Papua Nya Guinea

Urholkad trädstam – vår transport de närmaste 10 dagarna

Träkanoten åker fort över det blanka vattnet. Den är gjord av en enorm urholkad trädstam minst 10 m lång och med utombordare. Vår guide, Chris, har fixat korgstolar i den för oss att sitta på. Det ser helt galet ut, men efter någon timmes resa uppskattar vi stolarna. Men instabil blir den med den höga tyngdpunkten. Dock intygar Chris att krokodilerna som bor i floden inte äter människor, så det är helt lugnt om vi går runt, såvida vi inte har en förbannelse på oss.

När vi kom till kanoten var det skymning och när vi åkt en bit får vi en fantastisk orange solnedgång med dramatisk himmel i väster. Strax börjar det blixtra omkring oss. Det är otroligt vackert. Rätt vad det är stoppar motorn och vi börjar driva bakåt med floden. När motorn tystnat hör vi plötsligt alla ljuden från regnskogen, syrsor, fåglar, grodor mm. Mellan blixtarna är det helt svart, men så skingras molnen och månen kommer fram och glittrar i floden.

Sedan går motorn igång igen och magin som var där nyss försvinner med ens.

Vi köper nyfångad fisk

Hon paddlar in mot stranden när vi passerar ute på floden. Hennes paddel är av trä och formad som ett löv. Kanoten är en urholkad trädstam, som är både smal och rank, till skillnad från vår stora. Hon sitter långt bak och paddlar. Framför sig har hon ett fiskenät. Vår guide ropar och frågar om hon fått någon fisk. Hon paddlar närmre. Kanoten är full med fisk. En kvinna till inne vid stranden blir intresserad. Nu börjar en förhandling om priset mellan konkurrenterna. Vi köper lite av båda. De ser nöjda ut. När de ska lämna över fisken reser sig kvinnan upp och står i den ranka kajaken. En otrolig balansakt som hon behärskar till fullo. De vinkar när vi åker vidare.

Framme i byn hjälper en av tjejerna till att fjälla och rensa fisken. Hon är inte mer än 7-8 år, men hon vet precis hur man gör.

Nu sitter jag och tittar ut mot sjön och regnskogen från bambuhuset vi ska sova i inatt. Syrsorna spelar och doften av grillad fisk letar sig fram till mig och får magen att kurra.

Krokidilfestiavalen

Han har smetat in hela kroppen med ockrafärgad lera. I pannan har han två grisbetar och ovanför dem kasuarfjädrar. Han dansar intensivt, krumbuktar med hela kroppen och sjunger högt, påhejad av sina kompisar. Han dansar rakt mot mig. Efter en stund hänger hans vänner på. Några spelar på bambutrummor och några dansar. De är också ockragula. Bortsett från ett litet tygstycke gjort av bark är de bara dekorerade med ett band av löv runt armarna och halsen. Solen steker och deras kroppar är blöta av svett. Luften fylls av den starka doften.

Vi är på krokodilfestival i en liten by vid Sepikfloden. Efter gruppens framträdande följde jag efter dem för att ta några foton. De var fortfarande uppspelta efter dansen och när de såg mig satte de igång igen.

Jag får en helt egen show. Nu kommer deras verkliga personligheter och glädje fram. Sången och dansen lockar till sig fler och snart är det full fest omkring oss.

