Ko-jak-grabbarna tar paus
De tre unga männen har stigit av sina hästar och tar en paus medan jakarna betar fritt. Den heliga platsen bakom dem, är ett stenröse med buddhistiska flaggor i toppen. Här stannar resenärer och går tre varv runt och lägger tre stenar för välgång.
Vi är på en höjd på den mongoliska taigan med utsikt över det böljande landskapet och bergen i fjärran. Utöver oss är det bara de tre unga männen här. De är klädda i traditionella mongoliska rockar och hattar. Rockarna är omvikta med skärp i midjan. Så här på hösten påminner rockarna om tjocka täcken. Jag drar ner mössan över öronen och går ut mot jakarna. Deras långa päls flyger i vinden. Efter en stund kommer de unga männen ridande på sina hästar och samlar ihop djuren för att driva dem vidare. De är skickliga med sina hästar. Hästar är en väldigt naturlig del av livet i Mongoliet.
Gränsen som splittrar familjer
Hon tittar chockat på sin fröken. Gränsen mellan Mongoliet och Ryssland har stängt. Ingen kan komma varken åt ena eller andra hållet. Ingen vet om den kommer att öppna igen. Hur länge ska hon behöva klara sig själv? Hon är 8 år och hennes familj är i Mongoliet, men hon är kvar i Ryssland. Tsaatanfolket hade i alla tider rört sig fritt över gränsen. Sommarbetet var i Ryssland och vinterbetet i Mongoliet. Vår guide berättar hur hennes faster blev ensam kvar i Ryssland i början av 50-talet när gränsen stängde. Den har inte öppnat än. Fastern fick växa upp på barnhem under ganska tuffa förhållanden. Renskötare betraktades som andra klassens medborgare.
Under samma period, gömda bland de färgglada höstlöven, hyssar en ung mamma och hennes man sin gråtande 2-åring, medan de smygande rör sig mot gränsen. Om de blir upptäckta av soldaterna riskerar de döden. Barnet vill inte lugna sig och de andra i gruppen blir allt räddare. De försöker tvinga mamman att döda sitt barn och kasta det ifrån sig. Men mamman vägrar och de lyckas till slut ta sig över gränsen. Det unga paret var vår guides morföräldrar och barnet hennes mamma. De klarade sig och blev några år senare mongoliska medborgare. Fastern blev dock kvar i Ryssland. Hon fick träffa sin familj en gång, då Mongoliet många år senare hjälpte till att ordna en träff för de drabbade familjerna.
Omringad av 2000 getter och får
Vi hör ljud som från åska. Jag vänder mig om och får se en bil köra över en gammal träbro av stockar. Det är det som låter och vi är glada att slippa regn. Jag följer bilen med blicken, när den kör vidare. Den kommer inte långt. Strax är den omringad av 2000 får och getter på väg mot bron i omvänd riktning. De har varit på sommarbete och ska nu säljas. Det blir trångt när alla djuren ska över den smala bron och herdarna har fullt sjå att hålla getterna lugna och gå efter varandra, så att ingen får för sig att hoppa över räcket eller trampa på nån annan. Men getterna vill se och är duktiga på att klättra, så herdarna använder tomma PET-flaskor för att banka på de ivrigaste getternas horn. Det låter som trummor och ser rätt kul ut, men det har önskad effekt och snart är alla djuren över bron och kan sprida ut sig på ängarna på andra sidan och beta.
Jag blir påhoppad av en varg-hund
Jag drar mig för att gå ut i natten, men till slut måste jag. Sovsäcken är varm, men brasan har slocknat, så nu är det kallt i geren. Utanför dörren möts jag av två lysande ögon som följer mig. Jag börjar gå mot utedasset, som ligger i andra änden av den stora gården. Då kommer ögonen mot mig i hög fart. De sitter på en speciellt uppfödd mongolisk hundras som skall försvara renarna mot vargangrepp. Den hoppar upp mot mig och sätter framtassarna med klorna ute mot mina axlar. Den är tung och välter nästan omkull mig. Jag försöker prata lugnande med den medan jag fortsätter mot utedasset. Då sätter den sina stora käkar om min arm. Den biter inte, för då hade armen gått av, men den markerar. Den viftar lite på svansen. Jag blir inte klok på om den gör sitt jobb och försöker jaga bort mig eller vill leka. Oavsett är käkarna och klorna lite för stora för att det ska vara kul från min sida.
På morgonen upptäcker vi att Mickes ena känga är borta. Vi hittar den en bra bit bort, inte söndertuggad, men med bitmärken.
