Skor från ovan
Jag går in i den lilla skobutiken och känner lugnet komma. Ute på gatan är det fullt av ljud och färger, men här inne är tyst och det finns bara bruna lädersandaler. Egentligen älskar jag myllret av människor och varor på marknader, men det är skönt med en paus från alla tutande rickshaw och energiska försäljare en stund. Jag tittar närmare på ett par sandaler. Alla är handgjorda och unika. Enkla men ändå vackra. Två indier hjälper mig att prova. En av dem ropar och plötsligt kommer ett par sandaler i rätt storlek farande genom luften. Jag hinner inte uppfatta var de kommer ifrån. Det är bara vi i den lilla butiken och bägge försäljarna sitter på golvet framför mig. Men så upprepas det igen och igen. Tredje gången ser jag att de kommer uppifrån taket. Jag tittar upp och ser en indier hälsa på mig genom ett halvmeterstort hål. Han jobbar i lagret. Många sandaler kastas upp och ner medan jag väljer och provar. Det går undan och det märks att de har gjort det här förr. Inte en sandal missar hålet eller skramlar runt däruppe. Till slut har jag valt och kan vifta med tårna på Delhis gator.
Kryddstarkt
Han har en stor jutesäck slängd över axeln. Säcken är nästan lika stor som han själv och hans gång avslöjar att den är tung. När han passerar slår en stark doft av spiskummin mot mig. Jag får svårt att andas. Han fortsätter in i en mörk trappa. När det värsta kryddammet lagt sig följer vi efter. Halvvägs upp i den långa trappan kommer ännu en man bärandes på en stor säck. Den innehåller chili. Jag får en hostattack. Uppe på andra våningen släpper han ner kryddsäcken på betonggolvet och ett moln av kryddamm möter oss i trappan. Ögonen rinner och vi kan inte sluta hosta. Varje hostning följs av en ny inandning av kryddamm. Jag skyndar mig ut på balkongen för att få frisk luft. Till slut avtar hostan.
Vi är på kryddmarknaden i Old Delhi. Här hanteras hela säckar med kryddor. Från tillverkare till återförsäljare. Många av de som jobbar här bor även här. När huset byggdes på 1800-talet var det en lyxig bostad till en enda rik familj. Tre våningar högt och byggt i fyrkant med en stor öppen gård i mitten och vackert snidade balkonger in mot den. Nu är huset slitet och rummen enkla arbetarbostäder.
Indien är ett land som utvecklas snabbt, men ännu finns det personer som sliter hårt i dålig arbetsmiljö. Förhoppningsvis har det ändrats till nästa gång vi kommer hit.
Maa Kamakhya Temple
Vattenbuffeln ser upp från pålen han står bunden vid. Han tittar in i templet på några rödklädda brahmanerna som sitter i rad på golvet. Kanske ser blommorna och örterna de har framför sig goda ut. Han försöker ta sig in. Egentligen förbereder de en ceremoni som han ska vara centrum i, men det vet han inte ännu. Andra brahmaner går mellan ceremonirummet och den heliga källan för att välsigna olika föremål. Nu går ett par yngre män fram till buffeln och försöker binda rep runt hans ben. Han kämpar emot allt vad han kan och sparkar bakut. Till slut vinner männen kampen, men några rejäla blåmärken gav han dem nog. De för in honom i templet och binder honom mellan två pålar och tvingar ner honom på golvet. Han fortsätter kämpa emot, men till slut har han inget rörelseutrymme kvar. När de häller heligt vatten på honom ser han på mig med stora bedjande olyckliga ögon. Jag vill gå därifrån, men stannar för hans skull. Försöker ge honom lugn med blicken. En braman kommer in i templet med ett stort svängt svärd. Han vänder sig mot den heliga källan, välsignar svärdet och går bort till buffeln. Han backar några steg, tar sats, springer fram och svingar svärdet mot hans hals. Med ett enda hugg lossnar huvudet. En annan brahman fångar det och lyfter upp det på axeln. Hela tiden fortsätter buffeln titta på mig. När de passerar mig på väg in till den heliga källan har buffelns blick fått ro.