Vi letar efter paradisfåglar

Vi stiger upp tidigt, före gryningen och åker iväg över sjön i vår urholkade trästock. Vi rundar en udde ock åker in mot en strand kantad av regnskog. Vår guide går först med machete i handen. Stigen klättrar uppför genom den täta skogen. Skogen är full av olika ljud, men vi lyssnar efter paradisfåglarnas klara sång. Vi söker upp träden som de gillar och lyssnar. Inget än. Vi väntar. Fortfarande inget. Så börjar det regna. Det är skönt. Regn passar i regnskogen. Trots den tidiga timmen är det redan väldigt varmt. Vi går vidare, så plötsligt hör vi sången. Försiktigt smyger vi åt det hållet. Så hör vi sång igen. Nu från flera håll. Regnskogen är tät och fåglarna är högt upp i trädtopparna. Vi spanar under spänning. Så får jag se en paradisfågel flyga mellan två trädtoppar. De långa gula stjärtfjädrarna lyser i morgonljuset. Sedan får vi se flera flyga fram och tillbaka. Till slut sätter sig en på en gren, som är synlig från marken. Det är en väldigt vacker fågel. Man får respekt för naturfotografer. Så mycket väntan på rätt tillfälle.

Vi har en skola men vi har ingen lärare

Skolan ser lite övergiven ut. Teckningarna i taket har hängt där ett tag och det ligger en ensam skrivbok på en bänk. Vi hade med oss skrivböcker och pennor till barnen i byn när vi kom och nu visar de stolt upp sin skola, två klassrum för elemantary school och två klassrum för primary school. Vi frågar om det är skollov, men de vet inte. Det visar sig att det inte finns någon lärare. Byn ligger avlägset och det är svårt att få dit en lärare. Barnen vill gärna gå i skolan och hoppas att skolan börjar igen nästa vecka. Jag frågar ett par av de äldre barnen om de vill studera vidare och vad de vill bli, men de vill bo kvar i sin by.

Vi är i den lilla byn Wago i Upper Sepik på Papua. Byn är verkligen fin, med sina bambuhus som klättrar uppför sluttningen omgivna av regnskogen och med sjön nedanför. Här har de allt de behöver. Sjön är full av fisk och skogen av frukt, och allt de odlar gror och växer.

Här finns varken internet eller TV och det är inte många som har telefon, så barnen har nog svårt att föreställa sig vad som finns utanför.

Dundrande trummor från andehuset

Han står längst in i andehuset och spelar på en stor urholkad trästam med en lång springa upptill. Trumpinnarna påminner om brännbollsträn och han använder änden för att banka med. Trummorna används för att kommunicera med grannbyarna.

Längs väggarna hänger målade masker och sköldar, och nedanför dem är plattformar där männen sitter eller halvligger. Mitt på golvet står en rikligt dekorerad stol, som är uthuggen från ett träd. Där sitter byäldsten när de har viktiga möten eller initieringsceremonier.

Initieringsceremonin hålls för de unga pojkarna när de är mellan 15 och 20 år. I den här byn innebär initieringen att pojkarna blir tatuerade med snitt på ryggen så att de ska se ut som krokodiler. Då ligger de på plattformarna här inne. Efter ceremonin är de vuxna.

Andehuset vi besöker är bara för män och här samlas de ett par timmar varje dag och umgås. Vi har blivit inbjudna, trots att jag inte är man. Det fläktar och är skugga, så jag förstår att de gillar att vara här på dagarna när solen står som högst. En man plockar fram masker som han snidat och målat med vita ränder. De är så vackra. Jag får köpa en.

Sedan får jag ställa mig mitt i huset och hålla tal, berätta om oss och varför vi rest så långt och kommit till deras by. De lyssnar intresserat, nickar och hejar på. Att kunna berätta är en viktig tradition här och de vet hur man uppmuntrar det.

Kasuardans och rökt krokodil

När vi närmar oss andehuset får jag syn på två målade ansikten, som kikar fram bakom ett träd. De är blyga och nyfikna på samma gång.

Vid första anblicken påminner de om skelett med det vita mönstret mot den mörka hudfärgen, men när vi kommer närmre är det ett vackert målat mönster. Det är två små barn. Efter en stund vågar de sig fram. De är klädda i barkkjolar och löv. En traditionell klädsel för att skrämma bort andra stammar, men som nu används vid ceremonier. Snart hör vi trummade inifrån andehuset. Barnen springer in och sedan kommer alla ut samtidigt och dansar en dans om kasuarjakt. De har målat sig och förberett dansen bara för oss. Alla är så snälla och välkomnande här på Papua.