På hästrygg med mat för två veckor
Vi behöver ett speciellt tillstånd för att rida in i området där Tsaatanfolket bor, för det är nära gränsen till Ryssland. Kontoret där de ska kolla vårt tillstånd och våra pass öppnar först kl. 10:00, så vi kan inte komma iväg före dess. När de väl öppnar tittar de knappt på vårt papper. Så kör vi iväg ut i naturen över ängar utan väg tills det inte går längre. Härifrån får vi rida resten av vägen fram till lägret. Hästarna lastas med våra väskor och mat för en vecka.
Vi rider genom skog av lärkträd som börjar skifta i gult och ris på marken som går i rött och i bakgrunden gröna kullar och snöklädda fjäll. Det är otroligt vackert. Efter ett par timmars ritt börjar vi se renar som betar i skogen och sedan dyker tipitälten upp. Här ska vi bo i tipitält precis som Tsaatanfolket i 3 dagar och lära oss om deras kultur och liv som nomader och renskötare. Därefter ska vi rida vidare till ett annat läger längre bort.
Shamankvinnan Saintsetseg
Hon sätter på sig huvudprydnaden av skinn med ett broderat ansikte på. Ovanför ansiktet står sju svarta gamfjädrar rakt upp och det hänger skinnremsor för hennes ögon.
Den färgglada dräkten har metallprydnader på ryggen som skramlar rytmiskt när hon dansar under ceremonierna. Vi har blivit inbjudna på te med renmjölk i Shamankvinnan Saintsetsegs tipitält. Hon tar fram sin trumma gjord av renskinn från en fyraårig hjorthona och med en trumpinne av en tass. Hon berättar att när hon slår på trumman låter det som renens hovar och hon förflyttas med dem till andevärlden och kan kommunicera med andarna och få råd och hjälpa folket i lägret. Själv har hon ärvt sitt andedjur av sin far som också var shaman. Andedjuret är oftast i form av en ren eller en stor fågel. Saintsetseg har en dotter och kanske kommer hon att bli shaman efter henne. Vi sitter och pratar en lång stund och hon berättar om livet som shaman och renskötare.
Tsaatanfolket rider på renar
Han sitter på renen och rider den som en häst. Han är bara 5 år, men har ridit själv sedan 1 år tillbaka.
Renarna har precis kommit tillbaka från betet och går nu ner mot vattnet för att dricka. Det är en otroligt vacker scen med höstfärgerna och de snöklädda fjällen i bakgrunden.
Renar är flockdjur och när pojken rider renen leder han de andra tillbaka till lägret, där de ska vara över natten för att vara mer skyddade från vargangrepp. Här hos Tsaatanfolket lär sig alla att rida i ung ålder. Renarna används främst för mjölk och transporter. De äter bara renar som har blivit gamla och snart ska dö. Då tar de vara på skinnet också. Varje år fäller renarna sina horn, som folket gör lite hantverk av och säljer. En familj har 10-70 renar och varje ren har ett eget namn. Även de vuxna rider. Renarna här är större än våra hemma.
Inte så mycket isolering i ett tipitält
Jag ligger i tipitältet och hör eldens sprakande och ser dess fladdrande sken på tältduken. Det är mitt i natten. Nyss var jag ute och stjärnhimlen var otrolig. Här finns inget elektriskt ljus som stör och det är väldigt klart i natt. Även här inifrån ser jag en gnistrande stjärna genom rökhålet i taket. Utanför hör jag renarnas läten. Det är rofyllt. Det är sista natten i det här Tsaatanlägret. Lägret ligger på 2300 m höjd och det är minusgrader ute.
Vi kommer att behöva vakta elden och lägga på mer ved hela natten så den inte slocknar. Då blir det kallt direkt. Det finns ingen isolering och det drar in längs med marken och den mesta värmen går ut genom hålet i taket.
När snön kommer flyttar de till vinterlägret. Det kan vara vilken dag som helst nu. Igår fick vi hagel och snöblandat regn. Imorgon rider vi vidare till ett annat Tsaatanläger.
Renmjölk – en viktig näringskälla för Tsaatanfolket
Hon sitter hukad under renen och mjölkar. när vi kommer fram. Det är många renar som skall mjölkas. Just nu tar hon själv hand om renarna från tre familjer. De andra två kvinnorna har skolbarn och terminen har precis startat, så de har ridit in till stan. Varje ren ger inte så mycket mjölk, 1-2 dl, men mjölken är fet och näringsrik. I somras gjorde de ost inför vintern. De kan mjölka renarna fram till oktober, så snart finns ingen färsk mjölk förrän till våren. Därför häller de mjölk i plastflaskor nu och sparar i tipitältet för att ha under den långa vintern. Den ska helst räcka tills de kan mjölka igen när kalvarna kommer i vår. Vår guide berättar att mjölken är för fet för att göra yoghurt av, så de använder den främst till te och ost. Vi får smaka och osten är riktigt god. Lite som parmesan.
