon står med sin baby på armen när en stor hjord med kor kommer gåendes på båda sidor om henne på väg ut på bete. Luften fylls av rött damm. En stund försvinner hon nästan i dammet. Det är otroligt torrt i Massajbyn. Torrare än de någonsin varit med om. Så här års är det vanligtvis regnperiod, men regnperioden har inte kommit i år. Korna är väldigt magra. Revbenen syns tydligt och de svagaste måste stödmatas med majs för att överleva. Kalvarna är också magra och Massajerna själva kan bara ta lite mjölk. Varje dag måste herdarna gå längre och längre för att hitta lite torrt gräs till bete. Klimatförändringarna slår hårt här nere. Massajerna ber för regn och tror att de har gjort gud upprörd.

Vi besöker Meru-folket

Vi lämnar det torra landskapet där Massajerna bor och reser mot Mount Merus sluttningar. En knapp timme senare är vi framme och här är hur grönt och frodigt som helst. Byn vi ska besöka ligger på sluttningen av det stora kraterberget. Det är brant att klättra upp genom skogen av bananträd. När vi kommer upp är vi alldeles svettiga. Här bor Merufolket. Familjen vi besöker odlar bananer och majs och har kor, höns och en get. Allt tas till vara. Korna äter stammen och bladen från bananplantan. Geten äter bananskal. Vi hjälper till i hushållet, matar korna, mjölkar och samlar in löv till golvet i lagården. Vi skördar bananer, bankar av skalet på majs i en stor mortel två och två till rytmen av afrikansk sång från byns kvinnor. Till slut lagar vi en traditionell rätt av majs, matbanan och komjölk i en stor kittel över öppen eld, Loshoro. En fantastisk dag.

Bäst att stanna i tältet i natt

Det är kväll och jag står och borstar tänderna utanför tältet när vi hör det. Ett lejon som ropar i närheten. Strax hör vi ett till från en lite annan riktning. De är nära. Vår guide och kock går runt campingen och lyser med ficklampor. Alldeles innan skymningen såg vi två lejonhonor vid det närmsta vattenhålet, 600-700m bort. Lejon är mest aktiva på natten, så det är troligt att de är ute och jagar nu. Vår guide kommer och säger att vi absolut inte får gå ut själva i natt. Vår camp ligger mitt i Tarangire nationalpark och den är inte inhägnad. Vi kryper in i tältet. Nu ropar ett av lejonen igen. Spännande! Får se om vi kan sova i natt.

Hadzabe – ett av jordens sista samlar-jägar-folk

Han gestikulerar stort, härmar olika djur och pratar med sitt klickande ljud. Vi förstår inte språket men vi kan ändå ana oss till vad han säger genom kroppsspråket. Det är bushmännens ledare som berättar för oss vilka pilar de använder för olika djur. Till små fåglar använder de en trubbig pil med en bit majskolv på, till större fåglar en spetsig träpil, till dikdik en med metallspets, till babianer metallspets med hullingar, till vildsvin en lövformad metallspets och till de stora djuren en giftpil. Vi är hos Hadzabe folket, ett jägar- och samlarfolk.

De har inga djur och de odlar inget. När de blir hungriga måste de jaga eller gräva upp rötter i jorden. De visar oss hur de hittar bushpotatis och en rot som smakar som sockerärtor och innehåller mycket vätska. Det är nästan ofattbart att de fortfarande lever på samma sätt som de första människorna.

Hadzabe-folket lever en dag i taget

När vi kommer till den lilla byn under det stora baobabträdet har männen precis kommit tillbaka från morgonjakten. Alla är glada för de har haft god jaktlycka och har 3 dikdik med sig hem. De skär snitt runt fötterna och längs benen och magen och drar av skinnet i en enda rörelse. Skinnet spänner de upp på marken för att torka och använder sedan till kläder. De tänder en eld och grillar köttet på pinnar nerstuckna i marken runt elden. Hadzabe lever verkligen för dagen, finns det mat så äter de tills den är slut. Då skaffar de ny. Varje morgon och kväll jagar de och samlar mat. Imorgon ska vi få följa med på jakt.