På väg tillbaka efter dansen går vi genom den lilla byn. Vi ser en kvinna som grillar kött i sin trädgård. Vi går dit. På grillen ligger en stor krokodilfot och mer kött än jag någonsin sett på en grill tidigare. De har nyss fångat en stor krokodil i floden. (Jag som simmade i den igår.) Vi köper lite kött till middagen. Jättegott!

Den stolta krokodiljägaren

Han paddlar tyst, lyser med ficklampan och söker efter röda ögon. Då får han syn på det största krokodilbo han sett. Han kikar försiktigt i boet. Det är bebott. Krokodilen är inte där, men den är nog i närheten. Han ser sig försiktigt omkring, så skyndar han sig därifrån. Han ska söka efter en orm. Han hittar en bra och paddlar tillbaka till boet, sätter ormen på en stor krok av trä och kroken på ett starkt rep av bark som han fäster i ett träd. Så smyger han tyst därifrån, för att vänta till nästa natt.

Han närmar sig tyst. Ska krokodilen ha tagit betet. Framme vid betet, ser han att ormen och kroken är borta och repet är av. Han söker i närheten, hela tiden uppmärksam på krokodilen. Han vill vara beredd om han möter en arg och skadad krokodil i mörkret. Han åker därifrån och hoppas att den skall komma tillbaka nästa natt.

Nu borde krokodilen vara svag om den svalt betet och slitit av repet. Han får syn på ena änden av repet. Han klättrar upp i ett träd och drar försiktigt. Jodå, krokodilen är där. Den är stor och den kämpar emot, men det är inte mycket liv kvar i den. Han vågar sig ner ur trädet. Tillslut får han upp den. Den är fem och en halv meter lång.

Vår guide Vincent berättar för mig om hur det gick till när han fångade sin största krokodil. Han berättar med inlevelse och jag förstår att han är stolt. Krokodilhuvudet har han kvar i sitt hus. Ikväll ska vi på krokodiljakt.

Vi letar efter röda ögon i natten

Vi ger oss iväg på natten. Först går spjutbäraren, och efter honom kommer två män med ficklampa. Tyst skjuter vi ut kanoten från stranden. Strömmen är stark på grund av regnet igår, så vi måste starta motorn, men vi kör den tyst. Långsamt glider vi fram och lyser med ficklamporna i träsket omkring oss och spanar efter de röda reflexerna från ögonen. Vi är på krokodiljakt. Så får vi syn på ett öga. Mannen i fören ställer sig upp med spjutet höjt. Vi åker närmre. Han gör sig beredd, men så tar han ner spjutet. Det är en liten krokodil. Den får växa till sig. Vi åker vidare. Strax ser vi ett nytt öga. Mannen med spjutet gör sig beredd igen. Denna gången är krokodilen större. En liten bit kvar. Alla är spända, men så dyker den. Vi spanar vidare. Efter ytterligare två försök utan resultat, bestämmer de sig för att vända. Det är inga bra förutsättningar idag. Vattennivån är för hög och krokodilernas favoritstränder har hamnat under vattenytan. Bättre lycka imorgon.

Förberedelse inför regnperioden

Hon plockar upp den ena fisken efter den andra och lägger dem på det stora gallret. Hon har redan fyllt ett galler, så nu lägger hon andra lagret. Sammanlagt är det över 100 fiskar. Allihop har hon fångat idag på morgonen. Sedan tänder hon en eld under fisken för att röka den. Vi står i skuggan under huset. Det är den svalaste platsen, men det är ändå otroligt varmt och elden gör det inte bättre. Under alla hus röker de fisk. Nu är en period av samlande inför regnperioden som snart skall komma. Vattennivån i floden stiger med 6-7 m och all mark översvämmas, så att husen i byarna längs floden står på pålar i vattnet. Enda chansen att ta sig fram mellan husen är då att paddla kanot.