Dari har levt hela sitt liv på taigan
Hon är 70 år och har levt hela sitt liv i ett tipitält, även under vintrarna när temperaturen går ner till minus 40 grader. På vintern har hon ett mindre tipitält, med mindre hål i taket, men det är fortfarande oisolerat. Liksom i alla tipitälten består sängarna av fyra grovt sågade träplankor på två tvärgående mindre stockar. Om marken är ojämn stöttar man upp med ett vedträ. På det lägger man ett täcke, så är det klart att sova.
Vi är hembjudna till Dari som tillhör Tsaatanfolket. Hon berättar att förr när hon var liten sov man på renskinn och hade även renskinn över sig, men hon tycker bättre om de moderna täckena. När det är riktigt kallt har hon även sin långa Dell över sig. Dari har själv sytt sin Dell för hand. Det var många år sedan, säger hon skrattade. Även om hon använder den dagligen är den fortfarande vacker. När vi kom hit hade hon precis bakat bröd i en gryta på sin kamin. Det tar 2 timmar att grädda ett bröd, som knackas ur och vänds upp och ner efter halva tiden. Det ser väldigt gott ut.
För några dagar sedan fick en av hennes renar en kalv, vilket är alldeles för sent på året. Mamman har ingen mjölk, så nu får hon mata kalven med nappflaska. Det syns att Dari älskar sina renar och livet på taigan.
Sedan förra året då det var val, har byn en starlink, som de kan sätta på 10 min om dagen. Med hjälp av den kan Dari hålla kontakt med sina barn och barnbarn via Facebook.
Renar är hala
Han håller renen medan jag försöker klättra upp. Renar är hala på ett helt annat sätt än hästar. Precis när jag har kommit på plats svänger min ren kraftigt samtidigt som jag måste väja för hornen. Plötsligt hänger jag under renen istället. Hela sadeln har glidit runt. Renen tittar på mig och undrar vad jag håller på med.
Vi gör ett nytt försök att sätta fast sadeln. Den här gången går det mycket bättre och jag kan rida. Det är en otroligt känsla, nästan som en saga.
Tsaatanfolket använder renarna för att transportera både sig själva och sin packning. Alla lär sig rida som barn och fortsätter hela livet. Nyss red Munkhuu, som är 73 år, iväg på sin ren till till nästa höstläger. Hennes son red också med och de hade två packrenar. Hon vinkade adjö till oss från renryggen och försvann bort mot fjällen genom träden.
Nappflaska till renkalven
Solen står lågt och renarna har precis kommit hem från betet. Nyss var det lugnt, men nu är det fullt av liv och rörelse i lägret. Alla renarna ska ledas, bindas fast och mjölkas innan kalvarna får komma till och dricka.
Först tillbaka från betet var mamman till den lilla nyfödda kalven. Hon sprang hela vägen långt före de andra. Nu står hon otålig och väntar på att Dari ska binda och mjölka sina andra renarna. Eftersom hon inte själv har någon mjölk måste Dari mata kalven med de andra renarnas mjölk.
När Dari till slut binder loss kalven, men fortfarande inte släpper henne till sin mamma utan plockade fram nappflaskan gnyr mamman missnöjt. Kalven och Dari är däremot väldigt nöjda. Vi fotar glädjen i det vackra ljuset. Det är sista kvällen Dari är med sin kalv innan hon ska rida in till byn i morgon. När kalven druckit hela nappflaskan får mamman äntligen sin bebis. Hon gosar med den och buffar med nosen att den ska suga efter mer mjölk, vilket den gör.
Dags att flytta mot vinterlägret
Det är full aktivitet i lägret. Det är dagen innan den stora flytten till nästa camp och det är mycket att förbereda. Den nya höstcampen ligger ett par timmars ritt österut mot fjällen. Det är lite högre upp och in i skogen för att få skydd mot de kalla vindarna. En familj bygger att litet tipitält bredvid det de ska flytta ifrån. De tar ner det de bor i så att alla saker ligger fritt ute. Sedan börjar de packa ihop allt utom det de behöver för en natt. De andra packar ihop sina saker inne i tältet. Vi går runt och tittar. Det är fascinerande hur lite saker man kan klara sig med. Nomader är experter på att leva med det nödvändigaste. De flyttar 7-8 ggr per år. Då kan man inte samla på sig för mycket. Ändå behöver de varma täcken och kläder för att klara den kalla vintern.