Det sjungande baobabtädet

Vi hör sång från det stora baobabträdet och kikar in. Där inne står 4 kvinnor som sjunger, dansar och klappar i händerna. Vi går in. Trädet är helt ihåligt, så rummet är stort och högt. Det är en medryckande melodi och snart sjunger vi med och dansar och klappar. Trädet har bra akustik. Det är en häftig känsla att stå mitt inne i det stora friska trädet och sjunga och dansa med kvinnorna. Afrikanska kvinnor har en otrolig förmåga att skapa rytmisk musik och stämning bara med sång och klapp.

Mandomsprovet – döda en babian

Han har ett babianskinn som står rakt upp på huvudet och många ärr på kroppen. Vi undrar varför han har så många ärr, när ingen av de andra jägarna har det. Då får vi veta att när en ung man har hittat en kvinna han vill gifta sig med, så ska han visa att han är en duktig jägare som kan döda en babian och ge den unga kvinnan köttet. Babianer lever och jagar i flock och de har stora huggtänder, så inte ens leoparderna försöker jaga dem. För att den unga mannen ska räknas som en duktig jägare skall han vara själv när han dödar babianen. Ofta försöker de smyga sig på när babianerna sover, och sedan direkt gömma sig. men den här gången gick allt fel och han hamnade i en fight med babianflocken på liv och död. Babianerna hugger gärna mot halsen. Hade någon fått in ett hugg där hade han antagligen inte överlevt. Men till slut lyckades han döda den största och de andra skingrades. Babianskinnet bär han stolt på huvudet.

Några få saker i hyddan

Vi ser en äldre man (ca 50år) som sitter på huk vid en eld utanför en liten hydda. Vi går fram och får se att det sitter en äldre kvinna i hyddan. Hon vinkar till mig att komma in och sätta mig bredvid henne. Hyddan är bara en meter hög, så jag får huka mig ordentligt för att komma in. Jag känner mig som en klumpig jätte där jag försiktigt tar mig förbi elden vid ingången och in i hyddan. Jag stannar sittande på huk bredvid kvinnan. Mitt huvud slår i taket. Med oss två är hyddan full. Hon sitter med en nål i handen och lagar en reva på sin kjol. Den har lagats många gånger förr och är rödbrun av jord. På väggarna hänger hennes ägodelar, två små dekorerade kalebasser att dricka ur, en kastrull, en pinne med spretande grenar till visp och ett tygstycke. Hon visar med kroppsspråk vad hon använder de olika föremålen till. Hennes man har en kniv, samt pilar och båge. Mycket mer äger de inte. Hon har byggt sin hydda själv, liksom alla de andra kvinnorna. Den består av grenar nedstuckna i marken och en vassliknande växt som skydd mot solen, men det regnar rakt in. Vid kraftigt regn samlas alla i det ihåliga baobabträdet.

Musik på en kalebass

Jag står och tittar på deras pilbågar när en av Hadzabejägarna kommer fram till mig. Han har en tvåsträngad fiol byggd av en kalebass med sig. Så börjar han spela. Det låter osannolikt bra ur det enkla instrumentet, så börjar han sjunga. Han har en vacker röst. Där står jag under det stora baobabträdet och lyssnar. Det är magiskt.

Senare under dagen tar han fram fiolen igen och spelar för oss. Han sitter bakåtlutad mot stammen av ett träd som i en renässansmålning, medan vi tillverkar pilar med de andra jägarna. Det är så fridfullt att sitta här i gläntan i skogen tillsammans och tälja och lyssna till musiken. Jag förstår att de gillar friheten i sitt liv.

Vi får följa med när Hadzabe jagar

Plötsligt stannar han till. Han hukar och smyger fram redo med pil och båge. Vi smyger fram. Han har fått syn på något i buskaget. De andra två jägarna följer efter. Så skuttar en ekorre ut på en gren. Han skjuter och träffar med första pilen. Han plockar upp pilen och visar stolt upp sin fångst. Han fäster den i bältet och vi promenerar vidare på led i rask takt genom taggbusklandskapet.