Tre väggar och plåttak
Han sitter mitt i den lilla restaurangen och kavlar ut degbitar på ett av borden. En annan man fyller dem med potatis- och kikärtsröra till samosas. Det går undan. När ett fat är fyllt friteras de i en stor gryta över öppen eld, som står vid väggen. En ung kille, lägger i, rör runt och tar upp allt eftersom. Restaurangen är mycket enkel, tre väggar och ett plåttak. Utanför vräker regnet ner och gästerna som kommer får hoppa mellan pölarna och skynda sig in under taket. Här inne är varmt och mysigt. Regnets smatter på taket blandas med sorlet från gästerna. Alla känner varandra och vi är de enda turisterna. Utöver de som äter här kommer hela tiden kunder och köper med sig mat hem. Jag älskar sådana här lokala matställen.
Majuli – som Hisingen fast i Brahmaputra
Jag vaknar av ett intensivt fågelkvitter. Det är tidig morgon och fortfarande mörkt, men det börjar ljusna. Det är otroligt många olika sorters kvitter. Några är nära andra längre bort. Syrsorna hjälper också till och när ljuset kommer börjar även tuppen gala och byn vaknar upp. Hela natten har vi hört olika ljud, inte störande utan mer som sällskap. Vi bor hos en härlig familj i ett traditionellt bambuhus på pålar på ön Majuli i Brahmaputra. Monjit, mannen var tidigare grisbonde, men för 20 år sedan kom ett ungt franskt par hit. De fick bo hos familjen några dagar och blev väldigt förtjusta i ön och traditionerna här. Monjit byggde då ett gästhus i sin trädgård och har sedan dess öns första homestay. Nu har han inga grisar kvar. Igår var vi med familjen inne och lagade mat i deras hus. Kök och vardagsrum var i ett enda stort rum med högt i tak. Mitt på bambugolvet hade de byggt en stor eldstad av bambu och betong. På den stod en trefot att sätta grytan på och så eldade man under. Runt grytan var små hål i betongen. Där stack de ner grillspett och grillade upprätt från samma eld. Det fanns ingen skorsten utan röken gick rakt upp i taket av gräs och bambu, för att hålla undan småkryp. Efter maten klättrade katten upp och njöt av värmen runt eldstaden medan vi busade med familjens femåring. Så trevligt.
Senapsolja av högsta klass
En doft av senap möter oss när vi stiger in i fabriken. En stor motor drar runt remmar som i sin tur drar runt stora axlar. Axlarna går till två olika sorters oljepressar. Den ena sorten pressar ut den första och bästa oljan ur senapsfröna. Den säljs för matlagning, främst fritering.
Vid den andra oljepressen står en man på en pall och trycker ner resterna från första pressningen för hand. Det bullrar och skakar medan han trycker ner massan av senapsfrön i kvarnen. Det ser lite otäckt ut när han använder händerna, men han ser ut att veta vad han gör. Massan ska gå igenom pressen fyra gånger för att krama ur det sista av oljan ur fröna. Den oljan säljs som lampolja i templen.
Det är mörkt i fabriken. Det finns ingen elektrisk belysning. Endast dagsljus från några små fönster längs ena sidan sipprar in. Jag kikar ut genom dem. De saknar glas och utanför ser jag kor och höns gå fritt på gården.
På planen framför huset ligger senapsfröna på tork i solen och en höna pickar glatt bland dem. Vår guide och chaufför köper med sig olja. Det är den bästa senapsoljan, riktigt bra kvalitet, berättar han stolt.
Vi hittar the Missing tribe
Försiktigt tar jag ett steg i taget på den rangliga bambubron över floden. Runda bambustavar ligger i längsled med lösa bitar av bambuträ ovanpå. Det är lätt att snubbla och trampar man på fel ställe riskerar man att gå rakt igenom. På andra sidan bron ligger missingbyn vi ska besöka. Men missingfolket är betydligt mindre och lättare än oss, så det är bäst att gå försiktigt.
Husen i missingbyn är byggda på pålar för att klara regnperioden. Under 3 månader är hela byn täckt av vatten och de får ta sig fram med träkanoter. Men nu sitter kvinnorna i skuggan under husen och väver. Vävstolarna är gjorda av bambu som växer i byn och de väver fantastiska mönster i bomull och siden. Vi besöker en kvinna. Hon bor i ett typiskt bambuhus med två rum. Trappan upp till huset är en smal trästam med uthuggna steg. I köket har hon en eldstad i en träram fylld med betong på bambugolvet. Hon visar sina vävda tyger och jag får köpa en traditionell missingklänning av henne. Så fin och välarbetad.
En bit längre in i byn ser vi två kvinnor banka skalet av riskorn med en påle och sedan sortera kornen från skalen genom att kasta upp dem i luften med ett stort bambufat och utnyttja viktskillnaden. De är så skickliga.