Dagen efter packas alla tälten ihop, även de vi har bott i. Vi går runt och tackar och säger hejdå. Nu flyttar Tsaatanfolket längre in i naturen och förbereder sig för kallare väder och vi rider åt andra hållet tillbaka mot byn och en efterlängtad dusch.
En traditionell gryta på kött och sten
De har slaktat ett lamm och nu skall det lagas festmåltid. Alla på gården hjälps åt. Det är en del i festligheten. Ett par kvinnor bakar stora dumplings som de formar till rosor och ångkokar på elden. Andra gör olika sallader. Under tiden värmer en av männen runda stenar i elden. När dumplingsen är klara sätts en jättegryta med vatten i botten på elden. De lägger i massa lammkött, potatis, morötter, kålrot och lök. Så flyttar de de heta stenarna från elden över i grytan. Det fräser ordentligt om stenarna och de närmsta köttbitarna får grillyta. De fyller på med stenar tills det kokar kraftigt. Sedan får det lagas där i en timme.
De dukar i geren och så samlas alla och äter tillsammans. Detta är en festmåltid man äter ihop med vänner och grannar. Nu har de lagat den för oss. Vi känner oss väldigt hedrade att få bli bjudna på detta. Det är väldigt gott.
Efter maten sitter alla ute på gräset och tar en öl tillsammans och dricker vodka från taigan smaksatt med kottar. Alla dricker vodka ur samma glas. Mamman i huset håller i flaskan. Hon häller upp till kanten på det lilla glaset och bjuder alla i turordning. Man ska ta emot glaset med höger hand och med andra handen på armbågen. Därefter flyttar man glaset till vänster hand och doppar lätt ringfingret i glaset, skvätter tre gånger, till himlen, till bergen och till marken, doppar ringfingret en sista gång och för det till sin panna. Sedan kan man dricka en liten klunk och lämna tillbaka glaset på samma sätt som man tog emot det.
Det hänger hästhuvuden i träden
Det hänger skelett av hästhuvuden i träden. Några har åldrats mycket och är alldeles vita och börjar falla sönder. Andra är nyare. Efter en stund ser vi att alla huvuden inte är från hästar. Det finns även några får och bockar. Ett fårhuvud har fortfarande öronen kvar, så det har dött nyligen. Familjen berättar att när en häst dör vill de inte att dess huvud skall ligga på marken eller grävas ner, så de hänger upp huvudet i ett träd. Här uppe på berget där vi befinner oss hänger de upp huvuden från sina bästa djur. De andra kan hänga i träd längre ner i skogen.
Det är en vacker plats. Vi ser höga snöklädda fjällkedjor i fjärran i alla riktningar. Framför dem ligger Tsagaannuur sjön åt ena hållet och en stor dalgång med många småsjöar och en flod åt andra hållet. I dalgången levde mammutar för länge sedan. Nu betar hästar på sluttningen och vi ser kor, får och getter långt därnere. Solen är på väg ner och lyser upp de höga fjällen i fjärran. Jag förstår att detta har blivit en helig plats.
Mongoliskt bröllop – vilken fest – och vi är bjudna!
Det sitter säkert 30 personer i det lilla rummet när vi kommer in. Stämningen är hög. De plockar fram pallar till oss och vi blir bjudna på mat och te med mjölk. De andra verkar redan ha ätit. De sjunger, skrattar och pratar. Vi känner oss väldigt välkomna. Snart kommer de med vodka. Alla dricker ur samma glas, så även vi. En kvinna går runt med vodkaflaskan och bjuder alla i tur och ordning.
Det blir mer sång. En person startar och så hänger de andra på. Det är omväxlande sånger från Tsaatanfolket och traditionella mongoliska sånger. Det är fantastiskt trevligt. Även vi får sjunga en visa. Det blir ”En vänlig grönska”. De applåderar förtjust.
Så kommer brudgummen in. Han ska leta upp bruden och ta henne med sig till deras nya hem. Han har en blå Dell på sig. När han hittat bruden, får hon en likadan Dell och så får även deras 1-åriga dotter.
Sedan åker de iväg till sitt nya hem och hela sällskapet följer efter. Där är ännu fler gäster. Alla tränger ihop sig inne brudparets ger. Där har hans föräldrar dukat upp två helgrillade lamm och massa annat gott och så bjuder de på mer vodka. Det sjungs och skrattas och äts. Det är en fantastisk stämning, med mycket sång. Vodkan har en central plats. Ingen ska gå ifrån ett bröllop nykter.