Vi har stigit upp tidigt, före soluppgången och är med Hadzabefolket på jakt. De spanar och lyssnar omkring sig, så får jägaren närmast mig syn på en fågel och skjuter. Det är en kolibri som faller död ner. De splittrar upp sig och vi följer efter en ung kille. Någon timme senare sammanstrålar vi med de andra. De har skjutit en randig vildkatt. Den är det lite mer mat på. De går in i ett stort ihåligt liggande baubabträd och gör upp eld med en pinne. En av jägarna drar av skinnet på katten. Han tar ut inälvorna och grillar dem, ekorren och kolibrin hamnar hela på elden, liksom katthuvudet. Jägaren som sköt katten drar av det randiga skinnet från svansen och fäster den som en trofé på huvudet. Svansen grillas också. Så äter de. Vi får smaka en liten bit av ekorren. På vägen tillbaka skjuter de ytterligare 3 fåglar.

Mycket jobb för lite fisk

Han sitter på den blöta sanden och tar i av all kraft för att dra in nätet den sista biten. Varje tag han tar så lutar han sig bakåt tills han nästan ligger ner. För en timme sedan åkte de ut med båten och la i nätet långt ut och sedan dess har de kämpat med att dra in det med ett rep i var ände, som en stor trål. De spänner ett band runt höfterna lutar sig bakåt och tar långsamt ett steg i taget baklänges. De är 6 st som drar. Det är ett slitsamt jobb.

Nu när nätet börjar komma upp på stranden drar de direkt i nätet. Det är spännande. Kommer de att få en bra fångst. Fler kommer ner och hjälper till att dra det sista. Så kommer fisken äntligen upp. Det är inte mycket. En mellanstor matfisk och resten småfisk som duger till hönsfoder. Fyra gånger per dag lägger männen ut nät och drar in dem igen på detta sätt.

Smeden med tre fruar och 27 barn

Två trädstammar står mitt i rummet och bär upp takstolarna. Det är ett förhållandevis stort hus, ungefär som ett Attefallshus. De flesta hus är betydligt mindre. Längs med alla väggarna i rummet står träbänkar. Här har kvinnorna i familjen samlats. Vi är på besök hos Datogafolket, i smedens hus. Vi blir inbjudna att slå oss ner. Smeden har tre fruar och 27 barn. Några av de äldsta barnen har gift sig och fått egna barn och svärmor och fastrar har också kommit. I rummet finns en sten för att mala majs. Varje morgon och kväll mal de nytt majsmjöl. De visar hur man gör och jag och Annika får prova. När vi börjar få till det sjunger de en rytmisk sång för att hålla takten.

Utanför huset är smedjan. Här tillverkar männen i familjen smycken, knivar och pilspetsar. Vi får se hur de tillverkar en pilspets med hullingar genom att kallhamra en järnspik och slå ut hullingarna med ett stämjärn och slipa med järnfil. Det är de här pilspetsarna som Hadzabefolket använder när de jagar. Ett otroligt hantverk med tanke på de enkla medlen. Material till smycken och knivar samlar de ihop av metallskrot de hittar (koppar, mässing, järn och aluminium).

En liten pöl vatten kvar i floden

Han böjer sig ner och fyller hinken ur gropen i den torra flodbädden. Han är 10 år. Ofta hjälper barnen till att hämta vatten. Vattnet ser mest ut som en gyttjepöl. Här hämtar både Hadzabe och de som bor i utkanten av Datogabyn sitt vatten. Runt pölen har de lagt taggbuskar för att hålla djuren borta. Några kommer med en åsnekärra med två stora tunnor på som de fyller med vatten, andra med dunkar de hänger på en åsna och några bär en dunk själva. Vattnet är helt brunt och ser inte alls aptitligt ut, men när de kommer hem och vattnet får stå stilla sjunker gyttjan till botten och vattnet blir klart. Nytt vatten rinner till från kanterna av pölen.