Tiden går fort och snart måste vi gå tillbaka över bron innan det blir mörkt.
Vi möter våren i Ziro
Hon sticker in grenarna längre under trefoten allteftersom de brinner. Här behöver de inte kapa veden till klampar, eftersom eldstaden är så stor. De eldar dem i ena änden och kan då även lättare reglera värmen vid matlagning. Ovanför elden hänger morgondagens middag. Långsamrökt och grillad kyckling. Det ser väldigt gott ut. Hela familjen samlas runt elden inklusive katten och hunden och nu får även vi vara med.
Vi är hos en Apatanifamilj i Arunachal Pradesh i nordöstra Indien. Vi har kört långt upp i bergen i utkanten av Himalaya på smala slingriga vägar. Här uppe är svalare, så det är skönt med värmen från elden. Utanför är våren på väg och skogen runt byn blommar av vild magnolia och tre andra sorters träd i vitt, rosa och rött. Vi ska bo här hos familjen i två dagar. Jag och Micke har fått rummet högst upp på taket med utsikt över risterasserna och bergen.
Svart grus är gott
Hon räcker fram ett fat med något som ser ut som kolbitar och aska. ”Stoppa inte in biten munnen, varnar vår guide, ta bara lite på tungan.” Jag tittar skeptiskt på biten. ”Det är svart salt, fortsätter guiden. De gör det från ett träd som växer här i byn.” Jag tar lite på tungan och upptäcker förvånat att det är salmiak. Gumman är lika förvånad att vi gillar det. Hon ler med hela ansiktet och ger oss var sin liten påse i present att ta med hem.
Vi är och besöker en Apataniby och har just blivit inbjudna till en äldre kvinna med näspluggar och tatuering i ansiktet. Tidigare gjorde alla Apatanikvinnor ett hål i vardera näsvingen och en tatuering från pannan, längs näsryggen till hakan i 12-årsåldern. I hålen satte de näspluggar, men 1972 förbjöds traditionen, så nu finns bara de som är födda före 1960 kvar. Kvinnan vi träffar är 80 år, men hon är full av energi. Hon springer fram och tillbaka och fixar hela tiden. Otroligt imponerande.
Den lilla smedjan
Mittemot familjen vi bor hos ligger en liten smedja. Jag blir nyfiken och går dit. De kan ingen engelska, men jag förstår att de gör traditionella svärd till festivalen som pågår i Apatanibyn nu. Det ligger fullt med ämnen på det upp och nervända oljefatet som de eldar inuti. Med en pinne upphängd i taket och med ett rep i var ända, som en gammaldags våg kan han sköta blåsbälgen från samma plats som han hettar upp järnet i ugnen och skyfflar in kol. De är tre stycken. Han som sköter ugnen och järnet, håller även ämnet medan de andra två bankar.
Vår guide kommer. Han hjälper mig fråga om jag får köpa en kniv. Men det är snart val i Indien och alla spetsiga knivar räknas som vapen, men jag kan få köpa en med rundad topp. De kan göra en precis som jag vill ha den. Bara att hämta nästa dag. Det låter fantastiskt. Nästa dag när jag hämtar kniven låter de mig inte betala. Den är jättefin, men de vill ge mig den. De tycker det är så trevligt att jag besökt deras smedja att jag får kniven som gåva.
Musik är som ett eget språk
Vi sitter runt elden och har just avslutat middagen när vår chaufför sjunger några toner för sig själv. Han har en otroligt fin sångröst och vi hejar på honom att sjunga mer. Han låter sig övertalas sjunger en väldigt indisk sång, med mycket vibrato. Fantastiskt! Han skulle kunna leva på att sjunga. Mannen i familjen tar vid och sjunger en traditionell Apatanivisa med skojig text med rörelser om en ung man som vill fånga en kvinnas hjärta. Han sjunger också fint. Sedan blir det vår tur. Vi sjunger en svensk vårvisa. Så fortsätter vi att turas om med att sjunga och har en väldigt trevlig stund runt elden med många hjärtliga skratt. Musik är som ett eget språk alla kan förstå.
Som på Koster fast med doft av curry
Det kommer sång inifrån köket. Det är de två unga männen som förbereder vår frukost. De nynnar lite medan de jobbar. Det är mysigt. Vi har hört det ofta här, på stan, i restauranger, när de tvättar, väver, påtar i trädgården eller jobbar på fälten. Indier tycker om att sjunga och musiken är ständigt närvarande. Och nu får vi vakna till det. Min mamma brukade också sjunga när hon lagade mat, så jag är van att vakna till sång. Barndomsminnen från somrarna på Koster blandas med doften av chapati och curry.