Sedan är det dags för bruden att tända brasan i sitt nya hem och bjuda alla på te med mjölk. Det märks att hon är lite nervös, men allt går bra. Så byter de ringar med varandra. Nu är de gifta och alla ger dem presenter. Så fantastiskt glada att vi fick vara med och uppleva detta.
Nio timmar i en rysk minibuss gjord för korta
Vi skumpar fram i den ryska terränggående minibussen. Vi korsar vattendrag, trixar oss fram mellan träd och stenar på små skogsstigar och klättrar upp för bergssidor, där vi lutar betänkligt. Vi kör genom hjordar med jakar, kor, får, getter och hästar. Minibussen är gjord för att klara svår terräng, men den är inte gjord för folk i vår storlek, så vi får alla sitta framböjda för att inte slå huvudet i taket medan vi krampaktigt håller oss fast i en hylla bakom förarsätet. Vi kan inte låta bli att skratta åt den tokiga färden, som skulle passa bättre som åkattraktion på Liseberg.
Men bortsett från det åker vi genom ett sagolikt vackert landskap, med höga snöklädda fjäll, spegelblanka sjöar, skogar av lärkträd i höstfärger, böljande gröna kullar med betande djur och åar som rinner fram genom landskapet. Det är mysigt med alla djur som reser sig och lufsar undan från vägen eller springer kors och tvärs när vi kommer studsande. Jakkalvarna är speciellt söta med sitt långa hår och sitt lite vimsiga beteende. Så även om resan tar 9 timmar och vår medelhastighet inte är mer än 25 km/h blir den aldrig långtråkig.
Ett utbrott av böldpest (Digerdöden)
Vi svänger av från vägen och skumpar fram över åkrar och korsar diken för att komma fram till flygplatsen. På avstånd ser vi staden Murun, som är i Lock-down efter ett fall av böldpest som ledde till döden för en ung man i slutet av förra veckan, bara ett dygn efter att han sökt vård. Han hade ätit ett otillagat murmeldjur. Sex personer som varit i kontakt med honom, antingen hemma eller på sjukhuset testade positivt efter ett dygn, men har fått antibiotika. Alla man kunde smittspåra sattes i karantän och staden stängdes i 72 h. Därefter har karantänen förlängts med 72 h till, för att alla som har murmeldjur i sina frysar ska lämna in dem för provtagning. Nyss läste vi om två nya fall. Spridningen verkar ändå rätt begränsad.
Parkeringen utanför flygplatsen ser helt övergiven ut när vi kommer fram. Det är bara vi här, men vi har läst att flygtrafiken ska gå som vanligt. Ingen som är i Murun har fått eller får lämna staden förrän tidigast söndag och idag är det fredag, så här ska vara säkert. Vi sätter på oss munskydd. Pesten smittar via luften precis som Covid och vi vill inte ta några risker. Vår chaufför går fram och pratar med en vakt, medan vi väntar i bilen. Jodå, det är ok att komma in, men incheckningen har inte öppnat ännu. Jag tänker på Anders Tegnell och försöker hålla 2 m avstånd till alla. Vi får skriva på ett intyg på mongoliska att vi inte varit i Murun eller själva har feber eller har träffat någon som ätit murmeldjur eller någon som visat symptom på smitta. Långsamt börjar den lilla flygplatsen få liv. Alla passagerare har munskydd och så har de flesta som jobbar här, dock inte alla. Vi är inte så många som ska flyga, trots att flygbiljetterna varit slutsålda i ett par månader. När vi checkar in väskorna känns alla tjänstemän lite mer formella än vanligt. Till slut får vi borda. Planet är redan halvfullt med passagerare som bara mellanlandar här. De tittar undrade på våra masker, men vi kommer behålla dem på till Ulaanbaatar.
Lärkträden används till ved
Vi flyger över ett näst intill månliknande landskap. Marken ser ut som öken så här uppifrån. Kanske beror det på att det är höst med gult och nerbetat gräs. Det finns endast små områden med skog, sibirisk lärk. Nästan som remsor. Längre norrut på Taigan är skogarna större. Jag tänker på all ved vi använt för att värma upp oisolerade tipitält och gerer. Skogen verkar inte växa upp lika snabbt som den huggs ner för att ge ved till alla nomader under de kalla månaderna. Jorden är mager och träden växer kanske långsamt. Vi har sett några mindre solparker nära några gerer, men annars är ved den vanligaste värmekällan. Förhoppningsvis hittar mongolerna ett hållbart sätt att fortsätta sitt nomadliv innan skogen tar slut.