Stora flytande öar stänger av hela floden

Högvattnet efter regnet försvårar vår resa. Vi ser inte skillnad på stranden och floden och kör ideligen på grund med kanoten och måste staka oss fram. Det är näst intill omöjligt att hitta den slingrande floden någonstans i mitten av det översvämmade området. Till slut kommer vi fram till bifloden vi ska ta. Den är mycket smalare.

Plötsligt tar floden slut. Vi har kört in i en återvändsgränd. Ändå fortsätter vår förare att köra, rakt in i buskaget. Det visar sig att det vi trodde var land är en ansamling av stora flytande öar som stängt av hela floden. Öarna flöt hit med det kraftiga regnet i natt. Öarna är stora och tunga och omöjliga att flytta på med handkraft, vi måste försöka trixa oss igenom. Det går en bit, sedan sitter vi fast. Vår kanot är för lång och tung. Alla männen inklusive Micke får hjälpa till att knuffa och dra. Själv får jag sitta som en drottning i min korgstol i mitten. Efter mycket slitande, trixande, backande och puttande lyckas vi komma runt svängen, bara för att genast fastna i nästa. Det här är ett omöjligt uppdrag. Men männen kämpar på. Ytterligare fem ”omöjliga” svängar senare är vi igenom och floden öppnar sig en bit. Tyvärr bara en liten bit. Strax ser vi att den fortsatta passagen är helt blockerad. Vi måste tillbaka samma väg… En stor krokodil ruskar på kroppen i vattnet, så det skvätter omkring den. Vi vänder alla på huvudet samtidigt. Den är nära. Männen är snabbt uppe i kanoten.

På vägen tillbaka har öarna trängts ihop ytterligare lite och även drottningen får blöta ner sina skor och hjälpa till.

Invigningsritual med krokodilmönster på ryggen

Hon ligger på den upp och nervända kanoten i bäcken och vrider sig i smärtor medan männen skrubbar hennes såriga rygg. Ansiktsuttrycket säger att det gör ont och tillslut skriker hon högt och vill komma loss. Då slutar de. Hela byn står runt omkring och tittar. De vuxna lider med henne, men de små barnen tycker det ser kul ut och skrattar. De vet inte vad smärta är ännu. Själv har jag svårt att hålla tillbaka tårarna. Mitt emot henne ligger hennes bästa vän och får samma behandling.

Vi är på initieringsrit av tre unga flickor i byn Guvamas, East Sepik på Papua. Initieringsriten är bara en gång om året, så vi har tur som är här nu. För en vecka sedan fick flickorna ryggen full av små snitt i krokodilmönster. Sedan dess har de haft en röd lera på såren. Nu ska leran bort, såren ska öppnas igen och aska ska på för läkningen. Jag ser att de vuxna som utför ritualen försöker vara försiktiga, men såren behöver öppnas för att de ska svullna och bilda fina ärrtatueringar. Hela proceduren tar inte mer än tio minuter, men det är långa minuter.

Flickorna är mellan 15 och 20 år när de initieras. Samma gäller pojkarna, men de får även mönster på magen. Initieringen är valfri, men efter initieringen räknas ungdomarna som vuxna och får tillträde till andehuset, så i princip alla genomgår den.

Bäckravinen blir till en underbart svalkande pool

Det är den varmaste dagen hittills. Solen steker från en klarblå himmel och svetten rinner ner i ögonen. Vi går genom byn. Så kommer vi fram till regnskogen. Skuggan svalkar skönt men luftfuktigheten är hög. En bit in börjar det gå uppför. Vi klättrar från en rot till nästa. Allt är halt. Vi går i en bäckravin. Så ser jag en brant klippa framför mig. Bäcken rinner över klippan och runt om är grönskan tät. Byborna har byggt en stege av två stammar och tvärgående grenar hoplindade med lianer, som de lutat mot berget. Det är långt mellan grenarna och sandalerna har svårt att få fäste, men det skvätter vatten från bäcken som svalkar skönt. Jag kikar över krönet. Där är ett vattenfall med klart vatten och en liten bassäng framför. Det är så vackert och så efterlängtat att jag nästan blir rörd. Jag glider ner med alla kläderna på. Vattnet är behagligt svalt. Jag bara njuter.