Försörjer 7 barn på 20 kr om dagen

Hon sträcker sig fram för att nå rödlökarna som ligger i en stor hög framför henne. Hon sitter på en hink och har en machete nedstucken i marken framför sig med spetsen uppåt. Hon tar 2 lökar i taget och skär av blasten, lägger löken i en hög och blasten i en annan. Luften doftar gott av färsk lök. Jag böjer mig ner och pratar med henne. Hon kan bara swahili, men vi gestikulerar. Efter en stund kommer guiden och hjälper till att tolka. Hon berättar att hon har 7 barn att försörja. Själv har hon aldrig gått i skolan, men hon vill att hennes barn ska få chansen. Hon tjänar 400 shilling för en hög och en bra dag kan hon hinna 10 högar. Det blir en dagslön på ungefär 20kr. Hela fältet runt henne är fullt av kvinnor som gör samma jobb. Jag frågar om jag får prova. Genast samlas flera kvinnor omkring mig. De tycker det är väldigt roligt att jag också skär lök.

Jag vill bli advokat så ingen kan lura mig igen

Han visar stolt upp sitt hus. Det är ett litet hus (typ friggebod) men byggt av betongblock. Inte av lerblock eller grenar och lera, som behöver byggas om med jämna mellanrum. Det var hans pappas hus, men han dog i en motorcykelolycka för några år sedan. Då passade några på att roffa åt sig hans mark. Hans mamma och släktingar har försökt att få tillbaka marken, men antagligen har någon blivit mutad på vägen. Som äldsta son har Abel bestämt sig för att studera till advokat. Han vill jobba för att vanliga människor inte ska bli lurade av de med mycket pengar. Nu bor han här med sin bror i ett rum och sparar pengar till studierna som guide. Hans mamma, som bor i huset bredvid, tillverkar lokal öl och driver pub. En röd flaska på en pinne vid huset talar om att det är öppet. Ölen tillverkas av majsmjöl och vatten som får jäsa i 5 dagar, då tillsätts mer vatten och sorgum, så får det jäsa ett par dagar till. Sedan är det klart. De doppar ner en blå plastburk i skummet och skopar upp drycken och frågar om vi vill smaka.

Elefanterna busar med jeeparna

Vi ser ett par jeepar som stannat till vid en stor elefantflock. Vi kör fram precis när elefanterna ska passera vägen. Jeepen framför oss har två däckskydd på reservhjulen som sitter bak på bilen. En av de halvstora elefanterna tar tag i ett däckskydd och sliter loss det med snabeln. Så börjar han leka med det sparka det som en fotboll framför sig och slänga iväg den som en frisbee med snabeln. Han fortsätter leka med hjulskyddet medan han rör sig framåt med flocken. Ett par hundra meter längre fram korsar de en tvärgående väg. Vi har följt efter. Nu har en annan elefant kommit på att det såg kul ut att leka med hjulskyddet. Han tar också av ett hjulskydd med snabeln. Första elefanten har precis släppt sitt hjulskydd och tar också ett nytt. Precis som ett par busiga tonåringar. Så småspringer de lekande iväg med flocken och sina nya leksaker. Vår guide har aldrig varit med om något liknande.

Geparder i morgonljuset

Han har ställt sig med frambenen på en kulle och spanar. Vi ser honom på långt håll. Vi kör närmre. Då ser vi en till. Det är två gepardbröder på spaning efter byte. De kommer gåendes mot oss i det vackra morgonljuset, muskulösa och smäckra på en gång. Så hör de något. Deras rörelser är synkade när de stannar till och vrider på huvudet. Vi följer efter dem. Det är spännande. Under spaningen vandrar de långsamt, men när de väl hittat sitt byte kan de springa i 130km/h och jagar då lätt ikapp det. Det känns som om vi också är på jakt. Med geparder! Så viker de av och försvinner in i det höga gräset och vi kan inte följa efter längre.