Med tegel på huvudet
Hon står högt upp på en stor stapel av obrända tegelblock och lyfter ner två block i taget till kvinnan nedanför. Kvinnan som tar emot skickar ner till nästa som lägger dem på en platta på huvudet. Det går undan. Bredvid de här tre kvinnorna står flera andra och gör samma jobb. När kvinnan längst ner har 8 block på huvudet går hon iväg över gården bort till ugnen och lastar av. Ugnen är som ett stort källarrum utan tak där teglet staplas så att luften kan cirkulera. När det är färdigstaplat täcker de över och eldar med kol. Även männen bär tegel, men några av dem har cykel, andra skottkärror av trä.
Vid ugnen håller män och kvinnor på att bära ut de färdigbrända tegelblocken, samtidigt som andra bär in och staplar en ny hög. Ytterligare några plockar undan trasiga tegelblock. Det är minst 50 personer som bär, cyklar eller kör skottkärra fram och tillbaka, mellan olika stationer, så det gäller att inte vara i vägen. Alla jobbar fort och det påminner lite om en myrstack, myller och samspel på en gång. Rätt vad det är halkar en man i den leriga backen ner till ugnen med tungt lastad skottkärra. Han glider på hälarna mot ett par kvinnor som balanserar tegel på huvudet. Han hojtar till och de hinner undan och en annan man kastar sig fram och bromsar kärran. I mitten av allt sitter en man lugnt och delar ut plastpengar. För varje vända får arbetarna 1 plastpeng, som de kan växla in mot 1 rupie. På en dag får de ihop mellan 200 och 350 rupier. (25-45 kr) Då har de 1-2 min per vända.
Konyak och frälsarsånger
Alla har samlats runt festivalplatsen. Stämningen är förväntansfull. Idag är det tävlingsdag. På planen står 6 höga bambupålar insmorda med såpa. En tävlingsgren är att klättra upp på dem. En annan är prickskytte med gamla slaglåsgevär. Konyakfolket har klätt upp sig. Kvinnorna har breda halsband av brandgula glaspärlor, ett brandgult brett bälte på höfterna och ett på huvudet. Männen bär röda axelband och bruna halsband med tänder spretande ut från vilda djur de jagat. Vi märker att vår guide har respekt för Konyakmännen, som har en lång tradition av att vara huvudjägare. De har kort stubin, säger han, och bär vapen. Tänk på vad ni gör.
En man går upp på scenen och hälsar alla välkomna och håller tal om festivalen på det lokala språket. Sedan kommer sju unga män, traditionellt klädda i fjädrar och med stora huvudbonader, gående upp mot scenen under applåder från publiken. Det här blir spännande tänker vi, traditionell dans och musik. Så ställer de upp sig och börjar sjunga en frälsarsång i stämmor med gitarrkomp. Inte riktigt vad vi väntat oss
Varför är huvudjägare tatuerade?
Panche möter oss ute på gården. Hans ansikte är täckt av tatueringar och i öronen har han stora hål med horn i. Han tillhör Konyakfolket, de sista huvudjägarna i Indien. Att vara huvudjägare innebar att man ingick i kungens arme. Alla pojkar som tillhör Konyakfolket går än idag i en speciell skola och lär sig överleva i djungeln, jaga med kniv, pil och båge, spjut och gevär, samt hitta ätliga växter och medicinalväxter. På Panches tid blev de duktigaste utvalda till huvudjägare i kungens arme. Det var väldigt hög status. När de dödat sin första fiende skulle de ta med sig huvudet tillbaka till kungen och då fick de sina första tatueringar i ansiktet och ett halsband med ett mässingshuvud på. För varje nytt huvud fick de fler tatueringar och ett nytt huvud runt halsen. Panche har ett halsband med fyra mässingshuvud på.
Vi blir inbjudna i hans hus och sitter ner runt elden, medan han berättar om när han dödade en björn med kniv. Det kunde slutat illa. Björnens tänder bär han fortfarande i ett halsband runt halsen tillsammans med andra djur han jagat.
På 60-talet kom missionärer hit och långsamt upphörde huvudjagandet. 1978 förbjöds det helt. Panche berättar att han tyckte det var svårt att bli kristen och han saknar sin status, men han är ändå glad att dödandet upphört. Det var ju inte bara fiender som dog. Han förlorade vänner också. Idag är han 87 år och är en av de sista huvudjägarna.