Alla har stor respekt för den magiska ön

Två unga män med tydliga krokodiltatueringar på ryggen står i fören och paddlar oss framåt. Sakta rundar vi udden på ön. Då ser vi den, ett stort stenblock format som en drake. Längre fram ser vi fler stenblock. Alla är naturligt slipade, lite som raukar fast i slät ljusgrå sten. Flera stenblock har runda hål rakt igenom. Några ser ut som ögon eller halva döskallar. Vi märker att byborna har stor respekt för ön. Den är magisk. De berättar att det vilar en förbannelse över ön. Den som flyttar eller tar med sig något från ön kommer att drabbas av stor olycka eller död. Två missionärer som kände till förbannelsen tog med sig en sten för två år sedan. De blev helt paralyserade, lederna stelnade så att de inte längre kunde gå och deras son dog, berättar vår guide viskande. Även byborna, som hjälpte dem dog en hemsk död.

Sten är väldigt ovanligt runt Sepikfloden, så alla stenar har högt värde. Eftersom det inte heller finns metall, så har stenverktyg varit bästa alternativet. Då är det är lätt att förstå att en hel ö med unika stenformationer blir magisk.

I byn en bit från sjön, där vi sov i natt, har man länge utövat svart magi. Den svarta magin betyder mycket hämnd och död och initieringen till riktigt kraftfull svart magi involverar människooffer. För några år sedan tröttnade byborna och förbjöd allt utövande och sedan dess har de levt ett fridfullt liv. Hela stämningen i byn utstrålar att de nu har ett bra liv. Men det finns fortfarande kvar svart magi i många byar i inlandet. En av våra guider kommer från en sådan by, så han har valt att flytta därifrån.

Bron är bara en stålstomme

Vi väntar på vår transport från floden tillbaka till Wewak. Den är försenad. Under tiden pratar vi med prästen i byn. Vi ser att affären är stängd och han berättar att den inte har varit öppen sedan bron förstördes. Det går inte att köra hit med varor längre. Jag ser stressen i vår guides ögon. Vårt flyg går imorgon bitti och vi hinner inte ta oss uppför floden till den väg vi kom på.

Det finns ingen mobiltäckning i byn, men det finns lite täckning 1 km bort. Vår guide ger sig iväg och vi väntar. Tiden går. Vi följer med prästen och tittar på kyrkan. Till slut hör vi en bilmotor. Vår jeep är här. Den är täckt med gyttja, så vi får en föraning om statusen på vägen, men nu kan vi andas ut. Har den kommit hit borde den kunna komma härifrån.

Vi packar in våra saker och kör iväg. Efter ett tag kommer vi till bron och inser problemet. Bron är bara en stålstomme. I väntan på att den ska lagas, har någon lagt ut lösa balkar, så att en skicklig förare kan balansera med ena halvan av hjulet på en balk och andra halvan på en annan. 10 cm fel i någon riktning så faller bilen ner på brostommen och fastnar liggande på underredet.

Vi går ur bilen och balanserar på balkarna över bron. Där nere under oss flyter floden. Vi ser inga krokodiler, men vet att de finns där. Försiktigt rullar bilen ut på stålkonstruktionen. Vi står på andra sidan och försöker dirigera. Först ser det ut att gå bra, men så kommer framhjulen lite snett. Ena balken reser sig av snedbelastningen. Vi ropar och viftar. Sakta lyckas vår chaufför återfå centreringen och balken lägger sig ner, så att även bakhjulet kommer rätt. Med snigelfart tar han sig över sista biten.