Leoparden i korvträdet

Vi spanar upp mot korvträdet. Det kallas korvträd för frukterna ser ut som stora korvar. Lövverket är tätt och ger bra skugga och grenarna är kraftiga och horisontella. Här gillar leoparder att ligga och spana eller sova. Men ingen leopard nu. Vi kör vidare. Vägen slingrar längs med floden. Hit kommer djur för att dricka och då kan leoparderna spana efter byte från sin upphöjda position. Här växer flera träd. Vi spanar, men utan framgång. Vi lämnar flodområdet och åker ut på savannen. Här är glesare mellan träden. Vi spanar vidare, så plötsligt ser vi en gren med lite kraftigare siluett. Kan det vara en leopard? Det är det. Vi kör in under grenen där leoparden ligger. Ena bakbenet hänger ner och den ser ut att sova, men så lyfter den huvudet och tittar mig rakt i ögonen. Det är en mäktig känsla att få hela uppmärksamheten av ett så kraftfullt djur. Jag tänker att den lätt skulle kunna hoppa ner i bilen om den ville. Efter en stund släpper den min blick och då ser jag att den har en halväten antilop hängande över en gren.

Ngorongoro-kratern

Vi stiger upp tidigt. Det har regnat i natt. Det är första gången på resan. Ett mycket välbehövligt regn för det torra landskapet, samt djuren och människorna som lever här. Det är fortfarande mörkt när vi sätter oss i jeepen och kör mot kratern. Vi har tältat uppe på kanten av Ngorongoro-kratern. Molnen ligger lågt så vi ser inte botten av kratern när vi påbörjar den slingrande nedfarten. Så öppnar sig landskapet och vi ser grässlätter och en sjö långt där nere. Här uppifrån syns inga djur. En bit av vägen ner går genom tät regnskog. Som i alla regnskogar är luften full av fukt och djurläten. Så kommer vi ner. Här är ett helt annat landskap. Det påminner om Island. Gröna slätter breder ut sig tills de möter branta vulkaniska kanter. Grusvägarna är svarta och himlen är dramatisk. På håll ser vi skyfall men hos oss skiner solen. Det blåser kyliga saltdoftande vindar mot oss från mineralsjön och på stranden ser vi saltavlagringar. Det enda som skiljer är djuren. Här är islandshästarna randiga och sillgrisslorna har bytts mot flamingo.

Stora ögon på marknaden

Han står och tittar storögt på ståndet med mobiler, klockor och elektronik. Det är ett litet stånd på den stora marknaden, som i övrigt är fylld av grönsaker staplade i pyramider, bönor, ris i säckar och sandaler. Han är inte mer än 7-8 år. Han sträcker fram handen och rör försiktigt vid en klocka. Man kan se att han tycker den är fin. Så ropar hans mamma och han springer iväg in i myllret på marknaden. Vi är på väg till en avlägsen Massajby nedanför Kilimanjaro, där vi ska bo i några dagar för att lära känna deras kultur. Nu har vi stannat på en marknad för att köpa med ris till byborna.

Lyxigt med egen mästerkock

Man ser hur svetten rinner i pannan där han står över sin enda kokplatta. Ljuvliga dofter sprider sig ut till oss. Så kommer han ut med det ena fatet efter det andra med gudomlig mat. Idag är det gurksoppa till förrätt, kryddad med lite färsk bladselleri och till detta en nästan osötad kanelbulle. En osannolik smakkombination, som gifter ihop sig på ett otroligt sätt. Till huvudrätt får vi svampgryta med friterad potatis och en syrad sallad med majodressing. Som extrarätt har han bakat kycklingpizza med färska tomater. Det hela avslutas med vattenmelon. Vi har fått med oss en mästerkock som lagar all mat till oss på resan. Det är otroligt lyxigt att måltid efter måltid få äta så här gott. Vi har lärt honom ett nytt ord ”Jättegott”.