Vi får bo i kungens representationsvåning
Det är mycket mygg och det finns malaria i området. Vår homestay kan inte erbjuda myggnät för natten, så vår guide får lite huvudbry. Han säger inte så mycket, men försöker fixa. På grund av festivalen finns det inte många boendealternativ ledigt. Under tiden sitter vi runt elden med Konyakfamiljen och äter middag. En av bröderna sjunger en välkomstsång för oss och kvinnan bredvid mig förklarar stolt med teckenspråk att det är hennes man. Sången säger ungefär ”Vi bor här och ni bor där, men vi är alla samma familj”. Så kommer vår guide tillbaka med ett stort leende. Han har lyckats fixa ett annat boende till oss, utan myggor. Vi åker iväg och stannar utanför kungens hus. Vi ska få bo i kungens representationsvåning.
Vi frågar huvudjägaren – var det bättre förr?
Khamka är den första personen vi möter när vi kommer till Longwa. Han är 80 år gammal och hälsar alla välkomna tillsammans med två vänner. De har alla tre varit huvudägare i kungens arme fram till 1978. Numera jobbar de som fotomodeller vid ingången till byn. Det är mycket lönsamt. På 5 minuters jobb tjänar de lika mycket som en tegelbruksarbetare gör på en hel dag.
Idag får vi följa med hem till hans hus. Han bor nära, men har en brant stig upp till vägen som han går flera gånger om dagen. Hemma hos honom är han inte alls lika formell och affärsmässig som på jobbet. Han visar sina tatueringar på bröstet och berättar att han väldigt länge inte visste att det fanns en värld utanför Nagaland. Allt han kände till var skogen de bodde i och huvudjagandet åt kungen, medan familjen fick bo i små hyddor i skogen. Nu tycker han det är väldigt trevligt att träffa människor från hela världen och kunna leva i fred. Han saknar inte det gamla livet.
Däcket exploderar
Vi möter många överlastade lastbilar, cyklar och kärror här i Indien. Alla transportmedel fylls till bristningsgränsen av varor och människor. Man kan lätt åka fem personer på en moped eller lasta 20 kartonger på en cykel. Ofta ser det kul och galet ut och förvånansvärt många gånger går det bra.
När vi kör genom en by, hör vi plötsligt en kraftig smäll och en mötande överlastad lastbil kommer över på vår sida vägen. Det är däcket som exploderat och han kan inte längre styra. Vår chaufför är snabb och bromsar kraftigt. Vi ser lastbilen svaja och närma sig oss. Folk vid vägkanten skyndar sig över diket och han lyckades få stop på lastbilen innan han kör in i någon. Hade vi varit 50 m längre fram hade det kunnat gå riktigt illa. När vi långsamt rullar förbi den lutande lastbilen ser vi en kvinna som blivit träffad av en flygande däckdel från explosionen. Hon ligger i diket, men får hjälp upp. Hon ser chockad och vinglig ut.
Någon timme senare ser vi en annan överlastad lastbil som ligger vält i diket på fel sida vägen.
Nagaland, ett eget land
Vi tar steg efter steg i Khonomas branta stentrappor. Den gamla byn från 1400-talet klättrar efter sidorna av ett berg omringat av andra berg. Bara från vägen upp till vårt hus är det mer än 100 trappsteg. I dalen nedanför byn ligger risfälten i terrasser. De är också byggda av sten, för flera hundra år sedan. Trädgårdarna prunkar av blomsterrabatter, allt är välskött och det finns inget skräp någonstans, vilket är rätt ovanligt i Indien.
Vi ser rinnande vatten i allmänna vattenkar ända uppe på toppen i byn och vår guide berättar att det kommer med självtryck från de omkringliggande bergen.
Vi besöker Nassar, 99 år, som fortfarande jobbar på risfälten ibland. Som ung jagade han djur i skogen. Om de hade god jaktlycka offrade de djurets öron till stenmannen, som vakar över byn. Stenmannen är en naturlig stenformation i berget, som ser ut som ett leende ansikte. Kanske fungerar det, för Khonoma är den enda byn som aldrig erövrades av britterna. De gjorde tre försök, men misslyckades varje gång. Den lilla byn har två fort och en mur med sju portar. Nagafolket är stolta över att tillhöra Nagaland och har aldrig accepterat att vara en del av Indien.
